Jag är frustrerad. Min dotter fick hem ett veckobrev från sin klass. Där kunde vi läsa att det efter lovet skulle det testas (hon går i tvåan). Det som skulle testas var läsningen. Och fröken skriver ungefär att jobba nu på under lovet så kanske vi får ett minst lika bra resultat som förra året, kanske bättre. Hon skriver vidare jobba också på i matteboken - s. 45 är ett bra riktmärke och avslutar med: "Ha ett toppenlov". Jag undrar: Är det ironi?

Jag tänker också: Vem är det som skall ha ett toppenlov? Är det den elev som sliter med läsningen? Eller den som kanske inte jobbar så fort i matten? Eller är det fröken som har dövat sin egen prestationsångest för att hon gjort allt för att eventuellt kunna visa att hennes klass har ett gjort ett bra resultat. För det är ju dessa 3, 4 etc. i de olika testen (gärna uppkallade efter någon pedagog som kom på nåt under en kafferast som troligtvis är skrotat om tio år eftersom det inte visade sig vara så bra ändå...puh!) som räknas inte mognaden i hur eleverna handskas med varandra. Klart det är bra att kunna läsa - men jag tror att det är bättre att vädja till människans lust än presationskrav och belöningsstrategier. Gud skapade oss till kreativa människor som vill uttrycka oss - är inte det en bättre väg?

Varför måste hela vårt samhälle vara så sjukligt fixerad vi allt som kan vägas och mätas? Det är det enda som räknas. En av mina lärare har sagt: "Idag är intelligens att förstå snabbt" Det har inte alltid varit det som menats med intelligens.

Vi har väl en liknande kultur i kyrkan, har vi inte det? Vi skall ha mätbara mål, budgetstyrning etc. Hur mäter man om vi växer upp till Kristi mognad? Det är väl ändå den kristna synen på människan, eller är jag bara naiv?