En av höstens nya böcker heter 
Elvis som hötorgskonst – att måla om den kristna tron (Velvet Elvis – repainting the Christian Faith) av Rob Bell. En bok som ger förståelse för varför kyrkan och den kristna tron är där den är i debatt, samtal och samhälle, men som också visar på vägen framåt. Bell menar att lösningen inte är en ny metod – mer drama i gudstjänsten, bättre belysning, en annan smågruppsstruktur – utan att på allvar reflektera kring teologin som format våra församlingar. Alltså, vad tror vi om Gud, Jesus, Bibeln, frälsningen, församlingen och framtiden? Egentligen. Av allt det vi gör i kyrkan, vad bär vi med oss från tidigare generationers många gånger destinationspräglade teologi och vad har vi faktiskt format själva, för den tid som blev vår?
Att denna bok är en het potatis än blev tydligt vid bokbordet i Uppsala förra veckan. Det var konferens. Mycket folk, men mest pastorer. Jag var där för att visa årets nyheter. En pastor kom fram, tog upp Elvis som hötorgskonst, slog upp sidan där Bell skriver om helvetet, en kort passage i bokens över 200 sidor. För kollegan som stod bredvid läste han: För Jesus var både himmel och helvete påtagligt närvarande. Två olika sätt att leva, som man kan välja här och nu. Han talade väldigt lite om livet efter detta, eftersom han förstod att livet bortom detta är en fortsättning på de val som vi gör här och nu. Den stora frågan för Jesus var inte hur man ska komma till himlen, utan hur man ska kunna ta himlen hit.
Sedan vände han sig till pastorskollegan, började tala om kommande generationers universalistiska hållning, och förfärades över att en kristen bok kunde förringa helvetet på detta sätt…
Det som hände där och då synliggjorde för mig kyrkans problem. Vi är mer än vi tror präglade av ett destinationstänkande: Att vara kristen är att ha nått fram. Ha kommit fram till rätt åsikt. Ha kommit innanför. Detta destinationstänkande, skriver Rob Bell, blir tydligt när vi talar om evangelisation (som, om man aldrig hört ordet låter som en sjukdom). Ofta säger vi, ”Jag tycker det är svårt att tala om min tro – tänk om någon frågar mig något jag inte vet … vad ska jag svara då?” Ingenstans i Bibeln står det att vi ska veta allt och ha alla svaren. Vilken typ av tänkande har format en sådan hållning? Det är okej, att likt den blinde mannen säga, jag vet inte: ”Men det vet jag, att jag som var blind nu kan se.” (Joh. 9:25)
Uttrycken i medierna ger ofta bilden av kristna som en grupp människor som är mot. Att kristna är en konservativ, rädd grupp som är mot det som alla andra är för, några som lever i en låda, en destination. Läs insändarsidorna i en kristen tidning som står på (orörlig?) kristen grund. Det stora flertalet insändare är skrivna av goda kristna människor som är – mot.
Kan det vara så, att vi i processen att vara mot, blir för fel saker? För inte är vi väl för att tala kränkande om andra människor för att de inte handlar och tänker som vi vill att de ska göra? Är det verkligen så evangeliet bäst kommuniceras i ett postmodernt samhälle?
På Jesu tid var fariséerna den grupp i samhället som noga bevakade gränsen mellan tillåtet och icke tillåtet. Mellan god moral och omoral. Mellan oss som kommit fram och dom andra. En grupp som ansåg sig ha en högt stående moral och som gärna talade om för andra hur de skulle leva.
Är de evangelikala rösterna i Sverige på väg att bli vår tids fariséer?
Men, säger några, vi måste värna om vårt Sverige, vi är ett ”kristet land”, vi måste stoppa omoralen och stå upp för kristen livsstil. Vad är då en kristen livsstil? Att vara mot skilsmässa, mot alkohol och för Åke Green? Och varför tror vi att vi lever i ett ”kristet land” när under 4% av befolkningen firar kristen gudstjänst. Vi lever i ett agnostiskt samhälle. Det är vi kristna som är flyktingar i vårt eget land, vi talar på ett sätt som omvärlden inte förstår.
Genom hela bibeln är ”gå” Guds uppmaning till sitt folk. Gud säger till Abraham att gå till Kanaan, till Mose att gå ut ur Egypten och Jesus befaller oss att gå ut i världen. I Elvis som hötorgskonst menar Rob Bell att vi behöver samtala om och förstå vår kristna tro och teologi som en resa, där vi alla är i ständig rörelse mot Kristus.
Vi måste förstå vår samtid. Förstå samhället. Förstå hur människor tänker. Vi behöver förstå att vi är på vandring.
Runar Eldebo sammanfattar:
Den Gud Rob Bell tänker på är inkluderande och överallt närvarande. Han ger läsaren en Jesus som många tror sig sagt nej till men kanske nu inser att man aldrig fått riktigt presenterad. Frälsning är mer än att bli frälst. Det är en process mer än en position, förändring mer än förklaring. Framtiden är Guds där det är viktigare att vara på väg än att ha kommit fram.
Marcus Hällzon
Creative director på Marcus Förlag