De senaste dagarna är det två olika saker som verkligen har berört mig. Det första hände i fredags. Jag och min man var lediga, så vi smet in i missionskyrkan kl. 8:30. Kyrkan var helt full och vi fick sitta på två stolar precis vid dörren. Det var lite småstökigt, eftersom bänkraderna var fulla med skolbarn i lågstadieåldern. En medelålders man, med fusklapp i handen, hälsade välkommen och sedan la man på overheadbladet. Hela kyrkan fylldes av barnröster som sjöng: Bered en väg för Herran. Det var vackert.

Några dagar senare fick jag tårar i ögonen igen, men av en helt motsatt orsak. Jag läste berättelsen om en kvinna som hade blivit våldtagen av åtta män. Hon var i nionde månaden. Hennes man la skulden på henne och lämnade henne. Babyn dog. På grund av de knivhugg hon fått i underlivet kan hon aldrig bli gravid igen. Det värsta av allt är att tre år senare blev hon våldtagen igen. Denna gången av tre män. Hur sjuk och förstörd kan världen bli?

Det är egentligen konstigt att vi inte har gett upp. Efter alla övergrepp, krig, hungersnöd, sjukdom, skilsmässor, lidande och död. Det är märkligt att människor, trots allt, fortsätter att leva, fortsätter älska, hoppas och tro. Jag får inte ihop det. Det måste ju helt enkelt finnas en Gud. En Gud som vi är i ett desperat behov av.

Bered en väg för Herran