Under flera års tid har min djupaste längtan varit att få se församlingar som är ett tydligt ljus i mörkret, församlingar där alla lärlingar tränas i att hålla fast vid alla Jesus instruktioner. En av de vanligaste invändningarna jag har stött på när jag uttryckt denna längtan, är att detta är ”idealistiskt”. Bergspredikan är måhända en vacker text, men i den fallna värld i vilken vi lever, så kommer den alltid att endast förbli ett avlägset ideal. Implikationen, som däremot sällan uttalas tydligt, är att det i praktiken är omöjligt att följa Jesus och att forma församlingar som är en ”stad på berget”. Men om bergspredikan bara är ett blekt ideal som inte är avsett att praktiseras, måste då inte Jesus ha haft fel som förväntade sig att vi skulle bygga våra liv på hans ord?

Går det att tro på att vardagliga kristna gemenskaper kan vara en positiv motkultur och ett slags alternativt samhälle? Går det att tro på kyrkan som en politisk storhet (inte partipolitisk) som förändrar historien? I en tid när kyrkan i väst präglas av trötthet och konsumtionstänkande - ofta i lika stor utsträckning som samhället i stort - ligger det nära till hands att dra slutsatsen att denna längtan bara är dåraktig idealism.

Samtidigt framkommer i re:tros teologiska grundhållning just en sådan längtan:

Som världsvid kyrka och som lokala församlingar är vi kallade att vara en del av Guds mission genom att i ödmjukhet sträva efter att följa Jesu väg - Jesu politik - på livets alla områden och därigenom vara ett alternativt samhälle och en positiv motkultur.