Har precis någotsånär landat efter att ha varit på Frizon Bibel. Ett intensivt sommarläger som fungerar som en upptakt till festivalen med närbesläktat namn. Här samlas ett gäng ungdomar tillsammans med mig och några andra något äldre lägerdeltagare som försöker hålla ihop det hela. Det slår aldrig fel, under dagen står inte enbart intressanta lektioner och gemensamma aktiviteter på schemat. Te och kaffe kopparna kommer fram så fort tillfälle ges och än en gång har jag förstått hur viktigt det är att samtala och låta människor får dela med sig av sin egen livshistoria.

I Malmö har vi något som vi kallar för ”fika jouren” ett uttryck som beskriver en person som helt och fullt ger sig hän för att få umgås med andra kring kaffebordet. Själv är jag en av dem som hoppas kunna försörja mig genom att helt går in i arbetet med ”fika jouren” i framtiden. :-)

Kanske ett av vår tids viktigaste yrken? För det finns en oerhörd kraft i att samtala med människor. Vilket jag alltså fått uppleva ännu ett år på Frizon. När vi kommer samman och delar med oss av våra berättelser växer vi som människor. Berättelserna beskriver gång på gång hur Gud har smält samman med oss. Hur Guds närvaro har präglat och förändrat våra liv. När vi delar med oss av våra berättelser är det som vi läser högt ur våra dagböcker och beskriver vår vandring tillsammans med Gud. Olika vägval som vi stått inför, vår inre brottningskamp, om nuet, om det förflutna. Det är en berättelse om hur Gud och andra människor hjälper oss och leder oss. Hur vi som människor försöker följa Jesus i den många gånger tätbevuxna och snåriga värld vi omges av. Våra berättelser är tecken på att Gud finns och verkar i historien. Att Gud är en levande Gud som verkar i vår värld, som verkar i nuet.

Våra berättelser om Gud är många gånger oförutsedda, spännande, chockerande, obekväma och absurda och innehåller ofta en mängd blandade känslor. Våra berättelser handlar inte om vad som har hänt utan vad som händer inom oss, det är någonting pågående, någonting som ständigt fortgår, och som pekar framåt och hela tiden erbjuder oss någonting nytt. När vi berättar våra berättelser ger det ord åt sådant vi inte kan förstå men så gärna vill förstå. Med våra berättelser försöker vi förklara sådant som inte alla gånger går att förklara.

Andras berättelser lämnar spår i oss. När vi lyssnar påminns vi om vad Gud har gjort och håller på att göra, både i andras liv men också i våra egna. Vi speglar oss själva när vi samtala med andra människor. När vi lyssnar till varandras berättelser fördjupas vår gemenskap. Din och min berättelse lämnar avtryck. För vi känner igen oss själva i andras berättelser. Vi ser och känner Guds närvaro.

Kyrkan är platsen där vi kan bli delaktiga i varandras berättelse och själva bli en del av Guds fantastiska berättelse. En hoppfull berättelse som vill ge oss perspektiv – att det finns någon som har kontrollen, som har sista ordet, som ÄR både början och slutet. En berättelse som du och jag är inbjudna att ta del av, leva i och leva igenom. Passa på och fika mera nu när hösten sakteligen nalkas. Vem tar hand om ”fika jouren” där du bor?