Det till synes harmlösa begreppet ”postmodern” har under snart fyrtio års tid skapat tvedräkt och upprörda känslor inom den intellektuella världen. Somliga har – i flera meningar – sett rött när de hört begreppet och sett det som 1960-talsvänsterns yttersta urspårning. Andra tänkare, med hemmahörighet på vänsterkanten, har snarare kopplat termen till 1980-talets nyliberala klimat och uttolkat dess innebörd som en plädering för ett slags ”anything goes” – du väljer din sanning, jag väljer min, och ingen kan göra anspråk på att något skulle vara mer sant än något annat på den evigt surrande marknaden.
När kombinationen ”postmodern teologi” dök upp i den amerikanska teologiska diskussionen under 1980-talet höjdes förståeligt nog ett och annat förvånat ögonbryn. Inte minst för att teologi och religion för många – såväl inom som utanför religionen – står för det som postmodernismen till synes tycktes förneka: tron på någon form av övergripande och bestående sanning.
Vad döljer sig då bakom beteckningen postmodern teologi? För att svara på frågan behöver man först klargöra det missvisande i de ovan nämnda karikatyrbilderna av postmodernismen. Få om någon av de tänkare som brukar förknippas med termen postmodern har hävdat den ofruktbara och potentiellt farliga ståndpunkten att allt är relativt. Vad man sökt påtala är blott att vi bör vara aningen mer själrannsakande innan vi basunerar ut vår egen ståndpunkt som tidlös och objektivt giltig. Kritiken riktar sig alltså mot den tvärsäkerhet med vilken den moderna västerländska människan ofta trott sig sitta inne med slutgiltiga sanningar som vid en kritisk granskning visat sig vara färgade av historiska och kulturella fördomar (såsom den tidigare närmast själklara uppfattningen att kvinnan är intellektuellt undermålig mannen, eller att icke-europeiska människor är lägre stående människor än européer).
Vill man sammanfatta den postmoderna filosofiska diskussionen kan man sålunda säga att den handlar om en uppgörelse med den moderna västerländska tron på att människan – eller det mänskliga förnuftet – är alltings mått. Som teologen David Tracy påpekat har denna moderna övertro också satt sin prägel på teologin under moderniteten. Med Tracys terminologi har detta inneburit att ett visst tidsbundet mänskligt logos – förnuft – ofta fått bestämma gränserna för vad man kunnat säga om theos – Gud. Kontentan har blivit att Gud gjorts till fånge i en rad ”-ismer” – teism, deism, ateism, panenteism etc. – till priset av att man förlorat kontakten med den levande Guden.
Postmodern teologi kan bäst beskrivas som försök att bryta sig ur detta dilemma, att med Tracys ord låta Gud göra sig hörd på sina egna villkor. Men hur lyckas vi med detta? Kanske genom att vara mindre tvärsäkra på att våra egna bibeltolkningar och teologiska utläggningar är tidlösa och slutgiltiga – att hävda något sådant vore ju att inta Guds perspektiv. Ironiskt nog är detta något som antikens och medeltidens teologer ofta såg med betydligt större klarhet än modernitetens tänkare. En viktig ingrediens inom det postmoderna teologiska tänkandet är sålunda att gå tillbaka och låta sig inspireras av dessa äldre teologier liksom av den paulinska insikten att vad vi med vårt mänskliga förnuft ser blott är en gåtfull spegelbild av Guds outgrundliga verklighet. En annan viktig ingrediens, slutligen, är ett tydligare intresse för den andra människan, en medvetenhet om att teologin inte bara under moderniteten utan under hela dess historia tenderat att ignorera Jesu viktiga ord ”vad ni gjort mot en av dessa mina minsta har ni också gjort mot mig” genom att värdera vuxna högre än barn, män högre än kvinnor, vita högre än svarta etc. Postmodern teologi är sålunda inte bara ett försök att låta Gud göra sig hörd som Gud på nytt, utan också en strävan att ge röst åt alla dem som aldrig fått ha någon röst i historien.
Jayne Svenungsson
lärare i systematisk teologi på Teologiska högskolan (THS) och medlem i Svenska kyrkan. Jayne har gett ut två böcker som rekommenderas varmt: Postmodern teologi. En introduktion (Stockholm: Verbum, 2006) (tillsammans med Ola Sigurdson); och Guds återkomst. En studie av gudsbegreppet inom postmodern filosofi (Göteborg: Glänta, 2004).Läs mer