Under flera års tid har min djupaste längtan varit att få se församlingar som är ett tydligt ljus i mörkret, församlingar där alla lärlingar tränas i att hålla fast vid alla Jesus instruktioner. En av de vanligaste invändningarna jag har stött på när jag uttryckt denna längtan, är att detta är ”idealistiskt”. Bergspredikan är måhända en vacker text, men i den fallna värld i vilken vi lever, så kommer den alltid att endast förbli ett avlägset ideal. Implikationen, som däremot sällan uttalas tydligt, är att det i praktiken är omöjligt att följa Jesus och att forma församlingar som är en ”stad på berget”. Men om bergspredikan bara är ett blekt ideal som inte är avsett att praktiseras, måste då inte Jesus ha haft fel som förväntade sig att vi skulle bygga våra liv på hans ord?

Jag tror inte att Jesus hade fel. Bergspredikan är tänkt att praktiseras och Apostlagärningarnas församling var (mer eller mindre) en historisk verklighet. Och därför måste det också idag finnas församlingar som tar detta på allvar i betydligt högre utsträckning än dom grupper runtomkring oss som bär Mästarens namn idag. Jakten på sådana församlingar förde i förra veckan mig och sex vänner till London med omgivningar. Här skulle vi tillbringa fyra dygn i möten med tre grupper som vi misstänkte verkligen följde Jesus tillsammans. På onsdagen landade vi, uppdelade på två grupper, i två kommuniteter tillhörande Bruderhof-rörelsen. Bruderhof-rörelsen växte fram i Tyskland på 1920-talet på initiativ bland annat av Emmy och Eberhard Arnold. Inspirationen till denna radikalt Jesus-centrerade och efterföljelseinriktade rörelse kom genom impulser från 1800-talets väckelserörelser, pietism, socialism och inte minst 1500-talets anabaptistiska rörelse, och då i huvudsak hutteriterna. Trots förföljelse i Hitlers Tyskland och andra nationer, så har rörelsen levt vidare och har idag ca 2.500 medlemmar i kommuniteter i USA, Australien, England och Tyskland.

I de församlingar vi besökte bodde 2-300 personer per församling i närheten av två mindre byar på landsbygden ett par timmar med tåg från Londons centrala delar. Den grupp jag besökte lever tillsammans på ett gammalt sjukhusområde där man förutom boendet har djur, egen fabrik och skola. Det finns flera likheter med Amish (också anabaptistisk rörelse); man har en avvaktande inställning till teknik, lever enkelt och tar avstånd från Mammon, har pacifistiska värderingar, betonar alla troendes bidrag och beslut genom konsensus, har konservativa könsroller och betonar distansen till det etablerade samhället. Samtidigt finns det också många skillnader. Kommuniteten lever i egendomsgemenskap och ingen har några privata pengar. Varje familj (eller singel) har något eller några rum i en korridor där vissa utrymmen är gemensamma. Kommuniteten äger sju bilar (på 300 personer), ett fåtal datorer och använder till skillnad från Amish elektricitet. Överlåtelsen till församlingen är långtgående och dopet uppfattas som ett livslångt förbund, inte bara med Gud, utan också med församlingen. Dom flesta har levt på distans från kommuniteten under perioder, men doplöftena uppfattas ändå som oåterkalleliga. Att bli döpt innebär att på ett mycket påtagligt sätt ge upp hela sitt gamla liv. Församlingen praktiserar församlingsfostran och försoningssamtal enligt Matt 18:15-, men använder bara disciplinära åtgärder som en del av omvändelseprocessen och i samråd med den enskilde.

Att komma till Bruderhof var på många sätt att komma till en helt annan värld. Jämfört med main-stream-samhället eller vilken svensk kyrka/frikyrka som helst, så var det mesta annorlunda. Här betonades Guds kommande rike och församlingen som en plats där detta rike bryter in redan nu. Samtidigt förvånades vi över medlemmarnas ständiga betoning av sin egen otillräcklighet och längtan efter att vandra vidare i Jesus fotspår. Församlingen betonar att Gud är verksam även utanför den egna kretsen. I linje med detta blev vi också välkomnade på ett sätt som överträffade alla våra förväntningar. Dom samlingar vi deltog i bestod av fri delgivning där en mängd män och kvinnor i alla åldrar var delaktiga. I dessa sammanhang gavs vi, trots att vi bara är ett gäng förvirrade svenska wannabe-lärlingar, någon slags hedersplats. En mängd frågor riktades till oss om vår längtan och vårt sätt att leva. Många uppmuntrade oss och försökte ingjuta mod och framtidstro i oss. Alla ville hälsa på oss och samtala med oss och aldrig tidigare har jag mött en sån värme, omsorg, gästfrihet och kärlek från en grupp människor som dessutom imponerade djupt genom sitt sätt att lyssna till och uppmärksamma varandra.

Efter att ha tillbringat ett drygt dygn i dessa kommuniteter, och bland annat deltagit i en begravning tillsammans med den andra församlingen, så lämnade vi landsbygden fulla av intryck. Under de följande dagarna så besökte vi den kristna anarkistiska, katolska och smygkommunistiska kommunitetsrörelsen Catholic Worker. Denna rörelse, som grundades av Dorothy Day på trettiotalet, består av över 100 grupper som lever i kommunitet, utför barmhärtighetsgärningar och civil olydnads-aktioner. Dessutom besökte vi London Mennonite Centre, Storbritanniens ända mennonitförsamling. Här fick se deras lokaler som består av några lägenheter, en samlingssal och anabaptistiskt bibliotek och bokhandel. En representant talade med oss om anabaptistisk historia och berättade också om den lilla församlingen som betonar evangeliernas Jesus och fredsskapande, enkel livsstil, gemenskap, och alla troendes bidrag.

Dom människor och grupper vi träffade var sinsemellan oerhört olika. Ändå kände dom alla till varandra och gav också varandra sitt erkännande, om än inte okritiskt. Utbyte hade också förekommit mellan samtliga grupper. Och detta kanske egentligen inte är så konstigt. Alla betonar ju evangeliernas Jesus och en radikal efterföljelse i hans fotspår. Alla betonar nära gemenskap och fred och kritiserar main-stream-samhällets vurmande för våld och rikedom. Alla vill vara ett alternativ till den rådande ordningen och alla menar att något riktigt allvarligt drabbade Guds folk i samband med utvecklingen efter Konstantin på 300-talet.

Jag vill framföra min djupa tacksamhet till Gud för den här resan. Innan var jag orolig för att resan skulle innebära att min tro skulle knäckas. Tänk om dessa grupper skulle vara en så otvetydig besvikelse att den naturliga slutsatsen blev att riktiga församlingar som tillsammans tar Jesus instruktioner på allvar endast är ett overkligt ideal! Nu kan jag konstatera att så inte blev fallet. Det finns förstås saker att kritisera, men huvudintrycket är upplevelsen att en annan värld är möjlig - Jesus är uppstånden och det finns människor som tillsammans följer honom och är präglade av hans närvaro! Det är gött. Må Gud hjälpa oss att vandra vidare på Mästarens smala väg.

En utförligare rapport (i sex delar) finns på min blogg

Jonas Lundström