Under den sista tiden har jag börjat frustreras. Språket formar enligt en del vetenskapsmän vår verklighetsuppfattning. Det är inte heller en alltför långsökt tanke i den kristna traditionen. Tänk bara på skapelsen - Gud sade och det blev! Därför är vår användning av språket enormt viktigt. När vi som i det samfund/rörelse jag tillhör kallar våra ledare för direktorer eller VD är det ett lån från ett främmande språk som påverkar innehållet. Eller som en Dagenartikel för någon vecka sedan där en "gudstjänstproducents" uppgift beskrivs. Uppdraget är helt enkelt att om människor avsätter tid att komma till kyrkan skall de få valuta för pengarna. Var det någon som sa konsumtionssamhälle...

Under mitt liv som kristen och engagerad i församlingsarbete, har jag kunnat iaktta, och också själv deltagit i, en jakt efter den ultimata församlingsmodellen. Ofta är jakten påskyndad av nya eller gamla modeller som framställs som de mest effektiva eller de mest ”nytestamentliga”. Det kan bli stressande att ständigt behöva hänga med och helst vara först, eller tidigt ute, med att ta till sig ”det senaste.” Efter ett tag uppstår en viss trötthet och man börjar kanske så sakta inse att man jagar efter något som man aldrig kommer att finna. Jag tror det finns en risk att det här tar fokus och energi från det som vi egentligen borde syssla med, att leva för Gud här och nu. Det kan lätt bli ett fokuserande på yttre strukturer istället för det inre livet med Gud.

Husgrupp är verkligen viktigt i en församling när den har växt sig större än 50 personer. Hur skall vi annars kunna leva ett liv tillsammans som andas närhet, värme och där vi kan vara ansvariga för varandra? Jag vet inte i hur många olika konstellationer och metoder jag har varit med i. De flesta när man var tonåring, student eller innan jag var gift. Det uppstår ett problem när man får barn. För barn och husgrupp är inte självklart. Hur gör man? Skall man behöva gå varannan gång?

Det är inte tillfredställande för mig eftersom det sänder signaler till barnen och församlingen att de inte tillhör husgruppen. Husgrupp det är bara för vuxna. Jag vill att församlingen skall bygga på relationer men den plats där vi odlar våra närmaste relationer där är inte barnen välkomna. Barnen har verksamhet istället - viktigt men inte tillräckligt det finns så många bra föreningar i samhället! Så hur gör man?