Det har under en längre tid föregått ett samtal här på re:tro om kyrkans placering i samhället och förhållande till makten. Började i ett samtal om postmodernism... Nu har samtalet blivit långt och intressant. Jag tar mig därför friheten att flytta upp det hit. Trådarna blir så smala och svåra att läsa. Det sista inlägget hittar du här. För att följa samtalen: skrolla upp. Nu till mitt inlägg som handlar om kyrkan och kulturen.
Teologer och kyrkor har under lång tid lidit av Richard Niebuhrs beskrivning av Kristus och kulturen. Han säger grovt att den hållning som jag givit uttryck för i samtalet måste handla om Kristus eller kulturen. Det är ett antingen eller inte både ock. Detta har inneburit att den hållningen möter sån kritik som Sam ger uttryck för. Men detta är en falsk beskrivning - det har väl i strikt mening aldrig förekommit en sådan kyrka. Jonasq har givit en mycket bra distinktion mellan stat och samhälle - en kyrka i marginalen tar aldrig avstånd från samhälle, däremot vill den aldrig ha officiell politisk makt. Kyrka som en del av civilsamhälle och kultur är alltid en del av samhället, hur skulle den kunna vara något annat?
Mot den bakgrunden blir det också problematiskt att hävda: hur kan en lokalförsamling göra något åt världssvälten eller för delen den globala uppvärmingen? Svaret är självklart inte speciellt mycket, men sin lilla del. Däremot kan en sådan kyrkan ge sitt input och samverka med de krafter som överensstämmer med vad man uppfattar vara en del av evangeliets uppdrag. Det kan handla allt från Amnesty, företag som hjälper människor till jobb etc. Det var därför jag tidigare skrev att en sådan här teologi inte har en teologi om staten per se utan bara ad hoc. Eller lite mer vardagligt kanske - "teologi på volley". Det finns inget värde i sig själv att ta avstånd från staten (vilket Niebuhr menade att denna hållning hade), utan bara där staten är upprorisk mot evangeliet. Ta avstånd i detta fall kan innebära att inte försöka tvinga igenom sin partikulära hållning på andra, staten fortfarande ändå under Guds dom. Men domen är Guds inte kyrkans. Det menar jag att Paulus uttrycker i Rom. 13 som då blir en läsning som överrensttämmer med Upp 13.
Den stora skillnaden som inte ens Pethrus riktigt trodde på, (Se bara hans psalm "Tacka du svenska folk"), är övertygelsen om att det inte är staten/nationalstaten som bär evangeliet utan församlingen. Guds vilja förverkligas inte primärt genom staten utan genom ett folk som lever i efterföljelse. Sedan är det inget antingen eller - självklart kan Gud använda stater, kungar, kejsare eller diktatorer - han använde ju kung Kores mot Israel. Men den primära platsen för Guds handlande är församlingen.
En sådan här teologi fungerar mycket bättre både under diktatur och förföljelse liksom i demokrati. I det förra fallet är det mycket mot (Upp 13) men i visshet om att Gud utfärdar domen. I det senare fallet är det mer både ock där vi ibland kan bejaka och ta del i det som den officiella makten bestämmer. Ibland är det ju adiafora (oväsentligt). Däremot är frestelsen i en demokrati att vi tror den är mer gudomlig och ett uttryck för Guds handlande. Sen menar jag självklart att den liberala staten uttryckt i demokrati är det bästa vi hittills har kommit upp med.
För att ta ett konkret exempel som Pär varit inne på: Äktenskapslagstiftningen. Varför skall inte homosexuella ha ett sätt som ordnar deras sätt att leva tillsammans? Det finns partnerskapslagstiftningen - men är det inte skillnad på sambo och äktenskap också i det juridiska? Varför skall inte staten se till att de som lever i homosexuella relationer får ha den tryggheten i sin relation om de så önskar. Men det är statens uppgift att se till. Vår uppgift som en kyrka i marginalen är fortfarande att förkunna relationen mellan man och kvinna som det sätt vi har fått oss givet av Gud. Vi skall både förkunna och praktisera det sättet att leva. Notera hur de som förfäktar "Bevara äktenskapet" aldrig relaterar till Bibeln utan bara till biologiska och andra förhållanden. Jag menar att här har vi ett sätt som faktiskt klarar hantera en biblisk förkunnelse samtidigt som det ger en grupp som varit marginaliserad (inte nu sett från maktens sida) får sina relationer ordnade i en liberal stat.
...och jag anklagade Sam för att skriva långt...
Fredrik
