ja, låt oss gå till handling.
känns ju som vår berättelse innehåller saker som relativt enkelt skulle kunna gestaltas på ett rätt omskakande sätt!

Mycket bra att ni ställer frågorna!

Helgen som gick hade vi julkonserter i vår kyrka.
Det betydde för mig att jag fick läsa julevangeliet för mer än 10 000 människor.
Vi är därmed en del av detta.

Men jag ser verkligen fram emot "profetiska" alternativa julfirande.
Tänk om man kunde slippa alla dessa julklappar.
Det är ju inte alldeles enkelt för oss barnföräldrar.

Satt härom dagen med en vän i samtal.
För hans del, inga julklappar, bara vänner, mat och julgudstjänster.
Minns också att några vänner till mig valde att ordna julfirande
för utslagna för ett par år sedan.
Det stora är ju inte att ha radikala åsikter,
utan att handla radikalt.
Det ser jag fram emot mycket mer av i Svensk kristenhet.

Kanske är det framförallt här vi kommer till korta?

En stor fråga är ju också hur Jesus hamnar i centrum
i denna konsumtionskultur. Det borde vi som kallar oss kristna
verkligen borde fundera på.

Sam

Sam, och alla andra
Intressant samtal om den kristna gemenskapens olika uttryck under julen. Jag tror kanske att frågan ställs på sin spets i dessa dagar när konsumismen även i år når oanade höjder. Intet nytt under solen.
Jag ser dock två olika spår i de framförda tankarna och som verkar skapa problem som frustration och dåligt samvete bland oss kristna.

Den ena gäller de goda exempel på hur enskilda mskor, familjer eller gemenskaper väljer att "i det tysta" dela med sig av sitt materiella goda, pengar, mat, tid etc. Utomordentliga uttryck för kristen efterföljelse och trohet till evangeliet oavsett om det är jul eller inte.

Det andra berör vad jag uppfattar som ett ideal hos många av oss kristna. Det vill säga vår övertro på att kyrkan, den kristna tron och evangeliet ska "synas" i vad vi lite oreflekterat kallar samhället (ofta ett annat ord för mediala sammanhang som TV, radio, tidningar, events etc). Det verkar som om vi i modern tid inte riktigt nöjer oss med att evangeliet om guds rike genom enskilda mskor berör andra på ett sätt som inte syns så mkt. Givmildhet, gåvor, empati och barmhärtighet utan större åthävor, utan att vi gärna vill att evangeliet effektivt ska kablas ut och verka omvälvande på samhällets alla plan och nå alla i en stad och i synnerhet högst upp i samhällstoppen och kändiskretsar. Vi är inte bättre än andra människor som eftersträvar att synas i medier mediepublicitet, PR, reklam och idolskap. VI tycks ibland nästan besatta av att evangeliet ska synas och höras ljudligt över allt för att vi inte ska bli oroliga, utan känna oss trygga och rotade i vår kristna minoritetsövertygelse.

Självklart vore det underbart om människor från alla samhällsklasser på olika sätt möttes av evangeliet i form av människor som delade deras liv, problem med empati och givmildhet osv. Men jag undrar om vi inte tar miste när vi tänker på Guds rike (som för övrigt i NT beskrivs som ett litet obetydligt senapsfrö, litet jäst i en deg, gräs bland mkt ogräs, pärlan i åkern... listan kan göras lång). VI tycks framför allt önska oss att guds rikes spridning sker genom massmedier, stora konserter, möten och gudstjänster av olika slag (som ju egentligen framför allt är till för GUds äras skull och församlingens uppbyggelse och inte till evangelisation).
Jag tror vårt dilemma har mkt att göra med vår syn på Guds rike, evangelisation, "Guds tjänst" (Ursäkta särskrivningen), och kristen efterföljelse. Det kanske behöver omvärderas i ngt avseende?

Evangeliet om GUds rike förkroppsligat i Jesus kom inte genom dåtidens massmedier alla till del, utan i oansenliga, vardagsnära liknelser, berättelser och handlingar som inte alla tog till sig eller uppfattade som radikala krav på omvändelse. En del hörde och såg GUds rike i den enkla kristna gemenskapen och när ngn delade livet och livets goda med andra. PÅ samma gång var det andra som bara levde på med sina små bekymmer i sin tids konsumtionssamhälle. Så gick det till i NT när evangeliet spreds runt medelhavet och in i det romerska rikets hjärta, Rom. Det var f.a. slavar, änkor, föräldralösa barn och andra behövande som anslöt sig till den kristna gemenskapen och sakta men säkert spreds budskapet i romerska imperiet. Vi får inte glömma att det var först under Kejsar KOnstantins välde under 300-talet som evangeliet och kyrkan började spridas med hjälp av politiska makten, genom våld och kyrkan gjorde anspråk på att omfatta alla genom systematiska massomvändelser och tvångsdop och man sökte göra evangeliet om GUds rike till ngt synligt och märkbart och nästan till det yttersta vara synligt och offentligt.

Låt oss tänka nyktert och lämna denna vår längtan och strävan efter att omkullkasta vår tids stora drake i konsumtionssamhället och värdera och praktisera de enkla vardagsnära sätten att dela med oss av det vi har fått för intet. Ge bort litet glögg till grannen, baka litet pepparkakor och ordna ett glöggparty och bjud in några grannar i bostadsrättsföreningen eller i hyreshuset utan att det måste bli ett projekt som vi annonserar och får höra om i kyrkan eller i Dagen. Låt oss försöka att hitta de sätt som passar till att kommunicera och leva ut evangeliet i vardagen och som människorna i vår närhet kan förstå och ta till sig, eller förkasta.
Guds rike genom litet vardagsgenerositet, kanske?
Några tankar från ett väldigt vanligt julledigt Linköping.
/Pär