Att inte vilja samtala är att dölja sanningen!

För ungefär ett och ett halvt år sedan åkte jag runt med Brian McLaren några dagar, han berättade då om hur den mest intensiva och antagonistiska kritikern, Don Carson, hade avböjt ett lunchsamtal med orden: "Det som givits ut i det offentliga skall försvaras i det offentliga." Det är en djupt frustrerande hållning - kanske till och en attityd som inte är i överensstämmelse med efterföljelse av Jesus Kristus. Att inte vilja samtala med en annan kristen människa som liksom en själv söker sanningen - är att sätta sig på extremt höga hästar. En slags sanningens grindvakt.

Jag är med i den grupp som jobbar med planeringen av Frizon (själva Frizon genomförs av lite mer än 400 frivilligarbetare!!!). Vi har varit indragna i en liknande händelse. Två personer riktade skarp kritik mot Frizon för att det där bedrivs politiska hållningar. För det viktiga är enligt dem att tro och politik hålls isär. Vi har sedan inbjudit dem till ett samtal både offentligt och på tu man hand över en lunch i Stockholm, men de har inte velat träffa oss. På senare tid har de helt enkelt struntat i att besvara våra mail. För mig framstår det som nonchalant och arrogant. De var helt enkelt inte intresserade av själva samtalet utan hade bara behov av att fastslå en hållning, vilket också klart framgår av hur diskussionen fortlöpte i Dagen. De svarade aldrig på våra teologiska hållningar utan i trött politiker anda ägna sig åt politisk retorik utan innehåll.

Jag har aldrig förstått vad människor är rädda för när de inte vågar samtala. Det ligger i själva den kristna trons mission att möta dem som tycker annorlunda. Nu är ju inte andra kristna direkt annorlunda - ändå har vi mer och mer fått en grindvaktarattityd hos en del i Sverige som börjar bli oroliga för vad som håller på att hända. Det är mer intressant om vi i trygghet om vår egen övertygelse kan mötas i bön, samtal och öppenhet. Sanningen finns inte hos mig eller någon annan utan den ligger bakom oss och framför oss i Kristus och i nuet i gemenskap med Anden och varandra.


Sorgligt...

Jag känner inte dig Fredrik, men väl Jonathan och Martin - två heljusta bröder i Herren. "Radikalt okristet" är nog att hänga ut två justa bröder på det här sättet.

Jag skulle t.ex. aldrig drömma om att sätta ut mitt namn under det här inlägget, efter att ha läst ditt - om det är så här ni behandlar folk på er hemsida i Johanneskyrkan. Jag vet inte vem du är, men hoppas att du inte är i ledningen för församlingen. Om du är det, bör du nog tänka över din människosyn och ledarstil.

Inte konstigt att folk inte vill prata med er i Frizons ledningsgrupp, eftersom ni med den attityd du uppvisar verkligen upplevs som nonchalanta och arroganta. Frågan är också om ni verkligen skulle vara beredda att ändra på något efter ett samtal med J och M? Jag antar att de inte upplever att så skulle ske, och varför då "kasta pärlor för svin" - är det Jesus eller Uggla? Jag och många med mig upplever nog inte att ni har de kvaliteterna i Frizon - som just upplevs vänster av många.

Har själv ett tonårsbarn jag tidigare uppmuntrat att åka till Frizon, men börjar bli alltmer tveksam - nu när han verkligen skulle kunna. Och så tänker du säkert att det här är från en riktig höger-kristen-jonatan-och-martin-look-alike - men så är det kanske precis tvärtom.

Ni har nog ett större problem än ni anar...

Du har med ditt inlägg bevisat att du inte har någon respekt för dina meningsmotståndare, och jag tror att du behöver vända om.

Det här är skrivit i all välmening och med sorg över att se den stolthet som fått så många andra kristna rörelser på fall även i EC, Frizon etc. Och tydligen också i Johanneskyrkan...


Ledsen om jag sårade

Det var verkligen inte min mening att hänga ut folk. Jag har därför redigerat mitt inlägg. Min huvudsakliga poäng var att jag är frustrerad över att vissa inte vill samtala.

Jag kan meddela att vi har ändrat vissa saker på Frizon till nästa år just på grund av deras inlägg. Vi lyssnar alltså. Men varför O tror du att de inte svarar på våra mail?

Personligen har samtal med människor med samma politiska hållning som dem fått mig att förändra mina hållningar på flera punkter. Jag tror nämligen att samtalet för oss närmare sanningen.

Vad var det in mitt inlägg O som var så nonchalant och icke respektfullt - inget i det var ju felaktigt eller överdrivet? Är det inte ett problem när man inte vill samtala eller vad tycker du O?


Förtjänstfullt...

Hej Fredrik,

Tack för ditt svar. Kanske jag överreagerade, men efter att ha varit med i ett antal församlingar/samfund och "väckelseförsök" - allt från LO till EFS - känns det ibland som om vi kristna aldrig lär oss.

Vi försöker hitta ETT sätt att göra kyrka och tror att vi kan finna ett fullkomligt sätt. Men det finns bara EN som är fullkomlig. Vi kommer aldrig kunna bygga en fullkomlig församling - eller ungdomsfestival - för det är inte meningen. Vi kommer alltid att vara beroende av Jesus Kristus (JK) och i det beroende uppleva vår egen ofullkomlighet.

Samtidigt ska vi naturligtvis sträva efter att i den Helige Andes kraft bli så lika JK som möjligt - det är vad lärjungalivet handlar om. Vägen dit bör naturligtvis gå via samtal, men samtalen måste både handla om sökande och ett erkännande av våra olikheter.

Även om jag inte gillar att citera diktatorer - kommunistiska eller andra - har Mao en poäng: "Låt tusen blommor blomma..."

Nu tror jag många upplever Frizon och EFK Ung som om ni bara ger plats åt en sorts (lite "röda" möjligtvis "gröna") blommar och att de "blå" inte får plats riktigt. Försök inte ändra varandra, utan ge utrymme åt alla olikheter - tillsammans återspeglar de JK, även om det mänskligt sett inte ser ut som enhet. JK är mångfacetterad och måste få synas i både gröna, röda och blå blommor - liksom vita, gula...

Kay Cole James (jobbade i Reagans administration) är ett exempel på hur detta kan förenas i en person, när hon både kämpar emot fattigdom och rasism OCH abort och familjesönderfall. Det är ditåt ni borde sträva, tycker jag. Om ni satte ner foten på det sättet - även om många i ledningsgruppen inte upplever att det är sådana de själva är - skulle nog fler känna sig hemma i sitt eget samfunds ungdomsarbete, och kanske också svara på mailen.

Nonchalant och icke respektfullt? "De var helt enkelt inte intresserade av själva samtalet utan hade bara behov av att fastslå en hållning..." Har du sett in i deras hjärta och vet att det är så?

andakt.blogg.se


mjk

mjk


vikten av samtal

Bra inlägg, Fredrik! Jag håller fullständigt med. När kristna ser sig som alltför viktiga, fina eller färdiga för att vilja samtala med sökande syskon så finns det anledning att ana ugglor i mossen. Det är inte utan att man misstänker att man är rädd för att blotta sig. Att vara öppen för trosrelaterade samtal med vänner och fiender borde vara en dygd bland Jesus efterföljare. Samtidigt är vi väl ovana och vana vid att släta över skiljda övertygelser med lättvindigheter som "vi tycker ändå lika innerst inne" osv. Så man kanske får ha en viss förståelse för denna rädsla trots allt.


Jag håller med...

Jonas: Jag håller med. Det är bara att se till sitt eget liv. Det är inte alltid kul att inse att man har fel speciellt om mycket står på spel, men det är nyttigt och nödvändigt - en del av att lära sig sanning, försoning och ödmjukhet (Matt 18:15-20). Annars stänger jag mig ju inne i min egen bubbla där ingen kan nå mig och därmed "hota" mig. Så tyvärr/tur är Guds verk bland oss inte bara en skön bekräftelse utan ibland (ofta?) också en mild och kärleksfull omskakning. Frågan blir då hur vi skall blir bättre på att hantera dessa omskakningar.

Fredrik: Jag förstår din frustration. Det är så lätt hänt att hamna i en retorik där åsikter utbyts i termer av skarpa antingen/eller och där samtalet blir en sorts tävling där någon skall vinna. Man vill ju komma förbi det så att insatserna inte blir så höga (även om sanningen är viktig). Då vill ju ingen erkänna att man har fel. Ta till exempel debatter, vare sig inom partipolitiken eller i kyrkan. När var det sist du hörde någon erkänna att de nog hade tänkt fel i sådana debatter? Det blir så lätt en tävling som ska vinnas istället för ett gemensamt sökande efter sanning. Så mer förutsättningslösa samtal!


Kul att det händer något!

Kul att lite debatter kommer igång! Det kan nog inte skada. Upplever att konflikträdslan är väl stor i våra sammanhang.

Jonas