I det senaste numret av Aluma, den superba tidning som hemlösa och andra säljer på gatorna i Malmö och Lund, handlar det om pengar och girighet. Lyckoforskarna (ja, det finns faktiskt sådana!) menar att pengar ger lycka, men bara upp till en viss nivå. Tjänar man tillräckligt mycket innebär inte längre en rejäl löneförhöjning en motsvarande höjning av den egna lyckan. Vår värdering av pengar och prylar beror också i stor utsträckning på vad människor i vår omgivning har. Om alla jag känner kör en Ford (vilket jag själv faktiskt råkar göra), då blir jag en vinnare om jag i stället kan komma glidande i en BMW. Men om alla i kvarteret plötsligt köper en BMW tappar bilen i status, och hoppar därmed också ner ett par hack på min egen värderingsskala, trots att det ju fortfarande är precis samma bil. Richard Layards, författare till ”HAPPINESS. LESSONS FROM A NEW SCIENCE” och professor vid London School of Economics, berättar om en undersökning bland studenter vid Harvard. Studenterna skulle ta ställning till vilket av följande samhällen de skulle vilja leva i:

1. Du tjänar 50 000 dollar/år, de andra tjänar 25 000 dollar/år.
2. Du tjänar 100 000 dollar/år, de andra tjänar 250 000 dollar/år.

En majoritet av studenterna föredrog alternativ 1, trots att det i realiteten skulle innebära en lägre inkomst för dem själva. Layard påpekar att det finns flera andra undersökningar som visar att människor generellt är beredda att acceptera en lägre levnadsstandard, så länge det innebär att de får det bättre i jämförelse med andra. Det handlar alltså inte bara om att ha mycket pengar, skriver artikelförfattaren i Aluma, utan om att ha mer än andra. Är inte detta essensen av girighet, så säg?

I samband med detta tänker jag på en bok som jag just nu är halvvägs igenom. Alltid när jag läser tänker jag att så fort jag har läst ut den ska jag läsa den en gång till! Den heter ”Turnings – the Kingdom of God and the Western World” och är skriven av Guy Chevreau, doktor i historisk teologi. Så här skriver han om boken: TURNINGS grows out of a disturbing discovery: the Kingdom belongs to the children; the poor possess the Kingdom, those working for righteousness inherit the Kingdom, and the rich have to try to enter, if they can.” Huva! Chevreau menar att anledningen till att Guds rike, komplett med tecken och under och omvändelser, går framåt så explosionsartat på många platser i tredje världen är att de i sanning är fattiga, både i anden och materiellt, och att riket helt enkelt tillhör de ödmjuka, de allra minsta. Jag är beredd att köpa (dålig metafor i sammanhanget kanske!) hans resonemang med hull och hår, och jag gör det med ett styng i hjärtat. Gud, hjälp mig av med girighetens tunga börda! Men hur?

Vad jag skulle vilja ha hjälp med är tankar om vad det är som gör att just girigheten verkar ha så lätt att slå sina klor i oss. Är det rädsla, högmod...? Var i mig finns de krokar den griper tag i? Jag efterlyser också konkreta tips om hur man kan bryta denna destruktiva livsinställning. Hur dramatisk behöver man vara? Eller hur uthållig? Kanske ska jag sträva efter att ge bort någonting varje dag – tid, pengar, mat och gemenskap, prylar, fackkunskap? Fast mycket tror jag det handlar just om det materiella, saker vi kan se och ta på, sådant som har status i mina och andras ögon. Ok, hjälp mig!