Vi formas av de olika sammanhang vi är en del av. Många gånger lever vi i en myt där vi vill söka efter det inre sanna i oss för att liksom nå fram till en oförstörd kärna. Det tror jag är en hållning som inte går att förena med den kristna tron. Istället måste vi se på de sammanhang vi är en del av. Dessa sammanhang formar de människor vi blir. En hållning som jag menar stämmer mycket väl med treenighetsläran - människan skapad i tre relationer som en Guds avbild. När vi propagerar och vill framföra lärjungaskapet som det viktigaste i det kristna livet bör vi också ta ett steg tillbaka och fundera på de praktiker vi har och vilka människor/lärjungar vi skapar genom dem.

Vad skapar vi för lärjungar när vi överlåter åt den enskilde att själv läsa sin bibel? En individualistisk kristen som vägrar lyssna till vare sig tradition eller kristen gemenskap. Vad skapar vi för lärjungar när effektivitet nästan är den enda dygd och det enda målet som eftersöks? En rastlöst lärjunge som söker nästa stora begivenhet som skall rädda oss ur vår sakta fallande tillväxtkurva...var det så vår Herre tänkte?

Ni kan säkert fylla på med fler exempel - låt höra!