Jag bor, lever och arbetar pa en internationell kommunitet, L'Abri Fellowship i England. Det betyder att jag och min fru Lois har narmare 200 matgaster i manaden i vart hem. Detta betyder att mitt "problem" ar lite annorlunda. Vi far kampa for att ha ett privatliv eftersom vi lever med 50 andra manniskor 9 manader om aret.

Det jag intressant nog har funnit ar att manga Gen-Xare ar relativt idealistiska vad galler kommunitetsliv. Sarskilt de som hittat hit. Istallet for att alltid hitta vidoppna hem, det som de hoppats pa, finner de vanliga manniskor. Men jag tror att det ar just detta som kan vara en styrka ocksa. For manga yngre (jag fyller 32 i ar sa jag vet inte vad jag ar) i dag ar just granssattandet ett problem. Istallet for att ge och ge blir mycket av mitt dagliga arbete att satta granser. Det kan vara det mest karleksfull jag kan ge. Ibland kanner jag mig lite som en dalig kristen for det eftersom gransattande ar lite inne i allmanhet i dag. Men samtidigt tror jag att samtiden har funnit nagot viktigt. Det ar forresten inte en ny ide, se pa alla ordnar och kloster som har varit halsosamma genom historien och du finner att de har haft former, ibland strikta, for gastvanlighet.

Nar vi bodde i Lund kampade vi for att forsoka ha "ett oppet hem". Det har alltid varit vart mal. Manniskor langtar efter hem. Sakert ar det darfor som Alpha har fungerat hyfsat i aterhallsamma Sverige. Hur skapar vi former i en tid da granserna ifragasatts och ofta inte finns dar naturligt? Sune Falhens artikel i Nod 2 2006 talade om hur mycket av forsamlingsarbete sedan 80-talet blev inriktat pa hur vi skulle finna ratt gemenskapsformer, allteftersom medlemsantalen sjonk. Ja (!) ett ostadat hem maste vara battre an att forst lasa en bok om hur man ska ha ett oppet hem...

Ingen rod trad, bara tankar/ Stefan, som ar glad for att han gjort sitt forsta inlagg pa Re-tro.

www.labri.org

Visst var det så att man träffades hos dem som hade större hem att vara i. Och visst hade de säkert slavar som städade. Men jag vet inte...det känns som det är någon som har sagt något om att tvätta fötter, vara andras slav...;=)

Fredrik (också extremt dålig på att städa - men tänker...vad gör det!)

Jag är också dålig på att städa och det påverkar faktiskt min hembjudarvilja. När jag går ner mig i träsket (är egenföretagare, har kontoret hemma och ibland är det papper och kameragrejer överallt) bjuder jag sällan hem folk. Men jag vill. Och har skaffat en ny hylla som förhoppningsvis ska hjälpa mig att hålla ordning. Ikväll är det jobbsammanträde i den slitna soffan. Samma soffa som Fredrik Wenell, norska hårdrockare, en holländsk spoken word-poet och andra sovit i.

Jag motverkar också det motbjudande bjudmotståndet genom att bjuda in mig själv, mest när jag reser. Jag har bott i hundratals olika hem runt om i världen. Jag bjuder in mig själv till vänner, jag letar upp folk på internet och frågar om jag kan få bo gratis. Det har hänt ganska ofta att jag anlänt till en stad och skaffat någonstans att bo genom att gå till en konsert eller kyrka. Jag har precis börjat använda den fantastiska sajten www.couchsurfing.org. Där får man tillträde till tiotusentals soffor och sängar runt om i världen och kan även erbjuda sin egen för andra.

När jag berättar om mina resor, platser jag bott på och människor jag mött, blir många fascinerande. Och säger att de skulle vilja följa med mig på mina resor. Men kanske är det just att jag reser ensam som gör att jag har förmånen att träffa så många människor. Jag funderar på det ironiska i att min individualism ger mig rika möjligheter att möta människor.

Emmanuel, det är underbart att läsa om din hantering av det "motbjudande bjudmotståndet". Jag läste häromdagen om couchsurfing.org och det är ett härligt koncept. Upplevelsen av att besöka platser på egen hand och att få kontakt med människor på plats är oceaner ifrån varandra enligt min erfarenhet. Det är bara det där med att möjligheterna begränsas när man reser med familj som är en hake...eller så är det bekvämligheten som målar upp det som ett problem.

För egen del har jag alltid varit en ivrig förespråkare för det Öppna hemmet och bjuder in så fort möjlighet ges (och min fru orkar :). Att bjuda in tycker jag bör uppmuntras, men likaledes Emmanuels goda exempel att bjuda in sig själv. Initiativkraft i den frågan är kanske inte svenskens paradgren. För övrigt anser jag att vänner på besök är ett utomordentligt incitament till att faktiskt ta sig för att städa...inte ett hinder.
/David

Jag har också hört om han, men jag har aldrig prövat tvätta fötter ännu... Nu kanske mitt inlägg kändes grymt sarkatiskt. Jag tror ju inte att det bara beror på städning men jag tror att det spelar roll. Jag hade inte tid att skriva mer eftersom en hemtenta med Barth var det jag skulle göra...

Jag har levt i lika olika boende former under mitt relativt korta liv och har väl alltid försökt ha ett öppet hem. En viktig grejj är ju vart man bor. När jag bodde i Sunbyberg hade jag en jättebra fyra med ett riktigt bra läge. Då var det ofta folk på besök. Det kunde hände att folk ringde på dan och frågade om dom kunde slagga över och så vidare. Jag tror alla mina vänner han vara hem till mig vilket jag upplevde som ganska ovanligt i sthlm. Jusst i storstäderna är det stor skillnad på det här. Från mina erfaranheter av att köra taxi i sthlm så vet jag vikten av vart man bor. Det är på kvarteret eller på karlaplan är det till och med på husnummret viktigt. Bor du fel kan det vara en otrolig skam. Folk som inte ville att andra skulle veta vart dom bodde och så vidare. Dte är inget som finns här i Umeå. Men också är det så att folk i olika bostadsomården har olika levnadsmönster. Ta skillnaden på djursholm och danderyd. Man kan tycka att det är bara e18 som går emellan men det var mycket mer folk som tog taxi i djursholm. Alltså även om båda områdena innehåller rika så spenderar man pengarna olika. Och det är ju också så att folk från Djursholm umgicks i stor utsträckning med folk från lidingö. det finns hur mycket som helst av sånna mönster som man lärde sig. Nog med taxiantropologi(grymt kul ämne)

Men det jag vill komma till är att i större städer är det lättare att skapa sig en subgrupp. Det är mycket svårare att möta folk som inte är som en. Därför blir det så att man väljer församling utifrån dom dom är lika en och man trivs med. Det gör att hemmet kan inte bli den mötesplats som det var i den tidiga kyrkan. För Paulus skriver mycket om hur olika dom var och att dom måste hålla sams ändå. Jag tror att om vi ska ha ett öppet hem så måste vi ju också bjuda in dom man kanske inte vill ha i hemmet eller dom man inte tror sig ha nått gemensamt med.

Annars om du vill att mycket folk ska komma till dig är det ju bara att skaffa en bra hemmabioanläggning och alla sportkanaler och bunkra upp med allt möjligt onyttigt. Att muta folk har alltid funkat...

/samuel - bättre på taxi än teologi...

Jag bor i ett kollektiv och här hemma har vi verkligen en stark längtan att ha ett öppet hem. Nu efter 6 månader tillsammas kan man börja titta lite bakåt och inser att vårt hem har besökts av många människor (men visst hade vi nog önskat fler...). Samtidigt kan jag också konstatera att det är inte så helt självklart att folk kommer förbi bara sådär. Ett litet exempek på det:

Klockan 18.00 varje vardagkväll äter vi middag tillsammans. Vi lagar alltid extra mycket mat så det finns plats för fler människor att bara komma förbi och äta, anmälda som oanmälda. Som bakgrund till detta ligger en tanke om måltidsgemenskapen som en fantasisk kristen gemenskap där vi får tid att stanna upp, se varandra, vårda relationer, skratta, berätta våra liv, lyssna och framför allt njuta. Vi vill dela denna gemenskap med andra, att vara församling i vardagen tror vi är att äta tillsammans, för det rymmer så mycket mer än bara födointag.... Ok, detta är bagrunden. Nu till exemplet: ovanstående berättade en av oss i vår församling under en söndagsgudstjänst. Och när han var klar slutade han med att inbjuda alla till vårt kollektiv, varje vardag kl. 18.00 för mat. Varpå alla skrattade....

Detta fick mig att tänka. Ok, om man ser framför sig hur HELA församlingen en kväll dundrar in i vårt hus så kan även jag se det komiska i det. Men min tolkning var att bara inbjuda alla, vem som helst, utan anmälan, inte är så normalt här i Sverige. Men varför det? varför håller vi våra hus och måltider så ofta för oss själva? ok, vi kan bjuda in någon till lördag kväll, eller söndag middag, men då ska det lagas speciellt, och städas innan....

Nej jag är trött på att vi måste putsa så för att våga visa upp oss, både när det gäller våra hem och när det gäller våra liv.... Dammråttor i huset och haltande liv är doppade i nåd och behöver andra för att vara Kristi kropp....

...så välkomna till Måsvägen 28b i Örebro. Stanna kort, stanna länge (vi har madrasser) och som en MUTA: kl.18.00 varje vardagkväll blir det MAT!

kul att mitt hemämne tog fart.

Jag tror det är viktigt - självklart spelar det roll var och hur gammal man är etc. för hur viktigt hemmet är. Men jag tänker nog att hemmet säger något om en själv. Det är som att bjuda hem någon till en del av sig själv. Visst är det så att man utsätter sig för något - men därför utmanar det också vår liberalistiska äganderättstanken som vi som kyrkan har köpt.

Självklart vill jag att mitt hem också skall vara för dem som jag normalt inte skulle umgås med - annars är det inte ett hem efter kristi förebild.

tack emmanuel - det är sannerligen en god "praktik" att träna sig att bryta sin borg ...

Fredrik - (som forfarande inte kan städa men som är för dum för att fatta att det är sunkigt...)

Jag tror du har en viktig poäng Fredrik.
Jag har funderat på samma saker och har själv upptäckt hur privat man ser på sitt hem. Ibland behövs ju hemmet givetvis som en privat plats för familj och vila. Men många gånger känner jag att man skulle ha ett "öppnare" hem. Jag tror nog att detta är väldigt svenskt med, att vi skiljer så mycket på våra olika roller i samhället?

Mvh
Johannes