Jag har tänkt en del kring det här med rötter. Idag skulle vi slänga en vissen krukväxt hemma. Eftersom min fru ville behålla krukan bad hon mig ta ur själva växten och jorden. Det låter enkelt, men det var det inte. Jorden var inga problem, det fanns nästan ingen. Rötterna, å andra sidan, de hade så fullständigt uppfyllt hela krukan att det var omöjligt att få loss växten utan att bit för bit skära sönder rötterna och slita loss dem. Jag fick mycket tid att tänka kring rötter.

Jag tänker på rötter som något positivt, något som ger förankring och näring. Idag insåg jag att man kan få för mycket rötter. I krukan fanns det inte längre någon plats för jord, allt var bara rötter, och växten dog. Tänker man lite till på det (jag hade gott om dit när jag skar och slet) inser man dock att problemet egentligen är krukan. Rötterna måste få söka sig djupare och längre för att få kontakt med ny jord och ny näring.

”Postmodernism för de här människorna är nog en gul golfbil vid brevlådan” tänkte jag när jag satte mig i kyrkbänken. Jag hade kommit till kyrkan för en parentation och jag började undra om det inte var en parentation för församlingen. ”Den måste snart vara död” tänkte jag. För mig blev hela besöket i småstadens frikyrka en tidsresa. Plötsligt togs jag med tillbaka till min egen barndom och allt var sig likt. När sångarna tog sina blå pärmar och äntrade estraden var vi nog bara en handfull kvar i bänkarna. När äldstebröderna tågade in för att hålla i nattvardsfirandet låg en from förväntan över hela lokalen. Jag kunde inte låta bli att fascineras av hur jag kunde förutse varje del av gudstjänsten, ner till minsta detalj.