För några veckor sedan samlades bokklubben som jag är en del av hemma hos mig. Tillsammans åtnjöt vi min tillagade höstgryta med smak av kummin och fänkål. Det gäller att njuta nu när höstmörkret är här. I över två års tid har vi träffats nästan varje månad för att njuta av de nedskrivna orden, detta fantastiska som kallas skönlitteratur. Vi träffas för att glädjas av gemenskapen och inspirerar den i oss inneboende bokmalen (den finns i oss alla, kräv djupt så får du se).

Denna gång var vi fyllda av vackra ord skrivna av Kerstin Norborg, en väldigt tunn och bok men fylld på rikt innehåll. Kerstin upplevs för mig som läsare som en poet. Hon är inte någon som slösar med orden. Därför är varje ord väl valda i denna bok, de har värderats högt.

Boken,”I min faders hus” beskriver Arvid som arbetar som präst vilket är en självklarhet då han följt fadern i fotspåren som också är präst. Men Arvid brottas med sin roll som präst. Arbetet har blivit enbart en kostym som han iklätt sig, en roll som han försöker spela så gott han kan. En livskris har nämligen gjort att han förlorat kontakten med Gud och nu har kyrkans ord enbart blivit tomma fraser utan liv för honom. Han är nu rädd för orden och han har svårt att släppa in dem. Orden är inte längre hans egna. Han tar dem sin mun enbart i sin roll som präst. Egentligen upplever han rädsla för orden och flyr in i tystnaden. I berättelsen finns hela tiden denna spänning mellan orden och tystnaden, en skiljemur mellan prästämbetet och Arvid som enskild människa. Orden bärs inte längre upp av hans kropp utan är skilda från honom som person.

Det är många tankar som kom till liv under läsningen av boken. En av meningarna som särskilt etsade sig fast hos mig var dessa som Arvid uttalade; ”Jag är stum tänker han. Jag är i ett flöde av ord där jag tystnar. Jag pratar mig bort från dig, Gud.” Detta att ”jag pratar mig bort från Gud” känns bekant på något sätt. Jag som själv är uppvuxen i en kristen miljö upplever många gånger att jag slitit ut orden och med det dess betydelse. Många gånger upplever jag det som att mina ord talar både mig själv och andra bort ifrån Gud. Orden är inte längre relevanta. Språket jag använder skapar inte bara ett avstånd mellan mig och andra kristna utan skapar även avstånd mellan mig och människor som ännu inte är kristna. Det skapar murar mellan mig och Gud. Kanske är det så att vi många gånger talar varandra bort ifrån Gud?

Ord som nåd, räddning, evangelium, rättfärdighet, helighet (listan skulle kunna bli lång) är ord som jag använder men ibland undrar jag om de fortfarande är mina egna. För ordens innehåll upplevs många gånger finnas utanför mig själv, utanför min kropp. De finns i min tanke, mer är det inte. Innehållet har inte trängt in tillräckligt och genomsyrat min kropp så mycket som jag hoppats. Men min längtan är att inte enbart bli bärare av orden utan att dess innebörd också bärs upp av mitt liv, bli en del av min kropp.

Det stora problemet för mina samtal med människor (kristna som icke-kristna) är att mina ord, bibelns ord är svåra. De är många gånger kantiga, knasiga, klumpiga. De är svåra att greppa och förklara på ett relevant sätt. Inte bara för andra utan även för mig själv. Kristen tro talar om en verklighet som är svår att greppa. Som är många gånger svår att gå ihop med min egen verklighet, den vardag jag själv lever i.

Orden kan inte förklara allt. Orden kan inte greppa allt. Orden kan inte rymma allt det jag vill förmedla. Orden kan enbart locka mig till det som inte går att förklara med ord. Kanske har vi pratat oss bort ifrån Gud, kanske behöver orden på nytt bli kött, bli kropp och blod. Kanske är det därför jag bär på en längtan att den kristna gemenskapen kan vara ett uttryck för det ordlösa. När vi delar bröd och vin och visa varandra kärlek, kanske är det först då vi kan förkroppsliga det ordlösa. Ordet blir kött. Vi förkroppsligar Gud här på jorden. Först då kommunicera vi något som du och jag börjar förstå igen, orden blir åtkomliga. Orden blir något som vi våga ”knapra på” igen och som jag tror kommer att ge mersmak.