"För de religiösa är detta säkerligen julkonserternas julkonsert. För oss andra är det skönsång av en lysande artist uppbackad av en lika duktig kör och pianist." (Östgöta Correspondenten 18/12 2007)Detta är hämtat från en rescension av Carola Häggkvists julkonsert i Linköping den 17 december.

Julkonserterna faller tätare än snön denna december, i alla fall om man lever sina dagar i södra Sverige. Det är lite intressant att fundera på hur dessa fungerar i en svenskt medvetande. Det är säkert vackert för dem som gillar sån musik - men hur åskådliggör de evangeliet?

I både det samtal som har initierats av Josef Lindgren, Jonathan Lindgren och Martin Källstrand angående EFK UNGs påstådda politiska hållning (Dagen 4/9) och Paul Segerstroms definition av Jim Wallis som vänster (Dagen 14/9) finns ett underförstått antagande: Det är oproblematiskt för en kristen kyrka eller människa att alliera sig med en marknadsliberal eller kapitalistisk hållning. Det är få kristna idag som skulle försvara en helt igenom genomförd marxism eller en långt gången socialism. Men jag menar att det inte är mindre problematiskt med en kapitalistisk hållning. Jag tror vi behöver ifrågasätta om ett äktenskap mellan en kapitalistisk ideologi och den kristna tron verkligen är så självklar som det förefaller från ovan nämnda personer.

Fick ett tips om en artikel som handlade om Rick Warren. Säga vad man vill - men han använder sitt inflytande på ett fascinerande sätt. Många av oss skulle säga att det är lite sent att komma på att bekämpa AIDS och fattigdomen på 2000-talet men för dem som får vård och mat på bordet är det definitvt bättre sent än aldrig. Spelar liksom ingen roll om det är en del i en större strategi och inte har något egenvärde. Men efter att ha läst artikeln (som du för övrigt hittar här) så blir jag ändå lite konfunderad - hur kan man skapa en så stor och inflytelserik kyrka utan att tro att det är politiskt?

När vi startade re:tro så var det för att vi vill skapa ett forum för samtal om vad det innebär att vara kyrka idag. Nu har re:tro kanske ibland blivit mer av ett diskussionsforum mer än ett samtalsforum där vi söker förståelse, ny insikt och inspiration. re:tro redaktionen jobbade med en teologisk grundhållning som ansluter sig till internationella rörelser (ex. Missional Church, Ecclesiaproject, Emerging Church, Radical Orthodoxy m.fl.). Gemensamt för dessa är att de på olika sätt vill reflektera och praktisera en teologi där Guds mission står i fokus. Därför är den första punkten i vår teologiska grundhållning om mission.

Den krisnta kyrkan träffades de första 300 åren i sina hem. Det är lätt att konstatera vid en läsning av bibeln. Hur ser vi på användningen av våra hem i Sverige idag? Tankarna har malt i mitt huvud sedan jag läste en artikel om några grannar i Tannefors i Linköping. De är pensionärer och brukar träffades tre gånger i veckan för att gå stavgång. "Det är lättare att komma ut då" De brukade också någon gång ibland gå ut och äta lunch tillsammans. Men det intressanta var i slutet där de markerade att det finns gränser för gemenskapen. Vi går aldrig in och umgås med varandra hemma. Något måtta får det vara!

En av höstens nya böcker heter Elvis som hötorgskonst – att måla om den kristna tron (Velvet Elvis – repainting the Christian Faith) av Rob Bell. En bok som ger förståelse för varför kyrkan och den kristna tron är där den är i debatt, samtal och samhälle, men som också visar på vägen framåt. Bell menar att lösningen inte är en ny metod – mer drama i gudstjänsten, bättre belysning, en annan smågruppsstruktur – utan att på allvar reflektera kring teologin som format våra församlingar. Alltså, vad tror vi om Gud, Jesus, Bibeln, frälsningen, församlingen och framtiden? Egentligen. Av allt det vi gör i kyrkan, vad bär vi med oss från tidigare generationers många gånger destinationspräglade teologi och vad har vi faktiskt format själva, för den tid som blev vår?

Förra veckan satt jag och några av mina teologkollegor och samtalade. Vårt samtal kom att under en stund handla om hur omvändelseterminologin har försvunnit från våra sammanhang. Det har blivit fult att tala om omvändelse. Jag kan på många sätt förstå det. Jag har själv uppfattat det som problematiskt eftersom jag sett människor bli "omvända" men som inte har haft en församlingsgemenskap bakom sig som hjälpt dem vidare i tron på Jesus Kristus. Jag har också reagerat på för lättvindlig och resultatinriktade gudstjänster där s.k. omvändelseförkunnelse stod i fokus. Men jag undrar ändå om inte jag har tänkt fel? Jag menar omvändelse är ett ganska djupt förankrat begrepp och händelse, eller...

Kyrkan och politik - en ohelig allians? Hur hänger det ihop? Skall kyrkan vara politisk och i så fall hur? I veckans artikel skriver Fredrik Wenell om att frikyrkan borde bli mer politisk.

Logga in och läs mer. Och dela gärna med dig av dina tankar om kyrkan och politik.

Husgrupp är verkligen viktigt i en församling när den har växt sig större än 50 personer. Hur skall vi annars kunna leva ett liv tillsammans som andas närhet, värme och där vi kan vara ansvariga för varandra? Jag vet inte i hur många olika konstellationer och metoder jag har varit med i. De flesta när man var tonåring, student eller innan jag var gift. Det uppstår ett problem när man får barn. För barn och husgrupp är inte självklart. Hur gör man? Skall man behöva gå varannan gång?

Det är inte tillfredställande för mig eftersom det sänder signaler till barnen och församlingen att de inte tillhör husgruppen. Husgrupp det är bara för vuxna. Jag vill att församlingen skall bygga på relationer men den plats där vi odlar våra närmaste relationer där är inte barnen välkomna. Barnen har verksamhet istället - viktigt men inte tillräckligt det finns så många bra föreningar i samhället! Så hur gör man?

Det är problematiskt att ge något ett namn för då har vi redan begränsat det. En del jag har talat med har uttryckt en djup besvikelse över hur Brian McLaren talade och framställde ”emergent church” när han var i Sverige. Det kanske med rätta. Men jag vågar påstå att det handlar om vad man hade förväntat sig. Om de som uttryckte en förväntan om den stora lösningen på den svenska frikyrkans kris – tror jag de med rätta har blivit besvikna. För då kan frågan verkligen ställas – så vad är det nya med ”emergent church”? Jag menar att många församlingar i Sverige var ”emergent” långt innan någon i Sverige hade hört ordet knystas.