I helgen var jag med på en riktig "nördhelg". Vi satt ner i två dagar och samtalade teologi, kyrka och praktik. Det som var riktigt spännande var den känsla vi hade i samtalet. Det kännetecknades av respekt öppenhet och intresse, men helt utan strävan eller vilja att släta över de olikheter som finns. Vi hade inbjudit några personer främst inom frikyrkan som drar åt lite olika håll, dels det sakramentala dels det vad man kanske kan kalla radikal reformatoriska (även ingen av oss skulle säga att de beskrivningarna är korrekta). Det intressant var dock den känsla av samhörighet och likhet vi upptäckte mitt i vår olikhet - enligt mig var kanske den viktgaste upptäckten att alla hade gjort sina "resor" med önskemålet att komma bort från en okroppslig teologi och praktik.

Det har under en längre tid föregått ett samtal här på re:tro om kyrkans placering i samhället och förhållande till makten. Började i ett samtal om postmodernism... Nu har samtalet blivit långt och intressant. Jag tar mig därför friheten att flytta upp det hit. Trådarna blir så smala och svåra att läsa. Det sista inlägget hittar du här. För att följa samtalen: skrolla upp. Nu till mitt inlägg som handlar om kyrkan och kulturen.

Teologer och kyrkor har under lång tid lidit av Richard Niebuhrs beskrivning av Kristus och kulturen. Han säger grovt att den hållning som jag givit uttryck för i samtalet måste handla om Kristus eller kulturen. Det är ett antingen eller inte både ock. Detta har inneburit att den hållningen möter sån kritik som Sam ger uttryck för. Men detta är en falsk beskrivning - det har väl i strikt mening aldrig förekommit en sådan kyrka. Jonasq har givit en mycket bra distinktion mellan stat och samhälle - en kyrka i marginalen tar aldrig avstånd från samhälle, däremot vill den aldrig ha officiell politisk makt. Kyrka som en del av civilsamhälle och kultur är alltid en del av samhället, hur skulle den kunna vara något annat?

I både det samtal som har initierats av Josef Lindgren, Jonathan Lindgren och Martin Källstrand angående EFK UNGs påstådda politiska hållning (Dagen 4/9) och Paul Segerstroms definition av Jim Wallis som vänster (Dagen 14/9) finns ett underförstått antagande: Det är oproblematiskt för en kristen kyrka eller människa att alliera sig med en marknadsliberal eller kapitalistisk hållning. Det är få kristna idag som skulle försvara en helt igenom genomförd marxism eller en långt gången socialism. Men jag menar att det inte är mindre problematiskt med en kapitalistisk hållning. Jag tror vi behöver ifrågasätta om ett äktenskap mellan en kapitalistisk ideologi och den kristna tron verkligen är så självklar som det förefaller från ovan nämnda personer.

Just nu sitter jag och läser ett antal kortare uppsatser i en kurs. I ett arbete stötte jag på ett uttalande jag fann mycket intressant. Frågan handlar om kyrkans miljöengagemang. Det är den s.k. "Cornwall Declaration". Det är en deklaration som tycker att det inom kyrkan finns grupper som alltför lättvindligt köpt aktier i miljörörelsens engagemang. De kritiserar hårt de som beskriver människor först och främst som ex. konsumenter istället för kreatörer. Lösningen på världens miljöproblem, enligt dem, är inte en romantisk syn på naturen utan att vi släpper den fria kreativa ekonomin lös. Då kommer människan som Guds avbild att med den gudagivna kreativiteten lösa de miljöproblem som finns.

Fick ett tips om en artikel som handlade om Rick Warren. Säga vad man vill - men han använder sitt inflytande på ett fascinerande sätt. Många av oss skulle säga att det är lite sent att komma på att bekämpa AIDS och fattigdomen på 2000-talet men för dem som får vård och mat på bordet är det definitvt bättre sent än aldrig. Spelar liksom ingen roll om det är en del i en större strategi och inte har något egenvärde. Men efter att ha läst artikeln (som du för övrigt hittar här) så blir jag ändå lite konfunderad - hur kan man skapa en så stor och inflytelserik kyrka utan att tro att det är politiskt?

Vi har ytterliggare definierat vad vi menar med missionscentrerad med följande punkter - vad saknas?

* Vi vill vara en del av Guds mission. Det innebär inte att vi tar Guds val att använda oss som kyrka som en intäkt på vår förträfflighet. Istället vill vi i ödmjukhet förvalta uppdraget som är oss givet enbart i Guds nåd.
* Vi menar att mission handlar om att delta i Guds upprättelse av hela skapelsen - människors omvändelse till Jesus, fred, rättvisa och bättre miljö. Vi vill delta i hur Guds kärlek når en sargad och sårad men vacker värld.

Under den sista tiden har jag börjat frustreras. Språket formar enligt en del vetenskapsmän vår verklighetsuppfattning. Det är inte heller en alltför långsökt tanke i den kristna traditionen. Tänk bara på skapelsen - Gud sade och det blev! Därför är vår användning av språket enormt viktigt. När vi som i det samfund/rörelse jag tillhör kallar våra ledare för direktorer eller VD är det ett lån från ett främmande språk som påverkar innehållet. Eller som en Dagenartikel för någon vecka sedan där en "gudstjänstproducents" uppgift beskrivs. Uppdraget är helt enkelt att om människor avsätter tid att komma till kyrkan skall de få valuta för pengarna. Var det någon som sa konsumtionssamhälle...

Många är de gånger jag läser i kristna tidningar eller hör i samtal att sekulariseringen är så hemsk. Jag vet inte om jag tycker att den analysen är så självklar. Jag tror vi måste göra skillnad på sekulariseringen som samhällsfenomen och den som drabbat kyrkan. Sekularisering har skett på det offentliga planet men inte på det individuella. Sociologen Thomas Luckmann har därför sagt ”Samhället är sekulariserat men individen är det inte”. Den offentliga sekulariseringen är inte så problematisk som man kan tro. Jag tycker det är självklart att vi inte skall ropa efter kristna värderingar i samhället. Den kristna tron är inte värderingar – den innebär efterföljelse av Jesus Kristus.

En ny klosterrörelse. Gemensamt liv. Livsregel. Gästfrihet. Disciplinerat kontemplativt liv. Dygder. Gemenskapen som vittnesbördet. Församlingslivet som ”skola”. Försoning och fred i centrum. Hur låter detta i dina öron? Hur låter det i en kultur som hyllar individen, friheten, oberoendet och den omedelbara behovstillfredsställelsen? Kan en sådan inriktning ge ett bidrag i vår strävan efter förändring och förnyelse av församlingslivet i Sverige?

Under mitt liv som kristen och engagerad i församlingsarbete, har jag kunnat iaktta, och också själv deltagit i, en jakt efter den ultimata församlingsmodellen. Ofta är jakten påskyndad av nya eller gamla modeller som framställs som de mest effektiva eller de mest ”nytestamentliga”. Det kan bli stressande att ständigt behöva hänga med och helst vara först, eller tidigt ute, med att ta till sig ”det senaste.” Efter ett tag uppstår en viss trötthet och man börjar kanske så sakta inse att man jagar efter något som man aldrig kommer att finna. Jag tror det finns en risk att det här tar fokus och energi från det som vi egentligen borde syssla med, att leva för Gud här och nu. Det kan lätt bli ett fokuserande på yttre strukturer istället för det inre livet med Gud.