En ny klosterrörelse. Gemensamt liv. Livsregel. Gästfrihet. Disciplinerat kontemplativt liv. Dygder. Gemenskapen som vittnesbördet. Församlingslivet som ”skola”. Försoning och fred i centrum. Hur låter detta i dina öron? Hur låter det i en kultur som hyllar individen, friheten, oberoendet och den omedelbara behovstillfredsställelsen? Kan en sådan inriktning ge ett bidrag i vår strävan efter förändring och förnyelse av församlingslivet i Sverige?

I sin intressanta artikel När vi blev färre och färre i tidskriften NOD (2006:2), en artikel som för övrigt även finns publicerad här på re:tro, beskriver Sune Fahlgren hur svensk kristenhet under de senaste femtio åren har försökt möta krisen med minskande medlemsantal och tilltagande marginalisering i samhället. Det formar sig till en berättelse som i många stycken skildrar ”den desperata jakten efter förändring”, en jakt som alltför ofta varit något av en spegelbild av sin egen tid. Själv vill Fahlgren att vi hittar tillbaka till ”tanken på kyrkan som ett ’sakrament’, det vill säga att den kristna gemenskapen är ett synligt tecken som har del i vad den förmedlar. … Vår kallelse är att vara trogna.” Men så slutar han sin artikel med frågan: ”Men hur blir vi fler?” Är det en allvarligt menad fråga eller är det en fråga ställd med en ironisk underton?

”Hur blir vi fler?” Är inte det fel fråga? Är inte det en fråga som i sig är ett tecken på en kyrka som tappat orienteringen? Är inte det en fråga som leder oss vilse? Borde inte vår fråga vara: ”Hur (för)blir vi trogna?” ”Hur (för)blir vi en kyrka som är en del av vårt budskap?”

Först några påståenden om vår tid: I en tid som präglas av historielöshet och förakt för traditioner, fångas vi lätt i ”ögonblickets tyranni”, i en aningslöshet där vi drivs hit och dit av allehanda vindar. I en tid som präglas av fragmentering snarare än pluralism (vi i västerlandet lever inte så mycket i en värld där olika världsbilder eller traditioner konkurrerar, som i en värld där dessa har fallit sönder i osammanhängande småbitar), faller vi lätt offer för en ytlighet där tron tappar sin kroppslighet, där vårt liv tillsammans lätt tappar sitt telos, sitt mål, att troget sträva efter att följa Kristus i fotspåren och låter det bytas ut mot andra mål (t ex att vara lycklig eller må bra). I en tid när kapitalismens slutgiltiga seger förefaller vara ett faktum, tränas vi dagligen att följa marknadens logik – där honnörsorden är (val)frihet och oberoende – med missriktade begär som följd.

Om det ligger någon sanning i dessa påståenden, är det då inte dags att vi inser att vägen framåt inte ligger i att hitta de ”rätta” metoderna för framgång eller att lära oss att bättre och mer effektivt möta människors behov eller att ge oss ut på barrikaderna och hissa rättvisans fana. Utmaningen ligger på ett djupare plan och är betydligt tuffare: den handlar om – tror jag – att forma ett liv tillsammans, ett liv i gemenskap starkt nog att stå emot och göra upp med sådana kulturella och samhälleliga fenomen som historielöshetens blindhet, fragmenteringens ytlighet och kapitalismens terapi av begäret.

Kanske är det dags för en ny slags ”klosterrörelse”? Flera röster har på senare tid höjts som pekar i den riktningen. I sin klassiker After Virtue drar den kände skotske filosofen Alasdair MacIntyre följande slutsats av sin analys av den västerländska kulturens sönderfall: ”If my account of our moral condition is correct, we ought also to conclude that for some time now we … have reached [a] turning point. What matters at this stage is the construction of local forms of community within which civility and the intellectual and moral life can be sustained through the new dark ages which we are already upon us. And if the tradition of the virtues was able to survive the horrors of the last dark ages [(i.e. Roman imperium)], we are not entirely without grounds for hope. This time however the barbarians are not waiting beyond the frontiers; they have already been governing us for quite some time. And it is our lack of consciousness of this that constitutes part of our predicament. We are waiting not for a Godot, but for another – doubtless very different – St. Benedict.”[1] Mot bakgrund av de problem som MacIntyre anser tona upp sig i den västerländska kulturen (bl a som ett resultat av det misslyckade upplysningsprojektet), ser han formandet av en ny slags monasticism som ett nödvändigt steg framåt.

Teologen Daniel Bell nämner i sin insiktsfulla och konstruktiva kritik av latinamerikansk befrielseteologi (som han menar har en alltför apolitisk(!) syn på kyrkan och därför inte har kraft nog att stå emot kapitalismens ”terapi av begäret”) Bernhard av Clairvaux och cistercienserordern (påverkade av Benedictus) som ett historiskt intressant (men inte helt oproblematiskt) exempel på hur kyrkan idag kan stå emot den globala kapitalismen. Han skriver: ”Christianity may fund resistance to capitalism only if it is reclaimed as a fully material (social, political, economic) formation that constitutes nothing less than a therapy of desire. … At this point we can begin to appreciate the way in which Cistercian Christianity functioned, in Foucault’s terms, as an ensamble of technologies of desire. The monastery was not an enclave in which the pure withdrew …. Rather, the monastery was a schola caritatis, a school of charity, where desire was redeemed. … The monastery was the site of divine pedagogy whereby desire underwent not annihilation but rehabilitation.”[2]

Ett praktiskt exempel på hur en ny klosterrörelse skulle kunna se ut (starkt påverkad av bl a MacIntyre) började ta form 2004 i USA under namnet ”New Monasticism”. Man har formulerat tolv kännetecken på denna typ av ”contemporary school for conversion” (här lite hastigt och slarvigt översatt till svenska):

1. Förflyttning till övergivna platser i imperiet.
2. Delande av ekonomiska resurser med medsyskon i gemenskapen och de behövande bland oss.
3. Gästfrihet mot främlingen.
4. Protest mot rasåtskillnad inom kyrkan och våra samhällen, kombinerat med en aktiv strävan efter rättvis försoning.
5. Ödmjuk underkastelse under Kristi kropp, kyrkan.
6. Målmedveten strävan att formas efter Kristi väg och gemenskapens regel i linje med det gamla novitiatet.
7. Odlandet av det gemensamma livet mellan medlemmarna i den målinriktade gemenskapen.
8. Stödja de som väljer att leva i celibat såväl som gifta par och deras barn.
9. Geografisk närhet mellan medlemmarna som delar en gemensam livsregel.
10. Omsorg om miljön där man bor och uppmuntra lokala ekonomier.
11. Fredsarbete där våldet härjar och konfliktlösning inom gemenskaperna i linje med Matteusevangeliet 18.
12. Överlåtelse till ett disciplinerat kontemplativt liv.

Jag går inte – i denna redan alldeles för långa blogg – in på vad dessa kännetecken handlar om och hur de tar sig uttryck i olika former av kommuniteter.[3] Men personligen tycker jag det finns en spännande utmaning här, en utmaning som inte handlar så mycket om metoder som ett sökande efter trohet mot Kristus, en trohet som tar kroppslig form.

Hur skulle en ”klosterrörelse” av den här typen kunna se ut på svensk mark? Vilka problem och möjligheter finns? Är det bara fråga om 70-talet remixed? Hur skulle man kunna börja ta steg i den här riktningen? Finns det skäl för ett fortsatt samtal?

Till sist, ett ord till alla oss som har så svårt för att låta bli att ställa frågan: ”Hur blir vi fler?” Den katolske prästen och fredsaktivisten Daniel Berrigan har formulerat följande maxim: ”All good things start small and get smaller.” (Alla goda ting börjar i det lilla och blir mindre.)

Bengt Rasmusson
Redaktör på re:tro, teolog och mediakonsult

-----
1. Alasdair MacIntyre, After Virtue: A Study in Moral Theory, 2:a upplagan (Notre Dame: University of Notre Dame Press, 1984), s 263.
2. Daniel M Bell Jr, Liberation Theology After the End of History: The Refusal to Cease Suffering, (London: Routledge, 2001), s 86, 92.
3. Se The Rutba House (red), School(s) for Conversion: 12 Marks of a New Monasticism (Eugene, OR: Cascade Books, 2005); Jonathan R Wilson, Living Faithfully in a Fragmented World: Lessons for the Church from MacIntyre’s After Virtue (Harrisburg: Trinity Press, 1997); http://www.newmonasticism.org/.