Det har under en längre tid föregått ett samtal här på re:tro om kyrkans placering i samhället och förhållande till makten. Började i ett samtal om postmodernism... Nu har samtalet blivit långt och intressant. Jag tar mig därför friheten att flytta upp det hit. Trådarna blir så smala och svåra att läsa. Det sista inlägget hittar du här. För att följa samtalen: skrolla upp. Nu till mitt inlägg som handlar om kyrkan och kulturen.

Teologer och kyrkor har under lång tid lidit av Richard Niebuhrs beskrivning av Kristus och kulturen. Han säger grovt att den hållning som jag givit uttryck för i samtalet måste handla om Kristus eller kulturen. Det är ett antingen eller inte både ock. Detta har inneburit att den hållningen möter sån kritik som Sam ger uttryck för. Men detta är en falsk beskrivning - det har väl i strikt mening aldrig förekommit en sådan kyrka. Jonasq har givit en mycket bra distinktion mellan stat och samhälle - en kyrka i marginalen tar aldrig avstånd från samhälle, däremot vill den aldrig ha officiell politisk makt. Kyrka som en del av civilsamhälle och kultur är alltid en del av samhället, hur skulle den kunna vara något annat?

En mycket intressant dokumentär går nu upp på de svenska biograferna - "Nunnan". Den kommer också på svensk tv den 8 april. Det intressanta är hur denna unga kvinnas livsval så förbryllar den svenska liberala ideologin. Hur kan man vara lycklig när man avsäger sig allt? Hur kan regler vara attraktiva?

Dokumentärfilmaren Maud Nycander säger: "- Marta är väldigt politiskt inkorrekt i vår tid. Vi har så höga förväntningar, vi ska ha så mycket för att bli nöjda. Jag tror att lyckan har mycket med förväntningar att göra. Det finns något i det som gör att vi blir väldigt sårbara." Men istället blir det nästan lite provocerande att hon möter en kvinna om är nöjd och tillfreds med sitt liv. Hon säger vidare: "- Det är nästan så att Marta verkar må bättre än de flesta jag känner. När man träffar henne känner man att hon är otroligt nöjd med sitt liv, säger Maud Nycander." Läs hela artikeln i DN - här.

Den krisnta kyrkan träffades de första 300 åren i sina hem. Det är lätt att konstatera vid en läsning av bibeln. Hur ser vi på användningen av våra hem i Sverige idag? Tankarna har malt i mitt huvud sedan jag läste en artikel om några grannar i Tannefors i Linköping. De är pensionärer och brukar träffades tre gånger i veckan för att gå stavgång. "Det är lättare att komma ut då" De brukade också någon gång ibland gå ut och äta lunch tillsammans. Men det intressanta var i slutet där de markerade att det finns gränser för gemenskapen. Vi går aldrig in och umgås med varandra hemma. Något måtta får det vara!

I en artikel i Dagen (2006-12-08, s 12–13) rapporterar Jonas Dagson om en ny bibelutgåva där man helt sonika har klippt bort texter som är besvärande eller inte passar i vår tid – särskilt texter som har med pengar, rikedom och rättvisa att göra (se www.westersebijbel.nl och www.ekklesia.co.uk/content/news_syndication/article_061018bible.shtml). Det hela är naturligtvis ett skämt – för att provocera. Bakom projektet står den holländska studentorganisationen Time to turn (”dags att vända om”) och en av dess representanter förklarar: “Many Christians accept the Western lifestyle, including the degradation of creation and the injustice of our trade, and they only take the easy parts of the gospel. But it isn't until we publish this gospel with holes, that they get confused!”

Härom kvällen hade jag varit ute och joggat. När jag står vid dörren in till min lägenhet, trött och svettig, så öppnar plötsligt grannen dörren och vill prata med mig. Min granne är pensionär, och lever sedan tjugo år tillbaka ensam i en lägenhet med sin katt Clinton. Jag kom att tänka på likheten mellan min granne och grannen till Martin Beck i Beck-filmerna – båda lever ensamma och har en nackkrage. Plötsligt förstår jag hur mycket vår lilla pratstund betyder för min granne. Jag vill ju in i min lägenhet för att byta kläder och äta. Han är gammal, ensam och vill ut ur sin lägenhet för att få prata med någon. Här möts vi båda. Och efteråt får detta mig att fundera över ensamheten.