Tack Christian och Magnus för era tankar.

Jag delar mycker era tankar och era erfarenheter. Själv har jag infört en modern variant av "lectio divina" (andlig läsning) i olika sammanhang. Den är inspirerad av en bok av Tony Jones som heter Soul Shaper. Det är en form av "naiv" läsning av texten där jag/vi helt enkelt litar på Guds tilltal genom ordet. Jag tar alla förbehåll där vi borde ta tag i både den litterära och historiska kontexten - men just då och där möter vi text som text utan alla dessa viktiga kunskaper. Det är kanske vad Riceour skulle kalla för den andra naiviteten (tror jag...).

Jag sätter på musik ofta enkel av det mer elektroniska meditativa slaget. Ber en bön om Andens närvaro och tilltal till oss. Läser texten en gång sakta. Låter tystnaden tala, läser en gång till sakta men med andra betoningar. Tystnad. Låter en annan röst läsa och sedan tystnad. Ibland delar jag ut texten och de får penna och stryka under ord eller uttryck som blev tydligare för dem. Sedan brukar jag inbjuda till samtal - inte för att tala om vad texten betyder utan för att försöka lyssna om Gud använde texten för att belysa något för oss.

Hur gör ni när ni läser texten tillsammans?

fredrik wenell

Jo, det liknar det du talar om Fredrik.
En Lectio Divina för gruppen. Stinissen talar ju mycket om det bl.a. i boken "Ordet är dig nära". En problematik som jag ofta möter i samband med "gemensam bibelläsning/andakt" är att det i teorin låter bra men i praktiken blir svårt. En aspekt av detta är att vi inte är några "läsare" längre, och att det ofta blir en eller två personer som har "mandat" (ofta outtalat) att tolka texten före de andra. Eftersom vi inte läser bibeln lika frekvent lämnar vi tolkningsföreträdet till de som läst mer, så en "gemensam bibelläsning/andakt" kantrar ofta över i att en eller två personer sitter och lägger ur texten för de andra. En eller två "experter". Hur kommer vi ifrån detta? Lectio Divina? Jag vet inte.

En sådan läsning som du talar om Fredrik lämnar ju öppet för alla, en läsning som legitimerar att Gud talar till ALLA genom sitt ord, inte först och främst till de pålästa.

Well, sena tankar samtidigt som Perssons avskedstal ekar på tvn i bakgrunden.

Några lösa tankar.

Problemet är inte så mycket att några talar mer än andra som att så få har ett personligt förhållande till texterna. Och då menar jag att få har läst dem och försökt förstå dem. Min erfarenhet är att bibelsamtal lätt hamnar i en allmän diskussion som har väldigt lite med texten att göra.

Det här med "tolkningsföreträde" behöver inte vara ett problem (även om det kan bli det). Enligt Ef 4, 1 Kor 12, Rom 12, Tit 1 osv. står det att det finns vissa som har funktionen/roll/ämbete att bl.a. vara profeter, lärare eller ha översyn över att samtalet förs på ett sätt att alla kommer till tals. Det finns alltså visa med ett speciellt ansvar att vaka över att evangeliet förkunnas klart och oförvanskat. Därför kan det vara så att vissa skall tala mer än andra åtminstone i vissa fall. Däremot har de andlga gåvorna syftet att skapa ett öppet och försonade samtal där alla kan komma till tals. Men det går att ha båda! Jag är rädd för att vårt tal om jämställdhet eller att "alla ska med" suddar bort något som är centralt i Bibeln. Kan det vara så att talet om tolkningsföreträde kan slå fel (även om det finns mycket maktmissbruk som behöver bekämpas med hjälp av sådana termer)? Lösningen på missbruk är inte att ta bort delar av Bibelns undervisning utan att skapa gemensamma praktiker där man går till rätta med maktmissbruk på ett varsamt och försonade sätt. Förstå mig rätt: Jag menar inte att experterna skall få monopol på Bibeln, men att det faktiskt finns olika gåvor så att alla inte skall eller kan göra allt i kyrkan.

Ja, det var en lång parentes. Så tillbaka till bibeläsning. Jag tror vi skjuter oss själva i foten när vi talar om bibelläsning som något som alla kan lära sig själva hur enkelt som helst (jag menar inte att någon påstår detta i denna diskussion; här kommer lösa tankar bara). Problemet är då att många försöker och blir sedan cyniska av allt misslyckande. Istället ser jag fram emot att få höra om fler gemensamma praktiker/handlingar där vi får träna oss att läsa Bibeln tillsammans och på olika sätt. Vi tar inte syndens historiska och sociala förkroppsligande på allvar om vi tror att allt skall gå lätt. Vi är naturligt tränade att synda och behöver träna bort det i gemenskapen och i Andens kraft. Det vi framför allt behöver är tid och tålamod. Går det att få folk att gå en bibelkurs en gång i veckan ett helt år? Jag tror det... om vi gör det bra.

/Kalle

Jag har inga större erfarenheter av att försöka starta upp någon slags gemensam bibelläsning, men det jag tänker på när jag hör tanken (vilken jag själv har tänkt många gånger) är att människor i kyrkan (och i samhället) är så fruktansvärt upptagna av olika saker - jobb, familj, fritidsaktiviteter etc. Var ska vi hitta tiden då människor kan komma tillsammans och läsa bibeln? Är det kanske sådant som får ligga på hemgruppers tid eller är det något som man vill ha med hela församlingen tillsammans i?

Och hur många är det som är intresserade? Jag tror att man måste uppleva gemensam läsning av bibeln för att riktigt förstå hur kraftfullt det är. Men eftersom det inte har funnits så mycket på senare tid (kom dock i håg att förr kallades vi "läsare") så är det inte så många som vet hur det skulle vara. Kanske man måste tänka ganska mycket på "marknadsföring"? Eller ska det vara en mer underjordisk rörelse som växer i det tysta? Så kan jag uppleva att det är med t ex tideböner. Det är någonting som inte så många är sugna på när de hör det, men när man upplever det finns det många som uppskattar det.

Lösryckta tankar, men det är de som har kommit till mig nu och många gånger förut.

Kjell Jorner