Veckans blogg: Är sekulariseringen verkligen så hemsk?

Många är de gånger jag läser i kristna tidningar eller hör i samtal att sekulariseringen är så hemsk. Jag vet inte om jag tycker att den analysen är så självklar. Jag tror vi måste göra skillnad på sekulariseringen som samhällsfenomen och den som drabbat kyrkan. Sekularisering har skett på det offentliga planet men inte på det individuella. Sociologen Thomas Luckmann har därför sagt ”Samhället är sekulariserat men individen är det inte”. Den offentliga sekulariseringen är inte så problematisk som man kan tro. Jag tycker det är självklart att vi inte skall ropa efter kristna värderingar i samhället. Den kristna tron är inte värderingar – den innebär efterföljelse av Jesus Kristus.

I söndags delade jag ett samtal som var mycket spännande. Vi talade om kyrkans situation och att vi har varit med och sekulariserat kyrkan. Det största problemet med sekulariseringen är att kyrkan har följt med samhällets förändring och inte lyckats skapa sammanhang där vi format varandra till lärjungar. Jag har själv varit med att skapa sekulariserande miljöer – miljöer som inte lyckats göra motstånd och därför inte har varit helgande. Istället har vi dragits med i en alltmer långtgående individualisering och kommersialisering. Inget av dessa hjälper oss att arbeta på vår frälsning.

Jag tror vi behöver fundera igenom vilka ”motpraktiker” som kan hjälpa oss att formas till den levande Gudens avbild. Vi kan inte överlåta till kejsaren vare sig han heter Fredrik eller Göran att skapa förutsättningar för kyrkan att gestalta efterföljelsen av Jesus Kristus. Jag tror att sekulariseringen kan bli en god förutsättning för oss eftersom vi kan börja inse allvaret och inte att vi inte längre kan förlita oss på att lagar, regler eller samhällets kristna värderingar skall lägga till rätta för oss. Vi som kyrka behöver trotsigt resa på oss och vägra följa med i individualiseringen och hävdandet av vad vi uppfattar vara vår rätt. Tänk om vi kunde börja med att skapa praktiker av givande i en värld där allt har ett pris (föresten läs Miroslav Volf ”Free of Charge” – tror Maria tipsade om den förra veckan…) eller praktiker för förlåtelse där alla skall kräva sin rätt. Vi skrattar ibland åt Amish – men skrattet fastnar i halsen. Detta är en grupp som i hög utsträckning har mycket att lära oss om den senare tidens sekularisering. En inte oansenlig grupp från församlingen som drabbades av skottdramat häromveckan var på mördarens begravning…snacka om en förlåtelsens motpraktik!


Sekulariseringen

Hej Fredrik (och alla andra),

Jag läste hastigt igenom ditt inledande inlägg samt några av svaren (ska läsa allt mer noggrant senare) och har ett par spontana kommentarer:

1) du skriver i ditt inlägg att den "kristna tron är inte värderingar – den innebär efterföljelse av Jesus Kristus". Låter för mig som en problematisk formulering, men jag är ju inte fackteolog så jag har inte tillgång till någon mer exakt/vedertagen definition av 'värdering' utan resonerar utifrån en gängse allmänspråklig sådan. Min invändning blir då att 'det utifrån vilket Jesus agerar' måste vara avgörande för både mina värderingar (som kristen) och för min efterföljelse av Kristus Jesus. Min tanke är att Jesus ytterst alltid handlar i trohet mot Guds Faderns väsen (som är kärlek) och vilja. Varför skulle då inte värderingar kunna formas i enlighet med Jesu handlande? Jag ser (fortfarande som lekman) inte någon nödvändig motsättning mellan värderingar och efterföljelse!

Invändning nr 2) I ett samhälle där människans livsvärld präglas av en kamp mellan destruktiva krafter å ena sidan och tron på Gud som Skapare, Försonare och Livgivare å den andra ser jag det som min plikt som kristen att verka för att de värderingar som gestaltas i evangeliet tolkat i en kristen gemenskap och det handlande som formas i den gemenskapen ska omfatta så många som möjligt, alltså även på nivån samhälle eller stat.

Det innebär givetvis att också mitt aktiva handlande inte får bryta mot de värderingar som jag vill verka för, t ex genom att jag brukar våld eller tvång för att "uppnå högre mål" (enligt den s k jesuitiska devisen om att ändamålet helgar medlen).

Till sist ett provokativt(?) påstående (från min lutherska horisont):
Den som menar att vi i t ex Sverige under lång tid levt i en "illusion" av kristna värderingar och att det därför är önskvärt att "rensa" allt som på minsta vis hänger samman med den lutherska kopplingen mellan kyrka och stat etc. borde, menar jag, tänka en gång till när hon ser konsekvenserna av det värdevakuum som uppstått...

Önskar alla en god helg. Och glöm inte läsa evangelietexten för 20:e söndagen efter Trefaldighet (1:a årgången, Mark. 3:31-35.)

/Markus


Var det bättre innan?

Den som menar att vi i t ex Sverige under lång tid levt i en "illusion" av kristna värderingar och att det därför är önskvärt att "rensa" allt som på minsta vis hänger samman med den lutherska kopplingen mellan kyrka och stat etc. borde, menar jag, tänka en gång till när hon ser konsekvenserna av det värdevakuum som uppstått...

Jag vet nu inte om det är just därför vi bör bryta kopplingen kyrka och stat...

Men att vi bör göra det framstår för mig som otroligt klart. Det värdevakuum som uppstått, uppstod redan innan skiljandet kyrka/stat. Statskyrkan kan, genom att liera sig med statsmakterna, faktiskt ha varit det som ledde till värdevacuumet, mer än något annat.

Jag är nu inte emot Svenska Kyrkan, eller dess teologi, i någon större utsträckning. Men frågan är om värdevacuumet uppkommit till följd av att SvK inte längre är Statskyrka, eller om det uppkom långt innan. Kanske redan långt innan vi "blev Lutheraner"?

Men are from Mars, Women from Venus
Idiots are Universal

(Deus semper major)


Gensvar "Var det bättre innan?"

Hej,
nej, någon statskyrka vill jag absolut inte ha tillbaka! Det skrev jag inte heller...

Jag ville snarare peka på att vårt samhälle historiskt präglats av bättre värderingar än de som nu håller på att ta över - extrem individualism, materialism och "ingenting är mer sant än något annat"-tänkande (som i den oftast oreflekterade värderelativismen).

Vi är inne i ett historiskt skeende som har pågått länge (och då självklart inte bara i Sverige) men som jag upplever håller på att fullbordas: det kristna enhetssamhällets definitiva slut. (Andelen konfirmerade i Svenska kyrkan nationellt har t ex först under de senaste 10 eller 15 åren sjunkit under 50 procent om jag minns rätt.)

När ett bestämt tanke- och livsmönster som dominerat ett samhälle under lång tid trängs undan eller helt går under - på kort tid - är det rimligt att tänka sig att helt andra värderingar - ungefär lika snabbt - tar deras plats. Därav ordvalet ("värdevakuum").

Jag tillhör dem som utan att vilja försvara statskyrkosystemet, och trots enhetskyrkans många brister, ändå kan se att människors liv genom denna så illa åtgångna kyrka under århundraden har berörts av den kristna berättelsen OCH att detta haft stor betydelse för vårt land.

För mig som har hyfsad inblick i en "from" (ursäkta uttrycket) luthersk kontext ungefär 150 år bakåt i tiden är det viktigt att inte förneka eller bortse ifrån de människors tro och kristna praktik som fick sin huvudsakliga andliga näring i söndagens gudstjänst med dess textläsningar, liturgi och predikan (sedan läste de ju i regel en massa mer och annat också samt höll egna samlingar osv). Det vore fel av mig som lever ett materiellt sett bekymmersfritt liv och som inte lever hälften så "helgat" eller "radikalt" som de gjorde... (fast de var lutheraner;)

Tack för bra feedback!
/Markus


Intressant - men...

En klassisk inledning.

SOm jag ser det är värdering en abstraktion från efterföljelsen. Det blir ofta en slags reduktionism som tar bort så mycket från evangeliet. Evangeliet förminskas helt enkelt. En värdering som jag tycker förminskas är "Jesus är kärlek" - absolut men vad det innebär kan vi endast komma åt genom att följa honom på hans väg till korset. Det får vi inte reda på genom en reflektion över begreppet kärlek. Min kanske lite förhastade och grovhugna aversion mot värderingar måste förstås utifrån allt tal om s.k. "kristna värderingar" i den svenska kristna debatten.

Invändning två - absolut frågan är bara hur. Jag menar att efterföljelsen bäst gestaltas i det vi kallar kyrka - och inte genom stat eller andra offentliga institutioner. Är inte kyrkan en del av samhället?

är det efter skiljandet mellan kyrka och stat som detta värdevakuum har uppstått? Knappast enligt min uppfatttning - det kanske mer har uppstått pga. av kyrkans sekularisering - både den politiskt styrda och den s.k. fria kyrkan. Att samhället är ett värdevakuum är fel aktigt som jag ser det. Men det bygger inte på kristan värderingar - kanske mer någon typ av en svensk statsliberal hållning som Berggren/Trägård kallar för "statsindividualismen".


Genmäle "Intressant - men..." (till Fredrik)

Din beskrivning av värdering som en abstraktion från efterföljelsen är intressant, ska fundera på den.
Sedan menar jag att det visst kan vara meningsfullt att tala om "kristna värderingar", men du vet ju hur konservativ jag kan vara...

Javisst, kyrkan är avgjort en del av samhället - där är vi helt överens. Och det är i kyrkan vi ska gestalta evangeliet - och i förlängningen kommer detta att få konsekvenser för samhället, bland annat genom att - menar jag - vi driver frågor i samtal och debatt med andra, genom att vi utövar barmhärtighet, genom protestaktioner och på tusen andra sätt.

Med "värdevakuum" ville jag betona att det är intressant (och med mitt synsätt skrämmande) att se hur ett samhälles etik kan förändras så snabbt - i vakuumet efter värderingar som haft relativt stark kontinuitet bakåt i tiden. Om dessa värderingar varit i huvudsak bra, dåliga, kristna eller något annat är väl ett eget ämne antar jag... (Här riskerar vi återigen att hamna i den gamla debatten om den naturliga lagen osv.)


Hemsk eller inte? Men vad menar vi eg. med sekularisering?

några reflektioner om sekularisering.

När vi talar om samhällets (eller individens för den delen) sekularisering utgår vi av olika skäl ifrån att det finns ett tidigare tillstånd som inte kan betecknas som sekularisering utan snarare dess motsats, och som vi således har lämnat bakom oss. Det är nog viktigt att vi klargör detta för att vi ska dela en gemensam utgångspunkt i samtalet. Ett förtydligande som jag saknar i en diskussion om sekulariseringen och som är nödvändig för att kuna föra diskussionen vidare om dess eventuella effekter på kyrkan och samhället är hur vi definierar det tillstånd som rådde innan sekulariseringen inträtt. Jag tror att vi (inte nödvändigtvis riktat till dig Fredrik) ofta saknar denna gemensamma utgångspunkt när vi i olika sammanhang inleder samtal om kyrkan och dess relation till samhälle och stat och dess eventuella sekularisering. Risken blir då än större att vi talar förbi varandra.

En fråga som jag menar är central och därför bör ställas (och gärna besvaras) är vad vi menar med, hur vi ser på och definierar det eventuella tillståndet som rådde innan en eventuell sekularisering ägde rum eller som samhället/kyrkan/staten s.a.s. "fallit ifrån". Då går det också att bedöma effekterna av en ev. sekuarisering.

Är det den tidigare statskyrkans kulturellt/ideologiska inflytelserika position och "som kyrkan mitt i byn" vi menar? Är det kyrkans maktställning i form av ett skolsystem vars innehåll och undervisning var uttalat präglat av bibelläsning, psalmsång och morgonsamlingar som avses med tillståndet innan sekularisering? Är det en lagstiftning som tidigare var baserad på ngn form av kristen moral och livsstil och som omfattade och reglerade alla medborgares liv och som nu har förändrats? etc.
Vad säger ni?

Några reflektioner en sen onsdagkväll.
/pär


Det är inte alls nödvändigt...

Bra klargörande. Men det är inte alls nödvändigt att resonera utifrån en "fallit från"-definition om sekularisering även om det förstås är möjligt. Jag har haft sådana diskussioner som du beskriver där man talar förbi varandra, men lösningen är sällan att komma överens om vad vi skall gå tillbaka till. Det brukar vara extremt svårt. Ju mer omfattande definition desto mer oenighet.

Istället föreslår jag att vi tar en fråga i taget och istället för "fallit från" en viss (historisk) gestaltning, försöker fundera på om vi snarare har anpassat oss till "världen" än varit trofasta Kristus (vilket förstås kan se ut på många sätt... gör det svårt att hitta ett "tillstånd" att gå tillbaka till) vad det gäller konkreta praktiker eller livsstilsfrågor.

Flummiga tankar... /kalle


Inte nödvändigt kanske, men viktigt...

Naturligtvis är jag inte ute efter att skapa en vattentät definition eller beskrivning att utgå ifrån i ett samtal. (Det är svårt för att inte säga omöjligt att i detalj enas omkring eller uppnå en samsyn. Den blir f.ö. säkerligen också ngns/någras hegemoniska synsätt och i viss mån det en "föreställd" samsyn som antar för sann.)Inte desto mindre tror jag att det är viktigt att reda ut begreppen, annars kan man ju inte kommunicera, än mindre argumentera.

Men det jag är efterfrågar, om än otydligt, är vad vi avser när vi använder ett så väletablerat begrepp som sekularisering, som för övrigt just är ett begrepp som vanligtvis förklarar en historisk förändringsprocess. (Processen och vägen till det nuvarande tillståndet är kanske också en viktig del av densamma?) Men detta tänker jag mig att man etablerar en utgångspunkt som "sann" med syfte att göra sig begriplig och förtydliga vad som menas med att en individ/kyrkan avkristnats/sekulariserats/förvärldsligats. Sekularisering är således ett begrepp eller uttryck som måste preciseras som andra.

Sedan tror jag iofs att påståendet om svårigheten att uppnå en samsyn omkring en historisk utgångspunkt gäller för sann även för försöket att kunna uppnå en "samtidsbild" och "ta en fråga i taget" att enas och sluta upp kring. (Historien är dessutom i ngn mening mer fixerad, avgränsad och avslutad än vad samtiden är, eller? ;-) ).

Jag håller helt klart med om behovet av att vi måste låta diskussionen om en individs eller kyrkans eventuella "tillstånd" av världslighet, vare sig det gäller i nuet eller historien, beslysas av evangeliet och låta Kristus komma till oss och vår världslighet med sitt kritiska ord. Kyrie Eleison!

Något ytterligare om "världslighet",
pär


Jo, viktigt

Jo, du har rätt att det är viktigt att försöka vara tydlig och klar. Det är svårt, om inte omöjligt, att argumentera mot det.

Min tanke var ungefär så här. Jag tänkte mycket kort historiskt sett:

  • Punkt 1: En församling upplever sig som trogen Kristus.
  • Punkt 2: Efter 5 år tycker någon att församlingen har avkristnats. Det börjar ofta som en "feeling" som man sedan preciserar vidare. Samtal börjar.

Min poäng var att i punkt 2 är inte samtalet alltid betjänt av att försöka betrakta punkt 1 som idealet som man skall tillbaka till... "fallit från". Det är ofta rörigare än så. Och ibland är det bättre att göra förändringar som inte går tillbaka till punkt 1, men som likafullt är troget Kristus.


Självklart behövse precisering...om...

Om vi arbetar akademiskt behöver vi självklart en precisering av vad vi menar med sekularisering. För detta ändamål har jag haft mycket nytta av Magnus Hagevis artikel "Religositet i Generation X" i SOM rapport nr. 28. Magnus som för övrigt ivrigt har förfäktat att enligt statistiska tendenser är den individuella sekluarisering på väg att avstanna, vi ser istället en form av sakralisering. (Finns också en artikel i sociologisk forskning om detta) Detta har dock det vetenskapliga samfundet vägrat att tro på. Sekulariseringstesen är fast rotad som dogm.

Jag försökte i min icke akademiska blogg att komma förbi det problemet och istället lyfta församlingens utmaning att vara trofasta mot Kristus. Min poäng var att jag som del av ett frikyrkligt sammanhang har alldeles för länge accepterat och förutsatt att staten skall hjälpa mig/oss med den kristna fostran, ex. genom psalmsång i skolan, katekesundervisning av prästen. Eller för den delen att kungen är insatt av Gud, regeringen startar sitt nya år i storkyrkan. Detta ger en falsk bild av Sverige som ett kristet land - att detta är på väg att ifrågasättas är inga problem för mig. (Även om Lewi Pethrus argumenterar helt annorlunda i ledare i Dagen - hittade i somras en fantastisk liten guldgruva med alla hans ledare samlade)

Problemet för mig är att kyrkan verkar i hög grad ha tagit till sig samhällets metoder och sätt (se ex. Sune Fahlgrens lysande artikel När vi blir färre och färre). Är vi exempelvis på väg att sekularisera församlingens tillväxt i management termer? Det beror inte längre på Gud utan hur väl vi organiserar och effektiviserar. Jag tänker också på givandet och dess plikt utifrån en Gud som är utgivande. Detta i en värld där allt har ett pris. Tänk om församlingen ännu mer kunde bli en givandets gemenskap. Sen angav jag även en förlåtelsens praktik från Amish som jag menar är helt lysande. Tack Kalle för fler tips!


Sekulariseringen och....Man måste älska Amish!

Ett par korta kommentarer bara. Vad gäller sekulariseringen. Termen betyder ju avkristning men det får ju olika innebörder om vi talar om nationalstatens avkristning eller kyrkans. I det första fallet har sekulariseringen nästan enbart varit positiv. Vi har blivit av med religiöst legitimerad statlig maktutövning som rört sig ner på individ- och detaljnivå. Horbänk i kyrkan som ett samhällsstraff, konventikelplakat, endast svenskkyrklig och statligt sanktionerad religionsundervisning i skolan etc är alla uttryck för den olyckliga kombination av kyrka (eller snarare pseudo-kyrka) och stat som under flera hundra år har präglat länder som Sverige. Från ett frikyrkligt perspektiv borde vi vara glada när denna heretiska statskyrkoideologi tappar sin kraft. Då finns det hopp för förkunnelsen om Jesus Kristus och talet om kristen etik och efterföljelse igen. Däremot finns det en olycklig avkristning av kyrkan (humanvetenskapernas intåg, marknadskrafterna, managementkulturen osv) som naturligtvis är negativ. Här finns det mycket att arbeta med och som är livsviktigt för vårt vittnesbörd i världen.

Sedan detta med Amish. Man måste ju älska dem! Hur starkt var inte det vittnesbörd om Jesus som gick ut över hela världen i samband med den fruktansvärda tragedi som drabbade dem nyligen. Och kristna måste hela tiden tjata om att "jo, men de använder ju inte el eller bilar och de har ju konstiga hattar", osv. Som om det spelade någon som helst roll i ett evighetsperspektiv. Nej, låt oss lära oss av dessa ödmjuka och underbara Jesusefterföljare istället!

Bara ett par tankar till lunch!

Jonas


Sekulariseringsteorin

Den klassiska sekulariseringsteorin består åtminstone av tre moment som man måste hålla isär, men oftast nte gör, nämligen sekularisering (1) som differentiering (att t ex politik och ekonomi befrias från religionens eller kyrkans överhöghet, men också -i varierande utsträckning - ifrån varandra, och statskyrkosystemets sammanbrott) (2) som nedgång i religiös tro och praktik, och (3) som religionens privatisering. Oftast tog man för givet att 2 och 3 med nödvändighet följde av 3, men det verkar inte stämma. I USA ledde 1 till kyrkornas tillväxt. Dessutom kan man ifrågasätta om Europa var så monolitiskt kristet, om man tänker i termer av kristen tro och praktik, under medeltiden som det oftast framställs. Orsaken till kyrkornas försvagning i Europa var kanske just kyrkornas kamp mot differentieringen, dvs stats- och monopolkyrkosystemet. Och frikyrkorna har ju bidragit till differentieringen och ville ha en sådan som Jonas säger. (Nu har ju också differentieringsbegreppet och -teorin sina egna stora problem, men det lämnar jag här.) Hur man positivt skulle kunna tänka om dessa frågor har jag försökt utveckla i "En gång fanns inte det 'sekulära'" i den av Sune Fahlgren redigerade boken På spaning efter framtidens kyrka (Libris).

Arne Rasmusson


Apropå amish och motkultur

Ben Witherington säger följande i sin blog med anledning av de mord du tar upp:

I lived in the middle of the Amish for eleven years and watched their witness. It puts most other Christians in the region to shame.

Och Scot McKnight fyller på i sin blog med att påpeka vad vi kan lära oss av amish:

  • enkelhet (i en konsumtionistisk kultur)
  • förlåtelse (i en oförlåtande kultur)
  • gemenskap (i en individualiserad kultur)

Nu håller det på att bli ett sidospår om amish, men min poäng är att jag håller med dig Fredrik (först läste jag fel när du skrev "Fredrik och Göran" :-) ) och tycker att det är akut att vi lyfter frågan. Men som jag brukar säga till mina elever: Hur tar vi konkreta steg? Vad är det för praktiker du tänker på?