Just nu sitter jag och läser ett antal kortare uppsatser i en kurs. I ett arbete stötte jag på ett uttalande jag fann mycket intressant. Frågan handlar om kyrkans miljöengagemang. Det är den s.k. "Cornwall Declaration". Det är en deklaration som tycker att det inom kyrkan finns grupper som alltför lättvindligt köpt aktier i miljörörelsens engagemang. De kritiserar hårt de som beskriver människor först och främst som ex. konsumenter istället för kreatörer. Lösningen på världens miljöproblem, enligt dem, är inte en romantisk syn på naturen utan att vi släpper den fria kreativa ekonomin lös. Då kommer människan som Guds avbild att med den gudagivna kreativiteten lösa de miljöproblem som finns.

Det är alltid kul att möta tankar från andra håll. Till viss del tycker jag att deras argumentation är intressant och värd att lyssna på. Men jag kan ändå undra vem är de kritiserar? Däremot kan jag tycka att deras patos och drivkraft är viktig - att hitta en kristen förståelse och beskrivning av naturen. Själv är jag inte helt överygad om att "We aspire to a world in which widespread economic freedom - which is intergral to private, market economies - makes sound ecological stewardship available to ever greater numbers"." Enligt FN är det inte de länder i världen som har mindre ekonomisk tillväxt som är de största bovarna men de som råkar mest illa ut. Jag funderar istället på om det inte är ett sätt att legitimera en vit, västerländsk marknadsekonomisk agenda lika mycket som en kristen förståelse av naturen. De vill bygga på "objective moral principles - not personal predjudices". Jag undrar: Hur kommer det sig att just de går fria från personliga hållningar i sina överväganden?

Är miljöengagemang en del av kyrkans uppdrag? I så fall hur? Läs gärna dokumentet och låt oss fundera tillsammans.