Många är de gånger jag läser i kristna tidningar eller hör i samtal att sekulariseringen är så hemsk. Jag vet inte om jag tycker att den analysen är så självklar. Jag tror vi måste göra skillnad på sekulariseringen som samhällsfenomen och den som drabbat kyrkan. Sekularisering har skett på det offentliga planet men inte på det individuella. Sociologen Thomas Luckmann har därför sagt ”Samhället är sekulariserat men individen är det inte”. Den offentliga sekulariseringen är inte så problematisk som man kan tro. Jag tycker det är självklart att vi inte skall ropa efter kristna värderingar i samhället. Den kristna tron är inte värderingar – den innebär efterföljelse av Jesus Kristus.
I söndags delade jag ett samtal som var mycket spännande. Vi talade om kyrkans situation och att vi har varit med och sekulariserat kyrkan. Det största problemet med sekulariseringen är att kyrkan har följt med samhällets förändring och inte lyckats skapa sammanhang där vi format varandra till lärjungar. Jag har själv varit med att skapa sekulariserande miljöer – miljöer som inte lyckats göra motstånd och därför inte har varit helgande. Istället har vi dragits med i en alltmer långtgående individualisering och kommersialisering. Inget av dessa hjälper oss att arbeta på vår frälsning.
Jag tror vi behöver fundera igenom vilka ”motpraktiker” som kan hjälpa oss att formas till den levande Gudens avbild. Vi kan inte överlåta till kejsaren vare sig han heter Fredrik eller Göran att skapa förutsättningar för kyrkan att gestalta efterföljelsen av Jesus Kristus. Jag tror att sekulariseringen kan bli en god förutsättning för oss eftersom vi kan börja inse allvaret och inte att vi inte längre kan förlita oss på att lagar, regler eller samhällets kristna värderingar skall lägga till rätta för oss. Vi som kyrka behöver trotsigt resa på oss och vägra följa med i individualiseringen och hävdandet av vad vi uppfattar vara vår rätt. Tänk om vi kunde börja med att skapa praktiker av givande i en värld där allt har ett pris (föresten läs Miroslav Volf ”Free of Charge” – tror Maria tipsade om den förra veckan…) eller praktiker för förlåtelse där alla skall kräva sin rätt. Vi skrattar ibland åt Amish – men skrattet fastnar i halsen. Detta är en grupp som i hög utsträckning har mycket att lära oss om den senare tidens sekularisering. En inte oansenlig grupp från församlingen som drabbades av skottdramat häromveckan var på mördarens begravning…snacka om en förlåtelsens motpraktik!
Sekulariseringen
Hej Fredrik (och alla andra),
Jag läste hastigt igenom ditt inledande inlägg samt några av svaren (ska läsa allt mer noggrant senare) och har ett par spontana kommentarer:
1) du skriver i ditt inlägg att den "kristna tron är inte värderingar – den innebär efterföljelse av Jesus Kristus". Låter för mig som en problematisk formulering, men jag är ju inte fackteolog så jag har inte tillgång till någon mer exakt/vedertagen definition av 'värdering' utan resonerar utifrån en gängse allmänspråklig sådan. Min invändning blir då att 'det utifrån vilket Jesus agerar' måste vara avgörande för både mina värderingar (som kristen) och för min efterföljelse av Kristus Jesus. Min tanke är att Jesus ytterst alltid handlar i trohet mot Guds Faderns väsen (som är kärlek) och vilja. Varför skulle då inte värderingar kunna formas i enlighet med Jesu handlande? Jag ser (fortfarande som lekman) inte någon nödvändig motsättning mellan värderingar och efterföljelse!
Invändning nr 2) I ett samhälle där människans livsvärld präglas av en kamp mellan destruktiva krafter å ena sidan och tron på Gud som Skapare, Försonare och Livgivare å den andra ser jag det som min plikt som kristen att verka för att de värderingar som gestaltas i evangeliet tolkat i en kristen gemenskap och det handlande som formas i den gemenskapen ska omfatta så många som möjligt, alltså även på nivån samhälle eller stat.
Det innebär givetvis att också mitt aktiva handlande inte får bryta mot de värderingar som jag vill verka för, t ex genom att jag brukar våld eller tvång för att "uppnå högre mål" (enligt den s k jesuitiska devisen om att ändamålet helgar medlen).
Till sist ett provokativt(?) påstående (från min lutherska horisont):
Den som menar att vi i t ex Sverige under lång tid levt i en "illusion" av kristna värderingar och att det därför är önskvärt att "rensa" allt som på minsta vis hänger samman med den lutherska kopplingen mellan kyrka och stat etc. borde, menar jag, tänka en gång till när hon ser konsekvenserna av det värdevakuum som uppstått...
Önskar alla en god helg. Och glöm inte läsa evangelietexten för 20:e söndagen efter Trefaldighet (1:a årgången, Mark. 3:31-35.)
/Markus