Härom kvällen hade jag varit ute och joggat. När jag står vid dörren in till min lägenhet, trött och svettig, så öppnar plötsligt grannen dörren och vill prata med mig. Min granne är pensionär, och lever sedan tjugo år tillbaka ensam i en lägenhet med sin katt Clinton. Jag kom att tänka på likheten mellan min granne och grannen till Martin Beck i Beck-filmerna – båda lever ensamma och har en nackkrage. Plötsligt förstår jag hur mycket vår lilla pratstund betyder för min granne. Jag vill ju in i min lägenhet för att byta kläder och äta. Han är gammal, ensam och vill ut ur sin lägenhet för att få prata med någon. Här möts vi båda. Och efteråt får detta mig att fundera över ensamheten.

Förra gången jag funderade över ensamheten var för några dagar sedan. Det var när jag förberedde introduktionsföredraget på den Alphakurs vi kör i kyrkan. Föredraget hette ”Den kristna tron - tråkig, osann, irrelevant?” och jag hämtade både titel och stoff till föredraget ur Nick Gumbels bok ”Livets frågor” (PROKLAMA, 1999). Nick Gumbel citerar filosofen och teologen Paul Tillich där denne beskriver människans livsvillkor som att de alltid innehåller tre slags fruktan: fruktan för meningslöshet, fruktan för döden och fruktan för skuld. Just dessa tre rädslor har evangeliet svar på enligt Nick Gumbel.

Men under mitt Alphaföredrag valde jag att citera etikern Stanley Hauerwas istället för Tillich:

”Liberalism names those societies wherein it is presupposed that the only thing people have in common is their fear of death, despite the fact that they share no common understanding of death. So liberalism is that cluster of theories about society that are based on the presumption that we must finally each die alone” (A Community of Character. University of Notre Dame, 1981).

Hauerwas tes är att den liberalistiska människan i sin strävan efter frihet, obundenhet och självständighet har slagit sig fri från allt (historia, värderingar, tillhörighet) som kunde vara grundläggande gemensamt i samhället. Vad hon lyckades med i sin frihetssträvan var egentligen bara att skapa - ensamhet. Hauerwas talar i likhet med Tillich om rädslan för döden. Men han vässar till det ytterligare genom att tala om döden som något individen måste möta ensam.

Jag funderar över om inte Hauerwas ligger närmare sanningen om dagens existentiella rädsla än Tillich. Människan i dagens samhälle brottas inte med rädslan för skuld. Snarare med rädslan för ensamhet. Och den yttersta ensamheten är just – att behöva möta döden ensam.

Denna ensamhet lider människan av p g a att hon står frikopplad från någon större gemensam berättelse. Den gemensamma grund, eller berättelse, som Hauerwas menar att människan behöver införlivas i är den berättelse som Gud skriver. Guds berättelse om hur Han sänder sin Son till jorden att dö på ett kors, för att sedan uppstå och skapa ett nytt folk till vittne om sig – den kristna församlingen. Det är utan den berättelsen som människan står utan identitet, ensam och vilsen i världen. Och det är denna berättelse som den kristna kyrkan har att berätta.

Kanske är det så att evangelium, Guds berättelse, är svaret på människans ensamhet snarare än svaret på människans rädsla för meningslöshet, död och skuld? Är det inte ensamheten som är min grannes största rädsla? Att möta döden ensam.

Hur kan detta mitt antagande om ensamheten sporra kyrkan till mission? Skulle det kanske kunna öppna nya perspektiv på möjligheterna till mission i samhället?