Många är de gånger jag läser i kristna tidningar eller hör i samtal att sekulariseringen är så hemsk. Jag vet inte om jag tycker att den analysen är så självklar. Jag tror vi måste göra skillnad på sekulariseringen som samhällsfenomen och den som drabbat kyrkan. Sekularisering har skett på det offentliga planet men inte på det individuella. Sociologen Thomas Luckmann har därför sagt ”Samhället är sekulariserat men individen är det inte”. Den offentliga sekulariseringen är inte så problematisk som man kan tro. Jag tycker det är självklart att vi inte skall ropa efter kristna värderingar i samhället. Den kristna tron är inte värderingar – den innebär efterföljelse av Jesus Kristus.

I söndags delade jag ett samtal som var mycket spännande. Vi talade om kyrkans situation och att vi har varit med och sekulariserat kyrkan. Det största problemet med sekulariseringen är att kyrkan har följt med samhällets förändring och inte lyckats skapa sammanhang där vi format varandra till lärjungar. Jag har själv varit med att skapa sekulariserande miljöer – miljöer som inte lyckats göra motstånd och därför inte har varit helgande. Istället har vi dragits med i en alltmer långtgående individualisering och kommersialisering. Inget av dessa hjälper oss att arbeta på vår frälsning.

Jag tror vi behöver fundera igenom vilka ”motpraktiker” som kan hjälpa oss att formas till den levande Gudens avbild. Vi kan inte överlåta till kejsaren vare sig han heter Fredrik eller Göran att skapa förutsättningar för kyrkan att gestalta efterföljelsen av Jesus Kristus. Jag tror att sekulariseringen kan bli en god förutsättning för oss eftersom vi kan börja inse allvaret och inte att vi inte längre kan förlita oss på att lagar, regler eller samhällets kristna värderingar skall lägga till rätta för oss. Vi som kyrka behöver trotsigt resa på oss och vägra följa med i individualiseringen och hävdandet av vad vi uppfattar vara vår rätt. Tänk om vi kunde börja med att skapa praktiker av givande i en värld där allt har ett pris (föresten läs Miroslav Volf ”Free of Charge” – tror Maria tipsade om den förra veckan…) eller praktiker för förlåtelse där alla skall kräva sin rätt. Vi skrattar ibland åt Amish – men skrattet fastnar i halsen. Detta är en grupp som i hög utsträckning har mycket att lära oss om den senare tidens sekularisering. En inte oansenlig grupp från församlingen som drabbades av skottdramat häromveckan var på mördarens begravning…snacka om en förlåtelsens motpraktik!