Enligt sociologen Zygmunt Bauman begär inte begäret hos en ideal konsument tillfredsställelse utan begäret begär begär.1 Och han fortsätter att tala om vår tids konsumtionssamhälle:
Möjligheten att begäret dör bort och försvinner utan något i sikte som kan ge det nytt liv, eller möjligheten av en värld utan något kvar att begära, måste vara den mest ohyggliga av idealkonsumentens fasor… Ska konsumenterna öka sin konsumtionsförmåga får de aldrig tillåtas vila. De måste ständigt utsättas för nya frestelser så att de förblir i ett tillstånd av ständigt sjudande, aldrig sviktande spänning och faktiskt i ett tillstånd av misstro och missnöje.2
I jämförelse med forna tiders produktionssamhälle blir vår tids konsumtionssamhälle tydligare. Ett produktionssamhälle skall enligt Bauman inte främst skapa goda konsumenter utan goda producenter. Då handlar det om att skola människor i rutiner och om att begränsa valfriheten. Produktionssamhället behövde nämligen arbetare som var lojala och som lät sig ”styras av disciplin och givna order”.3 Men i ett konsumtionssamhälle måste samhälleliga institutioner — och andra saker som formar medborgare — skapa konsumenter som låter sig förföras av den ena frestelsen efter den andra. Då krävs ”ett tillstånd av ständig valfrihet,” men också ”frånvaron av rutiner”.4 Det krävs nämligen en flyktighet utan helt fastlåsta rutiner för att begäret inte helt skall tillfredställas. Konsumtionssamhället bygger på att det finns nästintill oändligt mycket mer att uppleva. Begäret måste också begära mer begär.
Om Bauman har rätt, håller vi på att formas till medborgare som (a) ständigt skall kunna välja nya saker eller upplevelser, och som (b) inte skall ha för fasta rutiner så att (c) begäret inte tillfredsställs. Som en parentes kan inflikas att den nya regeringens tal om valfrihet och mer pengar i plånboken är slående lik Baumans beskrivning. Nu är det inte säkert att Bauman har helt rätt, men om han bara har en gnutta rätt är det förödande för en kyrka vars tro och praktik haft trofasthet, goda rutiner, tacksamhet, enkelhet och förnöjsamhet som en central del. Till detta kommer förstås att begäret kan bli en sorts avgud som vi förslavas under istället för att tillbe Gud och följa Jesus.
I samma veva som jag bläddrade i Bauman, läste jag School(s) of Conversion: 12 Marks of a New Monasticism. Det gav hopp om att kyrkan kan stå emot vår tids konsumtionssamhälle. En av de tolv kännetecknen för New Monasticism är nämligen delandet av ekonomiska resurser med medsyskon i gemenskapen och de behövande bland oss. I en tidigare blogg har Bengt redan lyft fram den framväxande klosterrörelse som ligger bakom denna bok. Bengt ser (enligt vad jag kan förstå) denna klosterrörelse som ett försök ”att forma ett liv tillsammans, ett liv i gemenskap starkt nog att stå emot och göra upp med sådana kulturella och samhälleliga fenomen som… kapitalismens terapi av begäret.” I School(s) of Conversion finns flera exempel på sådana gemenskaper. Här berättas om människor i boendenära gemenskaper som har valt att gå i nådens skola för att träna sig i att leva enkelt i förnöjsamhet och tacksamhet, att dela på resurser, att vara generös och att ta hand om de fattiga.
På ett sätt är det här inte speciellt. Men de flesta församlingar jag känner till får kämpa med den gemensamma ekonomin. Finns det någon som inte gör det? Det verkar inte vara naturligt att ge — eller offra som det också kallas i kyrkan — i ett konsumtionssamhälle där begäret begär begär. Uppenbarligen behöver vi träna oss. Vi behöver goda vanor.
Det spelar egentligen ingen roll hur gemenskapar står emot konsumtionssamhällets "terapi av begäret". Det viktiga är att det sker. Men ju mer jag ber och funderar över dessa frågor, desto mer blir jag övertygad om att vi som svensk kyrklighet behöver pröva på mer klosterliknande gemenskap. Det finns visserligen redan kloster i klassisk bemärkelse och det är bra. Här tänkte jag mer på våra vanliga församlingars gemenskapsformer. Det finns ett stort behov av hoppets tecken för kyrkan och för världen som visar att det går att vara nöjd med det man har. Och att det går att ge och det rikligt.
Kalle Carlstein
Redaktör på re:tro, lärare på Liljeholmens bibelkurs, och teologistuderande.
1. Zygmunt Bauman, Arbete, konsumtion och den nya fattigdomen (Göteborg: Daidalos, 1998), 43.
2. Ibid., 43.
3. Ibid., 43.
4. Ibid., 41.
Att börja visa sina kontoutdrag för varandra
Tack för din blogg! Känner igen mig i din formulering: ”Men ju mer jag ber och funderar över dessa frågor, desto mer blir jag övertygad om att vi som svensk kyrklighet behöver pröva på mer klosterliknande gemenskap” – åtminstone om du menar klosterliknande gemenskaper i vid bemärkelse. Om nu vårt begär formas av så starka krafter och den kristna tron i grunden inte handlar om förkväva begäret utan vända det rätt, att rätt förvalta begäret i all dess kroppslighet som den gåva från Gud som det är, då krävs att våra församlingsliv landar i betydligt starkare, mer jordnära, kroppsliga och karaktärsformande gemenskaper än de som i varje fall jag har erfarenhet av.
Men frågan är om vi vågar gå i denna riktning. Jag var i höstas i Skottland och besökte Iona. Iona Community grundades i tron att vi inte kan vara kristna på egen hand, att ett kristet lärjungaskap innebär att leva ett disciplinerat liv och att en sann gemenskap kräver att människor hålls ansvariga gentemot varandra. De försöker leva efter en femfaldig regel, där den andra bl a säger: ”Medlemmarna förbinder sig att redovisa för varandra hur de använder sina pengar” och där den tredje bl a säger: ”Medlemmarna anmodas att planera sin tid och är redovisningsskyldiga gentemot varandra för hur tiden används”.[1]
Hur känner vi inför sådana regler, präglade som vi är av vår tids första budord: ”mitt liv är min ensak”? Ja, klarar vi ens att tala om ”regler” utan att börja harkla oss och tala om gångna tiders ”förkvävande syndakataloger”?
I boken Bra sex (precis utgiven på Libris) skriver Lauren Winner att våra sexliv inte är en privatsak och säger i samma andetag (för att exemplifiera från andra områden i livet): ”Färre kristna skulle hamna i kreditkortsskulder om man i hemgrupper visade sina kontoutdrag för varandra. Jag misstänker att om min bästa vän hade tillåtelse att granska min almanacka, skulle jag börja använda min tid bättre.” [2]
Finns det någon här på re:tro som har erfarenheter (positiva såväl som negativa) av den här typen av gemenskaper? Finns det någon som har tankar och idéer att dela med sig? Måste det handla unga människor som lever i kollektiv? Eller kan det se helt annorlunda ut? Var finns det kreativa tänkandet? Var finns nyfikenheten efter nygamla vägar framåt? Hur kan vi i våra vanliga traditionella sammanhang ta steg i riktning mot gemenskaper som utmanar vår liv ända ut i fingerspetsarna?
-----
1. Harry Månsus, Vägen hem och resan vidare (Örebro: Libris, 2003), s 143–150, 278–283.
2. Lauren F Winner, Bra sex: Allt jag inte visste om kyskhet (Örebro: Libris, 2006), s 59.