För ungefär ett och ett halvt år sedan åkte jag runt med Brian McLaren några dagar, han berättade då om hur den mest intensiva och antagonistiska kritikern, Don Carson, hade avböjt ett lunchsamtal med orden: "Det som givits ut i det offentliga skall försvaras i det offentliga." Det är en djupt frustrerande hållning - kanske till och en attityd som inte är i överensstämmelse med efterföljelse av Jesus Kristus. Att inte vilja samtala med en annan kristen människa som liksom en själv söker sanningen - är att sätta sig på extremt höga hästar. En slags sanningens grindvakt.

I den kristna dagstidningen Dagen har det mot bakgrund av avrättningen av Saddam Hussein startat en diskussion om dödsstraffet och en kristen syn på detta. Dagen har som tidning starkt uttalat sig mot att dödsstraff är en syn som kan omfattas av en kristen. Diskussionen har startat p.g.a att Sigfrid Deminger skrev en debattartikel där han menade att dödsstraffet var helt mot en kristen människosyn. Han intervjuas i dagen den 4:e januari och där sker hans argumentation mot bakgrund dels av skapelseteologi om människans inneboende värde dels, det som han menar är det starkaste argumentet, den försoning som möjliggjorts genom Kristus. Försoningen omfattar även Saddam därför har ingen människa rätten att ta hans liv. En motsatt uppfattning har Stefan Gustavsson (direktor för Svenska Evangeliska Alliansen). Han menar att bibeln inte har någon principiell invändning mot dödsstraff - det är upp till varje enskild stat. Han argumenterar utifrån Rom 13 där han menar att Paulus hävdar att varje statsordning är instiftad av Gud.

Nu har krisen i mellanöstern börjat lugna ner sig något. Samtidigt har den fått mig att tänka på frågan om rättvisa. Retoriken och agerandet vittnar om en syn på rättvisa där brott ska vedergällas eller hämnas rejält. Israel bombar för de orätt som begåtts mot dem som stat i allmänhet och för tillfångatagandet av deras soldater i synnerhet. Hizbollah skjuter missiler från södra Beirut som hämnd och som en del i en gammal konflikt. Konflikten är förstås komplicerad och svår. Det är lätt att sitta i Sverige och ha åsikter, speciellt i ett mysigt, tryggt och lugnt medelklassområde. Trots det är det svårt att undgå den underliggande logiken: vedergäll i rättvisans namn.

Vi formas av de olika sammanhang vi är en del av. Många gånger lever vi i en myt där vi vill söka efter det inre sanna i oss för att liksom nå fram till en oförstörd kärna. Det tror jag är en hållning som inte går att förena med den kristna tron. Istället måste vi se på de sammanhang vi är en del av. Dessa sammanhang formar de människor vi blir. En hållning som jag menar stämmer mycket väl med treenighetsläran - människan skapad i tre relationer som en Guds avbild. När vi propagerar och vill framföra lärjungaskapet som det viktigaste i det kristna livet bör vi också ta ett steg tillbaka och fundera på de praktiker vi har och vilka människor/lärjungar vi skapar genom dem.