Notis: Dödar teologisk utbildning tron? Och vem skall bedriva den?

I veckan lade jag märke till två artiklar/krönikor i Dagen om om teologisk utbildning. Först upptäckte jag en gammal krönika av Peter Halldorf. I "Sveket mot pastorn" (Petrus 2007-03-02) funderar han över pastorsutbildning. Dödar teologin pastorns andlighet? Finns behov av teologi? Han skriver:

Få ting gör mig så sorgsen som vår oförmåga att bjuda unga människor som känner sig kallade till tjänst i kyrkan den formering deras kallelse och längtan förtjänar. Gång på gång sitter de framför mig och säger: ”Nu måste jag ta en paus från mina teologiska studier, om inte bönen helt ska slockna i mitt hjärta.” ... Då är det nödvändigt att den som känner en inre dragning till pastorstjänst får hjälp med sin teologiska och andliga fördjupning. Och rimligen borde detta vara ett och detsamma: teologisk och andlig fördjupning. Just här ligger dilemmat. När teologiska studier inte med självklarhet upplivar bönen och gudskärleken, föder självutgivelse och frihet från ambitioner har något gått galet... I fornkyrkan inser man att så fort teologin blir beskrivande stryps tillförseln av näring till tron. När den som predikar tror att hans uppgift är att omedelbart göra bibeltexten förstådd, sviker han sina åhörare. Men när predikanten väcker häpnad och lovsång hos sin församling har han [eller hon] lyckats.

Jag läste också en debattartikel som rör huruvida teologi skall finnas på statliga universitet eller inte. I "Avveckla de teologiska fakulteterna" (Dagen 2007-03-22) menar Kenneth Nyman, student i praktisk filosofi, Uppsala följande:

Låt det akademiska religionsstudiet vid de sekulära universiteten bli ett renodlat humanistiskt ämne. Och underlätta samtidigt för samfunden att kunna ta ansvar för den konfessionellt inriktade dogmatiken.

Det här har fått mig att tänka på frågor om utbildning, teologi och vem som skall bedriva teologisk utbildning. Hur tänker du? Kan teologi döda tron? Eller är det delvis teologins uppgift att skaka om våra egna trosföreställningar och göra oss oroliga på ett sunt sätt? Hur får man ihop teologisk och andlig fördjupning som Halldorf eftersträvar? Har (konfessionell) teologi någon plats på universiteten? Hur skall kyrkan "utbilda"?


filosofi och apologetik kanske kan hjälpa?

Personligen tror jag teologistudenter skulle må bra av att först ha studerat en del filosofi. Inte minst religionsfilosofi.
I både USA och England finns flera kompetenta kristna filosofer vars litteratur teologistudenter borde ta del av.
Kanske skulle introduktionskurser i apologetik vara bra som grund före teologistuderna.

Men det viktigaste - en personlig tro, ett ödmjukt hjärta och kärlek till nästan - det måste studenten själv stå för.


teologi och allt annat

Min egen erfarnhet av en slags haveriutredning. Mina föreställningar om Gud kraschade in i en bergvägg och nu står jag och försöker plocka ihop bitarna. Jag tror detta är en nödvändig process. Processen började inte på universitet och pågår inte endast där men den har spelat en stor roll. Det är tungt att undersöka det mest grundläggande i livet och det ska det vara, att studera teologi får inte vara en lätt sak, för då kan det rent av bli farligt.

Jag tror erfarenheten av det sekulära universitet och teologin är olika för många. Det beror ju väldigt mycket var man kommer ifrån vart man vill och vilket universitet man kommit till. I Umeå är den teologiska delen ganska liten (men väldigt uppskattad) och den har en grymt avslappnad inställning till vad den är.

I Sverige har vi odlat fram en teologi som är väldigt separerad från kyrkan. En stor teolog i Sverige behöver inte alls vara kyrkligt aktiv. De teologiska frågeställningarna man behandlar behöver inte nödvändigtvis födas i kyrkan och det teologiska arbetet behöver inte heller få konskvens i kyrkan. (Och nu pratar jag ju nödvändigtvis om akademisk teologi inte den teologi som alla troende sysslar med). Förra våren hade jag tillfället att studera i Sydafrika. Där är läget helt annorlunda. Du är ingen teolog i Sydafrika om du inte har en kyrka bakom dig. Skillanden i hur den Fakulteten fungerade jämfört med hur våran lilla instution i Umeå fungerar är jättestor. Alla lektioner sattes i relation hur man kan använda teologin. Man kunde be inför lektioner och ibland så bad man innan proven (vilket jag som pingstvän kände som fusk). Man hade dessutom ett helt unerbart bibliotek som jag saknar. Men det skapade också problem. Ibland kändes det mer som en bibelskola än en teologiskfakultet speciellt i dom yngre årgångarna. Ibland kändes det som att man bara ville bli klar och ut och jobba vilket gjorde att man ibland undvek djupet i frågorna.

Problemet med Nymans idéer blir att man saknar distansen till kyrkan det blir bara en massa skolor som är så starkt bundna till det egna samfundet att kritik, nytänkande och sanning lätt kan bli korrumperad. PTS fungerar väl mer på det sätt han menar. Min erfarenhet av stundeter från PTS är väl inte de godaste. Det verkade inte som dom fått lära sig så mycket alls utan var bara mer kaxiga över att dom var Pingstvänner(jag hoppas att min bild inte stämmer men vidhåller den tills jag blir hyffsat övertygad av nått annat). Jag är ingen större fan av det sekulär universitet eller den akademiska teologi vi bedriver i Sverige. Men jag kan inte kritisera det utan att samtidigt inse att samfunden i sverige klarar inte idag av den rollen att bedriva en trovädig teologi själv. Vi har alltför dålig självförtroende och självförtståelse. Vi behöver inte vara rädd för det sekulära och vi måste kunna stå till svars för vår teologi i samhället. Visst skulle det kunna vara skönt att dra oss in i kyrkan och syssla med "bibeltrogen teologi" (vad nu det betyder, kan sann teologi vara nått annat?).

Halldorf väcker en knepig fråga. Lösnings på hans sätt att se på det blir ju ett kloster. Vilket jag i sig inte tycker är nått fel. Men det kan inte vara det enda alternativet. Vi lever i ett smahälle där andlighet är något ganka diffust och indiviuellt. Det är nästan som en mätare på hur man mår. Mitt möte med andlighet i synnerhet i mina teologiska studier är mycket mer konkret och mycket mer kontextuellt. Jag kan inte sörjar för en fallen värld och samtidgt försörja dess förfall. Min upplevelse av tron vs teologi blir mer kyrkan vs teologi. Och det går egentligen inte alls ihopför mig med min kritik av kyrkan som leder till min egen inaktivitet. För någonstans under mina få år har jag lärt mig att gå till kyrkan är bra mycket viktigare än att ha rätt. Och att det ger trotts att det är tråkigt och att predikan är i princip antikrsitlig för att inte tala om lovsången... Men problemet är att det inte har ett skit med min utbildning att göra. Nu utbildar jag mig inte direkt till församlingstjänst heller. Men en skola kan inte utbilda en till en andlig god kristen teolog. Eftersom Andlighet handlar om hela livet. Tron måste ju bestå av både av förståndet och av det andliga. I Svenska anda skulel dom flesta hålla med om att det handlar om balans. Jag tror inte balansen behöver vara på individuell nivå men den återfins i kristikropp. Därför är det så sjukt viktigt att träffas i kyrkan och se den andre i ögat och tvingas till att älska alla dessa idioter.

Så vad återstår då en kyrka som inte riktigt vågar vara sig själv, ett universtitet som inte riktigt vet vad vetenskap är och en en ung man som borde sova. Hoppas nått går att förstå...
/samuel - basically i'm complicated


Så synd...

Samuel, bra kommentar. Jag skulle vilja skapa något slags samtal här men det är så sent och dessutom är den här tråden jättedöd. Dumt att ta på sig lackskorna på lördagen när dansen var förra fredagen!


ähh kom igen

det är väl bara dra igång. det vart ju inget samtal sist...
/samuel


Om du säger det så...

Usch ja det här var ju svårare än jag trodde, när jag nu väl börjar klottra ned mina reflektioner så märker jag att jag tagit mig vatten över huvudet. Men jag har ju tagit på mig lackskorna så jag måste ju göra ett försök!

Jag håller med dig, teologin är separerad från kyrkan. Men ju mer jag funderar på det, desto mer tänker jag att ett sådant påstående måste förstås som en del av den "större krisen", så att säga. Jag tror att det är ett problem som inte är av den arten att det går att lösas genom att "ha mer församlingspraktik i utbildningarna", osv. Nu ska jag vara som en god predikant och presentera tre punkter =)

1. Vår förståelse av teologi är har blivit sekulariserad. Med det faktum att vi i kyrkan betraktar teologi som något som kan studeras på ett sekulärt sätt avslöjar vi oss själva. Om man kan studera teologi utan att det har någon beröringspunkt med det kristna livet (kyrkan), vad finns det för anledning att kalla det teologi? Är inte "historia" ett mer passande namn i det fallet?

2. Vår förståelse av kyrkans uppdrag har blivit sekulariserad. Här avslöjar vi oss med att ställa frågor som "Har kyrkan någon plats i samhället?" eller "Är evangeliet relevant för människor i dagens samhälle?" Redan när vi ställer dessa frågor så har vi på sätt och vis svarat nej, vi har liksom diskvalificerat oss själva.

3. Vår förståelse av kyrkans natur har blivit sekulariserad. Här avslöjar vi oss genom att säga att "vi måste akta oss för att inte bli andliga konsumenter som bara kommer och deltar i gudstjänsten på söndagar" och implicit menar att vi måste bli andliga producenter som leder lovsången.

Om vi inte förstår vad teologi är och vad kyrkan är, så är det inte konstigt om de skapas en distans mellan de två.

Jag tror att en stor del av problemet är att vi som kyrka i Sverige inte riktigt förstår samhället vi lever i. Jag tror att vi delvis saknar analysen och begreppsapparaten för att ställa meningsfulla frågor i egenskap av kyrka. Hos Hauerwas ställs kyrkan upp som en kontrast mot "liberal democracy". Utifrån min förståelse av begreppet är det definitivt ett sådant analysredskap som vi kan ta till oss (och har tagit till oss, i ganska hög grad!), men samtidigt skriver han i huvudsak till kyrkan i USA. Sverige är inte USA, ännu. Eller mer korrekt, situationen är inte den samma för kyrkan i USA som för kyrkan i Sverige.

Jag håller också med dig om att lösningen är ett kloster! Det är kanske inte nödvändigt att vi alla slår oss ned på Bjärka Säby. Men jag sympatiserar med tanken att betrakta det kristna livet som ett klosterliv. Det kanske skulle kunna bidraga till att ge oss just en sådan förståelse för samhället som jag tror att vi behöver, en förståelse utifrån, perspektiv etc