Nu har krisen i mellanöstern börjat lugna ner sig något. Samtidigt har den fått mig att tänka på frågan om rättvisa. Retoriken och agerandet vittnar om en syn på rättvisa där brott ska vedergällas eller hämnas rejält. Israel bombar för de orätt som begåtts mot dem som stat i allmänhet och för tillfångatagandet av deras soldater i synnerhet. Hizbollah skjuter missiler från södra Beirut som hämnd och som en del i en gammal konflikt. Konflikten är förstås komplicerad och svår. Det är lätt att sitta i Sverige och ha åsikter, speciellt i ett mysigt, tryggt och lugnt medelklassområde. Trots det är det svårt att undgå den underliggande logiken: vedergäll i rättvisans namn.

Det väcker frågor om synen på rättvisa i kyrkan och kyrkans förmåga att i all dess brist stå för något annat, att vara ett slags alternativt samhälle som vittnar om det kommande Gudsriket. I kyrkans historia har Anselm av Cantenburys (d. 1109) försoningslära haft stort genomslag. I centrum för den står gottgörelsen (satisfikationen) av Guds ära. Mänsklig synd och uppror mot Guds ordning är ett slags berövande av den ära som Gud rätteligen äger. Anselm utgår från en bärande princip i medeltida rättssystem där brott sonas med likvärdig gottgörelse. Därmed måste människans brott mot Gud gottgöras med likvärdig bot. Naturligtvis kan inte människan åstadkomma denna gottgörelse eller satisfikation av Guds ära utan det sker genom Jesu inkarnation och död.

Under 1500-talets reformation omformulerades Anselms teori något och fick en mer juridisk karaktär främst av Jean Calvin. Då växte den så kallade teorin om ställföreträdande straff (Eng. penal substitution) fram. Grundtanken i denna teori är att Kristus måste straffas i människans ställe för att Guds straffande rättvisa ska gottgöras. Man skulle kunna tänka sig att detta tal om historien är meningslöst - att det är annorlunda idag. Men ställföresträdade straff har varit och är i viss mån fortfarande den dominerande teorin om vad som händer i Jesu död inom betydande delar av svensk (fri)kyrklighet. Slå till exempel upp kapitlet om Jesu död i den bok som används i Alphakursen.

Nu finns en hel del poänger hos Anslem och Calvin, men det finns också stora problem i synen på rättvisa. I Bibeln är nämligen Guds rättvisa främst upprättande, rättställande och försonande till skillnad från ett slags straffande och vedergällande rättvisa som står i centrum i ovanstående teorier (se exempelvis Christopher Marshall, Beyond Retribution). Det gör stor skillnad på om försoning eller om vedergällning står i centrum. Teologi och praktik influerad av Anselm och Calvin - medvetet eller omedvetet - riskerar att skymma sikten för att det är Guds helande kärlek som driver Guds rättvisa inte Guds vilja att straffa:

God’s justice is his love in action to right the wrongs of his suffering world by taking their weight upon himself. God’s love is the driving force of his justice, so that it can never become a blind or arbitrary thing, a cold system which somehow God operates, or which operates God (Tom Wright, What Saint Paul Really Said, 110-111).

Här behöver vi alltså se upp. Det finns en risk att vi i vår syn på rättvisa också börjar ropa "vedergällning till varje pris". Det finns risk att en anselmiansk uppfattning av rättvisa får oss att se straff och gottgörelse som rätvisans högsta mål. Då minskar radikalt vår förmåga att vittna om det kommande rike vars karaktär så väl illustreras av Psalm 146:

Han [Gud] som har gjort himmel och jord och hav
och allt vad som finns i dem,
han sviker aldrig sina löften.
Han ger de förtryckta deras rätt,
han ger de svältande bröd.
Herren befriar de fångna,
Herren öppnar blinda ögon,
Herren rätar krökta ryggar,
Herren älskar de trogna,
Herren ger främlingar skydd,
stöder faderlösa och änkor
men korsar de ondas planer.
Herren härskar för evigt,
din Gud, o Sion, från släkte till släkte. (Ps 146:6-10)

Här bör kanske förtydligas att en sådan här upprättande rättvisa inte utesluter dom, men först och främst handlar Gud för att ställa till rätta. I vissa fall innebär det att Gud sätter stopp för den destruktivitet som står emot Guds räddning, men Guds rättvisa är inte i Bibeln synonymt med vedergällning (även om dom som vedergällning finns i Bibeln). Det övergripande målet för Guds rättvisa är att ställa till rätta allt, inte att straffa, vilket Miroslav Volf kärnfullt och provokativt förklarar.

God will judge, not because God gives people what they deserve, but because some people refuse to receive what no one deserves; if evildoers experience God’s terror, it will not be because they have done evil, but because they have resisted to the end the powerful lure of the open arms of the crucified Messiah (Miroslav Volf, Exclusion & Embrace, 298).

Brottningskampen med Bibelns texter - det finns förstås en hel del som måste lämnas osagt i en sådan här blogg - utmanar oss att på många olika sätt. I detta fall finns en utmaning att i all vår brist gestalta Guds rättvisa vars främsta uppgift inte är att vedergälla eller att straffa utan att försonas, förlåta och ställa till rätta. Rättvisa skipas nämligen först när allt blir som det ska, när allt blir rätt(ställt).

Hur kan vi leva tillsammans så att Guds räddande rättvisa blir tydlig bland oss? Här vore det kul att få höra från dig om praktiska idéer för hur vi kan leva i Guds rättvisa, i Guds vilja till upprättelse och försoning.

Kalle Carlstein
Redaktör på re:tro, lärare på Liljeholmens bibelkurs, och teologistuderande.