I en artikel i Dagen (2006-12-08, s 12–13) rapporterar Jonas Dagson om en ny bibelutgåva där man helt sonika har klippt bort texter som är besvärande eller inte passar i vår tid – särskilt texter som har med pengar, rikedom och rättvisa att göra (se www.westersebijbel.nl och www.ekklesia.co.uk/content/news_syndication/article_061018bible.shtml). Det hela är naturligtvis ett skämt – för att provocera. Bakom projektet står den holländska studentorganisationen Time to turn (”dags att vända om”) och en av dess representanter förklarar: “Many Christians accept the Western lifestyle, including the degradation of creation and the injustice of our trade, and they only take the easy parts of the gospel. But it isn't until we publish this gospel with holes, that they get confused!”
Så långt är allt väl. Men när sedan Dagson ska kommentera denna ”nyhet” och ge exempel på hur man i många kristna sammanhang idag faktiskt behandlar Bibeln på detta sätt (man ”klipper” bort verser), tar han ”emergentrörelsen” som exempel, inom vilken han påstår att det finns flera förespråkare ”som menar att det är vår samtid som ska bestämma vad vi ska se som sant i Bibeln”. Jag tvivlar på att det finns särskilt många inom denna ”rörelse” som skulle förespråka ett sådant synsätt.
Sedan påstår han att teologen Stanley Hauerwas är en av ”emergentrörelsens” företrädare (han säger samma sak i Dagen 2006-12-07, s 21). Oops… när blev han det? Det finns säkert många inom ”rörelsen” som är påverkade av honom, men att därför utnämna honom till företrädare för den är ett ytterst märkligt drag och är definitivt inte sant.
Men sedan gör Dagson något ännu märkligare: han påstår att Hauerwas ”går ännu längre än att bara vilja klippa ut verser. Han vill ta bort hela Bibeln.” Dagson stöder sig på ett lösryckt citat från Hauerwas bok Unleashing the Scripture[1]. Antingen har han inte läst boken (utan bara någon annan som har citerat den och kanske inte heller har läst den…) eller också har han läst den på ett sätt som får mig att undra hur han egentligen läser böcker.
Hauerwas kritiserar i den här boken på sitt sedvanliga provocerande sätt tanken att man kan läsa Bibeln ”på egen hand”. Eftersom vi västerlänningar är så djupt formade av tänkesätt och vanor som präglar det liberala samhället (med rötter i upplysningsprojektet) kan vi inte läsa Bibeln på egen hand utan att vi samtidigt tenderar att förvränga dess budskap: vi läser in det vi vill höra. Och vad vi vill höra, det är något som det liberala samhället har lärt oss. Det räcker alltså inte med lite ”sunt förnuft” och allmän god vilja. Att ”läsa rätt” är en färdighet som kräver träning i ett socialt sammanhang eller en gemenskap där vi fostras i sådant som sanning, ödmjukhet, självkritik, trohet och icke-våld. Vi kallar denna gemenskap för den kristna kyrkan. Om vi tydligare vill höra Gud tala genom Bibeln, så gör vi väl i att läsa den tillsammans som gemenskap, som kyrka, alltså läsa den i det sammanhang där vi faktiskt försöker leva ut dess berättelse.
Boken har följande undertitel: ”Freeing the Bible from the Captivity to America”. Det verkar som Dagson har läst den så här: “Freeing America from the Captivity to the Bible”. Och dessutom verkar han ha lyckats med konststycket att missa att större delen av boken består av predikningar över bibeltexter. Så Hauerwas vill inte ”ta bort hela Bibeln”. Det är ju precis tvärtom: han vill medverka till att befria Bibeln från den tvångströja som han menar att det liberala (amerikanska) samhället utgör och låta dess budskap få höras på nytt utifrån sina egna premisser. Är inte det här påfallande likt vad de kristna studenterna inom Time to turn säger, men som Dagson försöker ställa mot Hauerwas (såväl som mot ”emergentrörelsen”)?
Det ironiska i sammanhanget är att Dagson genom sin artikel ofrivilligt ger Hauerwas rätt: att läsa rätt är en svår konst!
Bengt Rasmusson
Redaktör på re:tro, teolog och mediakonsult
-----
[1] Unleashing the Scripture: Freeing the Bible from the Captivity to America (Nashville: Abingdon, 1993).
BBB
Bra blogg Bengt! Visst ska emergentrörelsen granskas och diskuteras, men när han dömer ut hela rörelsen grundat på dessa märkliga, diskutabla och hafsiga påståenden, då sker det på ett icke-konstruktivt sätt. Vad är hans syfte med artikeln? Om hans agenda är – vilket jag förmodar – att försöka tillintetgöra hela emergentprojektet, varför skriver han då inte en debattartikel i ämnet istället för att komma med denna inbäddade och förtäckta kritik.
Det ironiska med artikeln är ju dessutom att idén bakom den bok han utgår och dömer ut emergentrörelsen ifrån, i mina öron låter väldigt mycket emergent.
Bengt, jag hoppas att du skickar över bloggen till Dagens debattredaktör. En artikel som denna bör inte stå emotsagd.
Emil