I både det samtal som har initierats av Josef Lindgren, Jonathan Lindgren och Martin Källstrand angående EFK UNGs påstådda politiska hållning (Dagen 4/9) och Paul Segerstroms definition av Jim Wallis som vänster (Dagen 14/9) finns ett underförstått antagande: Det är oproblematiskt för en kristen kyrka eller människa att alliera sig med en marknadsliberal eller kapitalistisk hållning. Det är få kristna idag som skulle försvara en helt igenom genomförd marxism eller en långt gången socialism. Men jag menar att det inte är mindre problematiskt med en kapitalistisk hållning. Jag tror vi behöver ifrågasätta om ett äktenskap mellan en kapitalistisk ideologi och den kristna tron verkligen är så självklar som det förefaller från ovan nämnda personer.

I det senaste numret av Aluma, den superba tidning som hemlösa och andra säljer på gatorna i Malmö och Lund, handlar det om pengar och girighet. Lyckoforskarna (ja, det finns faktiskt sådana!) menar att pengar ger lycka, men bara upp till en viss nivå. Tjänar man tillräckligt mycket innebär inte längre en rejäl löneförhöjning en motsvarande höjning av den egna lyckan. Vår värdering av pengar och prylar beror också i stor utsträckning på vad människor i vår omgivning har. Om alla jag känner kör en Ford (vilket jag själv faktiskt råkar göra), då blir jag en vinnare om jag i stället kan komma glidande i en BMW. Men om alla i kvarteret plötsligt köper en BMW tappar bilen i status, och hoppar därmed också ner ett par hack på min egen värderingsskala, trots att det ju fortfarande är precis samma bil. Richard Layards, författare till ”HAPPINESS. LESSONS FROM A NEW SCIENCE” och professor vid London School of Economics, berättar om en undersökning bland studenter vid Harvard. Studenterna skulle ta ställning till vilket av följande samhällen de skulle vilja leva i:

Enligt sociologen Zygmunt Bauman begär inte begäret hos en ideal konsument tillfredsställelse utan begäret begär begär.¹ Och han fortsätter att tala om vår tids konsumtionssamhälle:

Möjligheten att begäret dör bort och försvinner utan något i sikte som kan ge det nytt liv, eller möjligheten av en värld utan något kvar att begära, måste vara den mest ohyggliga av idealkonsumentens fasor… Ska konsumenterna öka sin kon­sumtionsförmåga får de aldrig tillåtas vila. De måste ständigt utsättas för nya fres­telser så att de förblir i ett tillstånd av ständigt sjudande, aldrig sviktande spänning och faktiskt i ett tillstånd av misstro och missnöje.²

I jämförelse med forna tiders produktionssamhälle blir vår tids konsumtionssamhälle tydligare. Ett produktionssamhälle skall enligt Bauman inte främst skapa goda konsumenter utan goda producenter. Då handlar det om att skola människor i rutiner och om att begränsa valfriheten. Produktionssamhället behövde nämligen arbetare som var lojala och som lät sig ”styras av disciplin och givna order”.³ Men i ett konsumtionssamhälle måste samhälleliga institutioner — och andra saker som formar medborgare — skapa konsumenter som låter sig förföras av den ena frestelsen efter den andra. Då krävs ”ett tillstånd av ständig valfrihet,” men också ”frånvaron av rutiner”.⁴ Det krävs nämligen en flyktighet utan helt fastlåsta rutiner för att begäret inte helt skall tillfredställas. Konsumtionssamhället bygger på att det finns nästintill oändligt mycket mer att uppleva. Begäret måste också begära mer begär.

Vi formas av de olika sammanhang vi är en del av. Många gånger lever vi i en myt där vi vill söka efter det inre sanna i oss för att liksom nå fram till en oförstörd kärna. Det tror jag är en hållning som inte går att förena med den kristna tron. Istället måste vi se på de sammanhang vi är en del av. Dessa sammanhang formar de människor vi blir. En hållning som jag menar stämmer mycket väl med treenighetsläran - människan skapad i tre relationer som en Guds avbild. När vi propagerar och vill framföra lärjungaskapet som det viktigaste i det kristna livet bör vi också ta ett steg tillbaka och fundera på de praktiker vi har och vilka människor/lärjungar vi skapar genom dem.

Jag har precis gjort mitt första rättvisemärkta kaffeinköp. Händelsen utspelade sig nyss i min lokala Icaaffär och var i sig själv ganska så odramatisk eftersom valmöjligheterna plötsligt blev få. Alla goda och lockande kaffealternativ reducerades snabbt till ett. Min välmenande intention prövades hårt. Jag lockades mot att välja ett tryggt och välkänt alternativ men kom då att tänka på Bono, vita gummiband och några bibelsekvenser om att inte förtrycka den fattige. Det blev den märkta produkten. På vägen hem slängde jag mitt tuggummi i papperskorgen. Jag ser en trend… Det känns bra… / Pandabjörnen Fredriksson

Vad drivs konsumtionssamhället av var den första bloggen på re:tro från min sida. Jag skrev den utifrån en bok som heter Nation of Rebels. Jag utlovade en fortsättning – här kommer den (förstår att ni suttit som på nålar…). Nu vet jag att jag inte delar deras slutsats men att de har en riktigt intressant analys som ger mig nya perspektiv. Deras huvudtes som, jag uppfattar den, kommer på s. 326. Den lyder ungerför så här att eftersom vi i ett pluralistiskt samhälle saknar ett gemensamt sätt att värdera vad som är gott måste vi fråga hur viktigt detta är för den enskilda personen. ”In other words, we must ask how much that person would be willing to pay for it.” (förf. betoning). Det enda sättet i ett pluralistiskt samhälle är alltså att använda pengar som måttstock. Måste det vara så?