Jag sprang på en god vän på ICA idag. Han hade precis avverkat sin första dag på jobbet efter sommarsemestern. För första gången på 15 år hade han haft ledigt fyra veckor i sträck. Och för första gången på 15 år hade han inte längtat tillbaka till jobbet när semestern närmade sig sitt slut. Enligt honom själv hade han aldrig tidigare lyckats slappna av så helt att han inte varje minut omedvetet stod i ett slags inre givakt eller befann sig i ett mentalt jourtillstånd, redo att kasta sig tillbaka till papper och e-post och sammanträden för att bidra med ovärderlig kompetens, lång erfarenhet och en hjärna på hugget. Kanske överdriver jag lite. Men ändå. Han verkade väldigt nöjd med sin nya erfarenhet.
Tidigare på dagen hade jag pratat med en branschkollega på telefon, också han tillbaka bakom skrivbordet efter sommaruppehållet. Dessvärre hade han bara haft möjlighet till två veckors semester, vilka han enligt egen utsago gärna hade förlängt med cirka ett år. Eftersom jag, liksom han, är egenföretagare (och eftersom jag för en del år sedan sprang in i den omtalade ”väggen”, något som ofta verkar hända när man har gett sig den på att man ska ”ända in i kaklet”), vet jag att det inte är så lätt att slappna av och släppa taget om jobbet. Men ändå. Nödvändigt är det likväl.
Jag tänker på en gång när min man och jag var illsjuka i någon influensaliknande historia. Under en hel vecka låg vi utslagna i varsin ände av hörnsoffan (vår katt var överlycklig över vårt horisontella läge och travade högljutt spinnande från den ena till den andra – äntligen hade vi tagit vårt förnuft till fånga enligt honom). Men jag kommer tydligt ihåg känslan när vi vaknade upp ur vår influensadvala och insåg att en vecka hade förflutit utan att vi hade bidragit till världen på något sätt. Vi hade knappt satt våra små fötter i golvet på sju dagar. Jag minns den nästan pirriga, jubelaktiga glädjen som drabbade mig när det plötsligt stod klart för mig: VÄRLDEN KLARAR SIG UTAN MIG! JAG ÄR INTE OUMBÄRLIG! HURRA!
Under sommaren har jag arbetat med att översätta Louie Giglios förträffliga bok ”I am not, but I know I AM” som David Media ger ut på svenska under hösten. Ett kapitel handlar om sabbatsvilan. Är det inte lite underligt, skriver Giglio, att Adam och Eva som gör sin jorde-entré på dag sex i skapelseberättelsen får börja sitt liv tillsammans med Gud och varandra med att vila. Och detta trots att Gud hade gett dem ett uppdrag att sköta (och inte ett så litet uppdrag heller – ta hand om hela jorden, typ). Man kan ju tycka att man åtminstone skulle behöva LEVA en hel dag innan man kan ta en dag ledigt. Men icke. Tydligen är detta med vila viktigt för Gud. Så viktigt att han gör den återkommande vilan till det längsta budet bland de tio. Det är som om Han basunerar ut att detta under inga omständigheter får prioriteras bort. Varför? Visst finns det många positiva fysiska och mentala effekter av vila, men jag undrar om inte en stor aspekt ändå handlar om Gud och oss och vår inbördes relation. Han är! Jag är inte (oumbärlig)! När jag vilar säger jag att mitt öde inte vilar i mina egna händer, utan i Guds. Allt hänger inte på mig (oh bliss!). Gud skapade universum utan någon hjälp från min sida. Jag kan tryggt ära Honom genom att regelbundet avstå från arbete och därmed säga: Jag är inte oumbärlig. Du är!