Personligen tror jag teologistudenter skulle må bra av att först ha studerat en del filosofi. Inte minst religionsfilosofi.
I både USA och England finns flera kompetenta kristna filosofer vars litteratur teologistudenter borde ta del av.
Kanske skulle introduktionskurser i apologetik vara bra som grund före teologistuderna.

Men det viktigaste - en personlig tro, ett ödmjukt hjärta och kärlek till nästan - det måste studenten själv stå för.

Min egen erfarnhet av en slags haveriutredning. Mina föreställningar om Gud kraschade in i en bergvägg och nu står jag och försöker plocka ihop bitarna. Jag tror detta är en nödvändig process. Processen började inte på universitet och pågår inte endast där men den har spelat en stor roll. Det är tungt att undersöka det mest grundläggande i livet och det ska det vara, att studera teologi får inte vara en lätt sak, för då kan det rent av bli farligt.

Jag tror erfarenheten av det sekulära universitet och teologin är olika för många. Det beror ju väldigt mycket var man kommer ifrån vart man vill och vilket universitet man kommit till. I Umeå är den teologiska delen ganska liten (men väldigt uppskattad) och den har en grymt avslappnad inställning till vad den är.

I Sverige har vi odlat fram en teologi som är väldigt separerad från kyrkan. En stor teolog i Sverige behöver inte alls vara kyrkligt aktiv. De teologiska frågeställningarna man behandlar behöver inte nödvändigtvis födas i kyrkan och det teologiska arbetet behöver inte heller få konskvens i kyrkan. (Och nu pratar jag ju nödvändigtvis om akademisk teologi inte den teologi som alla troende sysslar med). Förra våren hade jag tillfället att studera i Sydafrika. Där är läget helt annorlunda. Du är ingen teolog i Sydafrika om du inte har en kyrka bakom dig. Skillanden i hur den Fakulteten fungerade jämfört med hur våran lilla instution i Umeå fungerar är jättestor. Alla lektioner sattes i relation hur man kan använda teologin. Man kunde be inför lektioner och ibland så bad man innan proven (vilket jag som pingstvän kände som fusk). Man hade dessutom ett helt unerbart bibliotek som jag saknar. Men det skapade också problem. Ibland kändes det mer som en bibelskola än en teologiskfakultet speciellt i dom yngre årgångarna. Ibland kändes det som att man bara ville bli klar och ut och jobba vilket gjorde att man ibland undvek djupet i frågorna.

Problemet med Nymans idéer blir att man saknar distansen till kyrkan det blir bara en massa skolor som är så starkt bundna till det egna samfundet att kritik, nytänkande och sanning lätt kan bli korrumperad. PTS fungerar väl mer på det sätt han menar. Min erfarenhet av stundeter från PTS är väl inte de godaste. Det verkade inte som dom fått lära sig så mycket alls utan var bara mer kaxiga över att dom var Pingstvänner(jag hoppas att min bild inte stämmer men vidhåller den tills jag blir hyffsat övertygad av nått annat). Jag är ingen större fan av det sekulär universitet eller den akademiska teologi vi bedriver i Sverige. Men jag kan inte kritisera det utan att samtidigt inse att samfunden i sverige klarar inte idag av den rollen att bedriva en trovädig teologi själv. Vi har alltför dålig självförtroende och självförtståelse. Vi behöver inte vara rädd för det sekulära och vi måste kunna stå till svars för vår teologi i samhället. Visst skulle det kunna vara skönt att dra oss in i kyrkan och syssla med "bibeltrogen teologi" (vad nu det betyder, kan sann teologi vara nått annat?).

Halldorf väcker en knepig fråga. Lösnings på hans sätt att se på det blir ju ett kloster. Vilket jag i sig inte tycker är nått fel. Men det kan inte vara det enda alternativet. Vi lever i ett smahälle där andlighet är något ganka diffust och indiviuellt. Det är nästan som en mätare på hur man mår. Mitt möte med andlighet i synnerhet i mina teologiska studier är mycket mer konkret och mycket mer kontextuellt. Jag kan inte sörjar för en fallen värld och samtidgt försörja dess förfall. Min upplevelse av tron vs teologi blir mer kyrkan vs teologi. Och det går egentligen inte alls ihopför mig med min kritik av kyrkan som leder till min egen inaktivitet. För någonstans under mina få år har jag lärt mig att gå till kyrkan är bra mycket viktigare än att ha rätt. Och att det ger trotts att det är tråkigt och att predikan är i princip antikrsitlig för att inte tala om lovsången... Men problemet är att det inte har ett skit med min utbildning att göra. Nu utbildar jag mig inte direkt till församlingstjänst heller. Men en skola kan inte utbilda en till en andlig god kristen teolog. Eftersom Andlighet handlar om hela livet. Tron måste ju bestå av både av förståndet och av det andliga. I Svenska anda skulel dom flesta hålla med om att det handlar om balans. Jag tror inte balansen behöver vara på individuell nivå men den återfins i kristikropp. Därför är det så sjukt viktigt att träffas i kyrkan och se den andre i ögat och tvingas till att älska alla dessa idioter.

Så vad återstår då en kyrka som inte riktigt vågar vara sig själv, ett universtitet som inte riktigt vet vad vetenskap är och en en ung man som borde sova. Hoppas nått går att förstå...
/samuel - basically i'm complicated