Några exempel på där vi upplevde engihet:
- En fokusering på det kroppsliga, dvs. människor som lever evangeliet och inte bara intellektuell eller kognitiv övertygelse.
- Innehåll och form hör ihop. Det vi gör säger något om det vi tror.
- Måltidens centrala placering i den kristna kyrkan.
- En hög syn på kyrkan som en plats för kristen tro och inte en institution som omfattar alla eller en nation. Vi är överens om att en nation inte kan vara kristen utan vi vill låta kyrkan vara kyrka och inte ett religionsdepartement.

Inte överens som vi vill samtala vidare om:
- Kroppsligheten ser väldigt olika ut. Tar det sig framförallt uttryck en liturgi eller i efterföljslse som liturgi.
- Hur måltiden skall firas och vad dess funktion är.
- Hur vi skall förstå Kristi person, men här går inte skiljelinjen så mycket mellan de som mer lutar åt en radikal reformatorisk linje och de som lutar åt det sakramentala utan mellan andra personer.

Tja det var några grejer. men detta låter mycket fattigt i relation till det samtalen handlade om.

vad tänker du mackan?

Hej Jonas!
Det hade varit spännande att vara med på er "nördhelg". Jag vill också vara med i samtalet om församlingens liv och uppdrag i vår tid. Därför har jag nu startat en egen blogg där jag tänker ta upp dessa frågor. Jag lever i Råslätts församlingsgemenskap och jobbar som bibellärare på Mariannelunds folkhögskola. Min församlingssyn är starkt påverkad av anabaptismen. Kolla gärna in http://www.barnabasbloggen.blogspot.com/
Hälsningar
Jonas Melin

Hej igen Fredrik,

Gott att höra om intressanta samtal och längtan efter förändring, att komma vidare.
Läste för ett tag sedan att Svensk frikyrklighet minskat med 25% på 10 år.
Det är förstås en djup, djup kris.
Tron lever uppenbarligen i marginalisering alltmer,
i betydelsen oviktig för våra medmänniskor.
Fortsätter det så här är frikyrkan i Sverige borta år 2040.

Säkert har krisen med bristfällig teologi att göra.
Men kanske handlar det ännu mer om bristande praktik?
Oavsett om man fascineras av mer anabaptistisk hållning, mer sakramental eller karismatisk,
så måste det väl djupast sett handla om att leva livet med Jesus helt och fullt?
Som jag ser det lever vi just nu i en tid av enorm brist på förebilder.
Kanske är det framförallt det vi behöver be om...

Hur tänker du, min vän?

Sam Wohlin

"Fortsätter det så här är frikyrkan i Sverige borta år 2040."

Jag kan tänka mig att den svenska frikyrkligheten (som vi känner den kan) komma att dö ut betydligt snabbare än så. Jag reagerar inte längre så starkt på statistik som säger att frikyrkan kommer att vara borta inom si eller så många år. Det är ju ändå inte frikyrkan vi tror på. Kan det inte vara så att en av anledningarna till att frikyrkan verkar gå mot en säker död är att vi odlar en kultur där vi identifierar oss mer med just företeelsen frikyrka än något annat?

Gud lämnar inte världen utan vittnen, som Hauerwas säger. Om/när frikyrkan är borta så tar någon annan över.

Absolut är det bristande praktik - men sen är jag inte säker på att vi skall placera in en skillnade mellan teologi och praktik. (Det föresten var något annat vi var överens om att teologi och praktik hör ihop.)

Vi strävar efter att leva det vi tror och tror det vi lever.

jag tror inte kyrkans kris är en metod eller strategikris (vi behöver inte mer NFU, Willow Creek, Emerging Church eller så) - vi behöver ta den kristna tron på allvar och fundra på vad det faktiskt innebär att följa Jesus Kristus. javisst handlar det om att leva och kalla människor till att efterföljelse - men det finns en skillnad i synen på vad det innebär - gäller exempelvis bergspredikan bara vissa kallade kristna (monastiska lösningen) eller gäller den alla troende (den frikyrkliga lösningen), eller gäller den kanske bara i det andliga (kallar oss till syndanöd) och inte när en kristen är en statlig ämbetsman eller ekonom på ett företag (den lutherska lösningen) - så frågan i ett sådant fall kvarstår ju - vad innebär det att "leva livet med Jesus fullt ut". På den frågan svara vi olika och här kan vi lära av varandra.

Vad tänker du?

och hur går det med boken - får man en försmak, eller...

Fredrik

Tack för ditt svar Fredrik,

Nej vi ska absolut inte skilja på teologi och praktik, tvärtom. Jag menar bara att Nytestamentligt teologi är en uppdragets teologi. Det är t ex en Paulus som oroar sig för församlingarna som skriver teologi. En bedjande missionär. Inte en spekulerande filosof. Typ, "tro utan gärningar är död" med Jakob.

Jag håller helt med dig.
HUR ser efterföljelsen ut? Ja, det är min stora fråga i mitt bokskrivande.

I Jönköping har vi lärt oss mycket av NFU, Willow Creek & Emergent Church. Vi skulle ansolut inte vilja vara utan det. Samtidigt finns hoppet hos Gud, ingen annanstans! Men vi behöver synliga goda exempel i vår tid på efterföljelsen i lokala församlingar. Därför är det väl så extremt viktigt med gott andligt ledarskap som kan visa på trons inkarnation i en sekulariserad tid, långsiktigt.

Ett smakprov från mitt bokskrivande? Visst.
Här kommer ett litet avsnitt från första kapitlet "Ett heligt äventyr".

Mvh

Sam
--------------------------------------------------------

När kyrkan föddes var den en gemenskap som var så helig, okuvlig och djärv att den skulle komma att vända upp och ned på världen. Den Jesusrörelse som drog fram i Romarriket var radikalare än allt annat man tidigare mött, samtidigt, så omåttligt fylld av kärlek att attraktionskraften blev enorm. De första kristna hade funnit en, som fullständigt förvandlat deras liv – Mästaren från Nasaret. På bara några årtionden tog sig den kristna tron från Jerusalem till Afrika, Asien och Europa.

Det fanns då ingen oförarglig, ljummen eller tandlös kristendom utan bekännelsen till Jesus var på liv och död. Han hade fått en sådan enorm inverkan på deras liv därför att han gett sitt liv på ett kors för dem. Jesus var ”vägen, sanningen och livet” och det var utan tvekan värt att ge sitt liv för honom!

--------------------------------------------------------

Hej!

Kul att du kommit igång med boken. Får jag ställa några kritiska frågor till avsnittet du klippt in här? Jag väntar inte på svar utan tar mig friheten att ställa några frågor och ge några kommentarer:

Den övergripande frågan jag har är: Tror du inte att du riskerar att romantisera de första kristnas gemenskap och liv? Du menar att de första kristna var "heliga", "okuvliga", "djärva". Och de var inte "oförargliga", "ljumma" och stod absolut inte för en "tandlös kristendom"? Men vad bygger du egentligen detta på? Visst ser vi evangeliets livsförvandlande kraft i NT, inte minst i Apostlagärningarna. Dock ska vi inte glömma att APG ingalunda är en teckning av vardagligt kristet liv utan en bok som har starka teologiska syften (visa hur evangeliet tar sig från Jerusalem till Rom och därmed visar hur Guds plan att nå alla folk, att skapa en världsvid gemenskap som inte bara består av judar förverkligas, och att ge ett försvar för Aposteln Paulus när han har blivit orätt fängslad av romarna, etc). De mirakler som vi får bevittna i såväl evangelierna som Apostlagärningarna är ju inte menade som exempel på vad alla kristna bör förvänta sig varje dag på ett vardagligt plan, tvärtom, de visar på något unikt, när Guds kraft bryter in på ett extraordinärt sätt och vittnar om Guds kommande rike, det är frälsningshistoria, inte en biografi över vanliga kristnas liv! Att förvänta sig att själv gå på vattnet, förmera fiskar och bröd, bli befriade av änglar ur fängelset osv, slutar bara med desillusion, vilket väl alla ärliga kristna vet? Med detta inte sagt att inte Gud kan göra under, men inte sker mirakler på vardaglig basis? Det har i alla fall jag aldrig bevittnat. Och ärligt talat, om man synar många karismatiska predikanters verksamhet (där skrytet om under och tecken är mycket vanligt - och lukrativt) så hittar man ofta en hel del vanmakt, besvikelse, förvirring, uteblivna helanden, men väldigt få mirakler.

Tittar vi sedan på breven i NT så är väl dessa inte bara vittnesbörd om helighet, okuvlighet osv? I Rom hade man stora problem med att hålla sams, hedningar och judar emellan, i Korinth hade man hamnat i en mycket extrem gnostisk överandlighet som hotade det centrala i det nya livet: kärleken (det är ju ingen slump att 1 kor 13 skrivs just till korintherna, kärlekslösheten visade sig till exempel vid nattvardsfirandet där vissa hade mat och vin att äta sig mätta och dricka sig fulla medan andra saknade allt), i Galatien riskerade man att förfalska hela evangeliet och ersätta det med ett etnocentriskt judiskt budskap och man hade många stridigheter ibland sig, i Efesos levde man i vidskepelse och var rädda för ödet, och "makterna", samtidigt brottades man med grov omoral som lögn, tjuverie, fylleri och männen gick till tempelprostituerade, i Kolossai riskerade man att upphöja änglavarelser över Jesus och sysslade med mysticism och andra tveksamheter, omoralen som fanns i Efesos var lika stark här, osv, osv genom hela NT! Alla NTs förmaningslistor blir ju begripliga först när vi fattar att de kristna brottades med just de problem som adresseras! Annars måste vi läsa dessa listor som om de var menade för några andra människor, sådana som inte delade den kristna gemenskapen.

Alltså, NT vittnar om vanliga människor som har mött Kristus och erfarit Guds kärlek och nåd. Men det vittnar också om vanliga mäniskor som kämpar både med felaktigheter i teologin och i livsföringen. De första kristna var lika kämpande, svaga och ofullkomliga som vi! Och det är väl just där som evangeliet får en fästpunkti våra liv, i ditt och mitt liv? Det är väl i insikten om att nåden gäller mig eftersom den gällde dem som befriar oss? För om jag ska jämföra mig med dessa okuvliga och fullkomliga människor då blir ju hela NT helt främmande för mig, den har inget att säga in i mitt liv som ter sig helt skilt från deras.

Alltså, riskerar inte romanticeringen av de första kristna att göra NTs budskap otillgängligt för oss vanliga kämpande kristna? För inte blir man tröstad och styrkt, instpirerad av att mäta sig med perfekta människor?

Förstår du vad jag är ute efter?

Jonas

Det är intressant att läsa din syn på mirakler, Jonas. I mångt och mycket är det en syn som jag finner attraktiv. Själv har jag inte upplevt något "övernaturligt" i den vanliga bemärkelsen, men utmanas mycket av vittnesbörd från andra. En av pastorerna i min församling har nyligen varit på besök i Indien och utmanats av väckelsen i norra delen av landet. Han beskriver hur han var på en pastorskonferens, och alla pastorerna kunde vittna om under och tecken som de varit med om. En av pastorerna på konferensen beskrev att han själv och många andra kommit till tro genom under som Gud gjort. Många kunde inte läsa och skriva, deras teologiska kunskaper var begränsade, men genom dem verkade Gud övernaturligt. Mirakel verkar vara det avgörande för att människor kommer till tro.

Jag skulle uppskatta om du gav dina tankar på dessa vittnesbörd. Jag själv finner dem lite svåra att harmonisera med den "sällsynta synen" på mirakler.

Kjell Jorner

Jag förstår inte riktigt varför du vill ta del av "mina tankar" om dessa påstådda mirakler? Du får väl helt enkelt åka dit och bilda dig en uppfattning om det hela om du är nyfiken på vad som händer? Men det är ju en vanlig diskussion bland mer ärliga karismatiker i västvärlden som ser ut ungefär så här: "här sker inga mirakler, men i tredje världen, där sker det massor med mirakler hela tiden". Olle har varit i Indien, Afrika, Bangladesh - fill in the blanks - och han har berättat att 10 000 blinda fick sin syn på en sekund". Och så brukar man föra fram olika förklaringar till varför detta inte sker i västvärlden som handlar om olika slags "hinder" för mirakler i vår del av världen (som väl på ett märkligt sätt begränsar Guds makt?): utbildning, vetenskap, apati, högmod etc. Jag har i och sig synpunkter på det här resonemanget, som hänger ihop med mina egna livserfarenheter och den teologi jag har kommit att anamma genom åren, men det är ju svårt för mig att kommentera olika berättelser om vittnesbörd i Indien.

Jonas

Jag får väl ta och klargöra vad jag menar. Det jag var intresserad av var inte dina tankar kring de specifika vittnesbörden om mirakler i Indien som jag presenterade, utan snarare det generella fenomenet. Den diskussionen som du beskriver är det som jag var intresserad av att få dina åsikter i. Tidigare har jag mest mött antingen den hållning som du beskriver (att man för fram förklaringar till vad som hindrar Guds makt här) eller att man inte verkar ta någon notis om vittnesbörden. Som jag förstår det verkar du inte befinna dig i något av de här lägren, och är därför nyfiken på hur du tänker. Kanske kommer det hända att jag åker till Indien eller någon annan plats och bildar mig en egen uppfattning, men jag tror att det går bra att lära av andras tankar också.

Kjell

Hej Jonas,

Här hade du en hel del att säga, vad roligt! Tänk nu på att Fredrik bad om ett litet smakprov, inte en hel bok.
Jag har mer att säga som förhoppningsvis balaserar bilden, både dåtid och nutid. Ja, många var bekymmren bland de första kristna. Naturligtvis. Breven handlar ju mest om att gå tillrätta med det som gick fel. Ändå kan jag inte låta bli att tro David Wilkerssons ord: "Att svensk kristenhet drabbats av apati."
Ligger då boten i mer analys? Tydligare stridssignaler? Mer bön? Omvändelse? Radikal reformation? Mer karismatik? Starkare betoning på sakramenten? Kristen enhet? Jag gissar alltihop.

Det här stycket är skrivet utifrån Apg, där en Petrus, ofullkomlig, men fylld av helig Ande blir startskottet för en väckelse som skulle komma att förändra världen. Det berör mig oerhört djupt. Denna tro kan jag dö för. Jesus kom för att tända en eld på jorden, typ. Men det handlar bara om vanliga bristfälliga människor då som nu. Precis sådana som du och jag Jonas. I en tid av djup avkristning så behövs väl både bönen, analysen och stridssignalen. Mitt stycke handlar om den sista kategorin. Tänk om det då istället kan bli en utmaning att söka en tro som gör skillnad, och inte bara förvalta det vi har...

Ta väl hand om dig min vän,

Sam