Veckans blogg: Konst och teologi

Vad har konst med teologi att göra? En stor fråga som jag inte har som avsikt att försöka besvara i denna blogg. Men eftersom jag funderat en hel del på konstens relation till teologi och det kristna livet, så tyckte jag det var intressant att lyfta frågan, i hopp om att ett samtal kring ämnet kan starta här på re:tro.

Under större delen av den modernistiska eran var svaret i (västvärlden) på frågan om konstens betydelse för teologin ganska självklart – den betydde ingenting. Men under de senaste årtiondena har intresset för att integrera konst och teologi ökat.[1] Detta beror till stor del på att man inom postmodern teologi inte längre delar upp människan i kropp och själ, förstånd och föreställningsförmåga, fysiskt och andligt etc., utan istället ser människan som en helhet och den kristna tron som något som berör alla områden av mänsklig aktivitet. Under modernismen ansågs människans förmåga att föreställa sig saker (imagination) som ett hinder i jakten efter sanning och intellektuell skärpa. Men i och med den mer holistiska synen på människan har intresset för människans föreställningsförmåga ökat och där anses konsten spela en betydande roll.

I samtal kring Emergent Church finns många exempel på hur konst och kreativitet lyfts fram som viktiga komponenter för hur man tänker kyrka. I dessa samtal finns inte alltid en uttalad teologisk förklaring till varför konsten är viktig, men konsten finns där på en central plats och konstnärerna, poeterna och musikerna värderas högt och ses som viktiga för församlingars utformning. Det finns de som befarar att församlingar som betonar konstens och kreativitetens betydelse har en tendens att bli alldeles för ”flummiga” i sin utformning. De menar att anammandet av konst och kultur enbart är ett försök att anpassa sig efter världen, snarare än att vara bärare av evangeliet. Andra tror att konsten har ett budskap in i teologin och våra församlingar, inte minst i en postmodern tid. Jag är en av dem och ska nu försöka ge några anledningar till varför.

Det finns mycket som talar för att konst spelar en ökad betydande roll för hur människor föreställer sig och förhåller sig till omvärlden. Det är många i vår tid som attraheras av konsten. Kanske som en reaktion på den besvikelse man känner gentemot den en gång så stora tilltron till de stora vetenskaperna. Även om det i dag inte är så vanligt att besöka gallerier, konsthallar och konserthus, så bidrar vårt kommunikationssamhälle till att människor i alla åldrar och från alla samhällsskikt, dagligen möter och påverkas av någon form av konst. Vi har därmed blivit allt mer ”läskunniga” inom konsten. Skillnaderna mellan fin och ful konst har också suddats ut allt mer och anses av många som irrelevant. Framför allt yngre människor påverkas på en mängd olika sätt av konst och verkar vara väldigt öppna för att att läsa och förstå konst.

Konst är alltså ett uttrycksmedel som många dras till och som de allra flesta i vår kultur känner till. Vad har då konsten att bidra med in i teologin och förståelsen av den kristna tron? Eftersom konsten har en förmåga att utrycka det abstrakta och paradoxala, så tror jag att olika former av konstnärliga uttryck kan fungera som språk för det som annars är svårt att uttrycka. Att bli kristen handlar ytterst sett om att förhålla sig till- och föreställa sig världen på ett helt nytt sätt. Att födas på nytt innebär även att världen måste upptäckas på nytt. En värld där allt har sitt ursprung i Gud. Teologins uppgift är i det sammanhanget att försöka beskriva vad det innebär att vara människa i Guds värld. Men inom den kristna tron och i det kristna livet finns det mycket som är svårt att förklara rationellt. Det finns mycket som är komplext, paradoxalt och abstrakt. Konsten har här en förmåga att vara abstrakt och att uttrycka det som är paradoxalt, svårt, outforskat osv. Teologi som utrycks genom konst, handlar därmed om att låta konsten hjälpa oss att hitta och uttrycka den kristna tron på ett sätt som inte enbart handlar om förnuft utan även berör vår föreställningsförmåga, kropp, känslor, erfarenheter osv.

Förutom att konsten kan hjälpa teologin att uttrycka sig, så tror jag även att konsten kan fungera profetsitkt i vår tid. Stuart Murray ställer i sin bok Post Christendom frågan om vi kan tänka oss en församling som rörs om av ”profetiska poeter”. Han menar att vi behöver lyssna till rösterna i marginalen där profeterna ofta befinner sig.[2] Många människor med konstnärliga gåvor har lämnat våra församlingar, marginaliserade och frustredare över ledarskap som presenterat den kristna tron som förutsägbar, oinspirerande och grå och som haft en benägenhet att förstärka likformighet och krossa oliktänkande. I och med det så tror jag att vi gått miste om många profeter i våra kyrkor.

I den här bloggen har jag delat några korta tankar om konst och teologi. Det finns säkert många av er som läser re:tro som också har funderingar kring ämnet. Kommentera gärna och dela med er av erfarenhet, kunskap och tankar.

Maria Karlsson
Linköping

______________________

[1] Se tex Institute for Theology, Imagination and the Arts (ITIA) vid St Andrew’s University.
[2] Stuart Murray Post Christendom s 278

Konst och teologi

En intressant och angelägen artikel har jag precis läst av Maria Karlsson och jag håller med. Kyrkan behöver bli mer öppen för olika uttryck, tex olika kulturella uttrycksformer som ju konst är. Jag tror att de personer som tycker att det är flummigt med konst grundar sin uppfattning på att det talade eller skapade ordet skulle vara så mycket bättre än tex en konstnärlig gestaltning av kristen tro. Här skulle man kunna hänvisa till den postmoderna teoribildningen som bekant också fått stor betydelse för teologin under de sista åren. Lundateologen Jeanrond hävdar i en sådan postmodern anda att ingenting kan undgå tolkningsproblematiken. Konsten måste tolkas, men det måste också en predikan, texter och till och med bibelord. Postmodernsimen påpekar omöjligheten att förstå omvärlden utan att samtidigt vara en del av den. Det finns således ingen objektiv utsiktsplats (förnuftet, språket osv.)att betrakta sin samtid ifrån. Det finns därför inget skäl till att inte konst skulle kunna fungera som teologi, eftersom - om man lär av den postsekulära teologin - även ordet, språket och texter måste tolkas. Därmed inte sagt att all konst är bra teologi, men det är ju inte heller all predikan. Frågan blir då om inte all teologi är en konstnärlig verksamhet? Jag tror att det i viss mån är så? Teologen (den kriste) måste i ödmjukhet måla bilden av den Gud som är både uppenbar och dold. Det finns något av ett trevande och ett sökande hos en teologi som söker den Gud som ständigt är bortom våra föreställningar om henne.

Finns det då några teologiska skäl för att konst har en plats i kyrkan. Visst finns det det! Guds självuppenbarelse i Jesus Kristus, inkarnationen, är kanske det viktigaste skälet till detta. Inkarnationen är att Gud blir kött, detta innebär att även materian kan användas av Gud. Gud omfattar såväl himmel som jord (tvärtemot som gnostikerna hävdade),allt är en del av försoningen. Att Gud på detta sätt helgar materian borde också innebär att människan har ett uppdrag att göra likadant. Konst är att helga materian, så att den gestaltar Gud eller olika erfarenheter av att vara människa.

Resonerar man på detta sättet är det inget tvivel om att konst och kreativ verksamhet är en omistlig del av kyrkans liv. Dock är det inte så enkelt att avgöra om konsten är bra eller inte, ur en kyrligt, teologist perspektiv. Som sagt finns det ju inga objektiva verktyg med vilka vi skulle kunna avgöra en sådan fråga. Kanske vi får finna oss i en viss osäkerhet, en osäkerhet som har sin grund i Guds annanhet.

Till sist vill jag tipsa om en bok som bland annat tar upp frågan om kultur och tro. Den ryske teologen Paul Evdokimovs "Den dåraktiga gudskärleken" skriver kunnigt och intressant om den östkyrkliga traditionens syn på kulturen och tron. Den östkyrkliga teologin passar för övrigt mycket bra i vår tid. Den ger plats för eftertanken samtidigt som den är djupt andlig. Den östliga traditionen är heller inte så påverkad av det moderna arvet. Den är en skatt att upptäcka.

Eric Dahlqvist
Jönköping


A Letter to the Artists av förre påven

Johannes Paulus II skrev 1999 ett väldigt uppmuntrande brev till världens konstnärer och kulturarbetare omkring förhållandet mellan konst och tro. Jag hittade det precis (ni andra kanske redan har läst det).

Lite uppmuntran var det för mig, i alla fall.

Klicka här!

-

Men are from Mars, Women from Venus
Idiots are Universal

(Deus semper major)


Varför två världar?

Hej Maria!
Det var en fin text. Särskilt raden om att teologins uppgift är att beskriva hur man är människa i Guds värld. Och detta med världsblid. Att när man föds på nytt, föds man in i en helt ny värld. Jag tycker det är fint. Det ringar in diskussionen.
Om det nu är så att Gud är Herre över allt, älskar alla människor, och dog för alla (även om det kanske var en indirekt död som fick konsekvenser för alla) så undrar jag varför en diskussion om sånt här i kyrkliga sammanhang ofta gör sken om att det är två världar. Kyrkan och världen. Sakralt och profant.

Man har i alla tider haft samma problem med vilken typ av kulturellt uttryck som man kan använda sig av i gudstjänsten eller liknande sanmlingar. Alltså innom den sakrala zonen. Augustinus har en kommentar i sina bekännelser om att musiken, om den är för vacker, kan förleda hans tankar från Gud, och då är det ingen bra gudtjänstmusik. Musiken är underordnad tillbedjan. Den skall bära inte briljera.
Den är inget mål i sig utan tjänar ett syfte.
Orgeln, dragspel, trummor och elgittarer har fått stå i kö för att bli kulturellt erkända till den grad att de kan användas på en gudtsjänst. Vissa tonintervaller var länge förbjudna för att de gav en disharmonisk klang.
Bakom allt detta har det funnits en teologi som grund för de premisser musiken behövde för att få framföras. När någoting kommer från världen så silas det av ett teologiskt myggnät, (eller eg. kyrkokulturellt myggnät) .
Detta är ett tecken på två världar. En sakral och en profan.

Ett annat tecken på två världar är diskussioner om konst som ett sätt att kommuniciera budskapet.
Likt en reklambyrå på jakt efter nya uppslag är jakten efter församlingsmodeller och ledarskapsmodeller i frikyrkan. Konst i Kyrkan skulle bli en gimmik i raden av samma reklambyrås försök att förföra sin publik med ytterlikare ett koncept de inte genomsyras av själva. Något hämtat från USA eller England. Eller företagsvärlden.
Det är som den sakrala zonen glömt av hur man är människa och behöver lära sig det utifrån. Ett kristet koncept så man vet hur man skall leva. Gör så här, tänk så där, i nio steg och fyra veckor,så får ditt liv en härlig atmosfär.
Att vara kuturellt relevant är att låta människor vara som dom är. Spela den musik de vill spela, osv.
Att älska är att acceptera, respektera och ge tid.

Ett annat tecken på detta problem är linjen mellan innanför och utanför. Är det ett kristet band? Är det en kristen konstnär? Kristen musik! Kristna böcker! Hur ser man att någon är kristen egentligen, och vad innebär det att vara kristen? Ofta när frågan ställs menar man vilken kyrka man går till eller vilket samfund man tillhör. Det är ganska logiskt utifrån frikyrkotoelogi. Det finns ingen global kyrka utan en lokal kyrka och Gud har valt att agera med kyrkan. Det är där Guds rike händer, det är där Guds värld möter vår värld.
Då är det lätt att tro att ett medlemskap i en kyrka eller en kristen grupp gör mig medlem i gudsriket.
Men är det så?
Bibeln är ganska ambivalent när det gäller vilka som får följa med till gudsriket. Det finns de som profeterar och driver ut demoner i Jesu namn, men de känns han inte vid. I kontrast till det, rövaren på korset som inte ens ber om att få följa med, han får följa med.
Gud väljer själv ser det ut som. Det är inte människans uppgift att dra den där linjen.

En fråga: Hur ser man på någon att han är kristen? På vilken skala mäter man medlemskapet? Andens frukter? Under och tecken? När jag var tonåring så ville jag att någon på skolan skulle komma fram och säga: Du utstrålar så mycke kärlek, du måste vara kristen. Det skulle bekräfta att jag var innanför linjen. Det skulle bekräfta mitt lärjungaskap och min helgelse. Vilket i sin tur bekräftar att jag är på säkert avstånd från den där linjen. Men andens frukter, helgelse och lärjungaskap kan bli en avgud i ett sånt här sammanhang.

För att summera: Jag ser medlemskapet och församlings synen som den ter sig i frikyrkorna som ett uppehållande av dessa två världar. Den teologi som ofta presenteras knyter människor till en ekonomisk förening med outtalade eller uttalade löften om att vara innaför, att tillhöra Guds rike. Detta har gjort att många jag känner, (även jag) som är musiker och konstnärer lämnat kyrkan. Författarna till Art and Soul, skriver i förordet att de var tvungna att välja mellan konsten och kyrkan. Det är min erfarenhet också. Det betyder inte att Gud är ointressant, men den etablerade föreningskyrkan som mötesplats har blivit det. Jag skulle säga att jag tillhör kyrkan och kyrkan tillhör mig.

Detta var ett litet inlägg i debatten. Jag förtydligar gärna så fråga och jag blir gärna överbevisad om att jag har fel....


Konst/Kulturella uttryckssätt och Församlingen

Vilken otroligt bra bloggartikel! Speciellt talar den in i en del processer som jag själv befinner mig i, just nu. Om du har skrivit mer på ämnet, eller har bra litteratur att rekommendera så hör gärna av dig. Jag är sjukt intresserad! :)

Jag har väl egentligen två kommentarer:

Det finns de som befarar att församlingar som betonar konstens och kreativitetens betydelse har en tendens att bli alldeles för ”flummiga” i sin utformning. De menar att anammandet av konst och kultur enbart är ett försök att anpassa sig efter världen, snarare än att vara bärare av evangeliet.

Jag läste något igår som fick mig att fundera omkring det här synsättet. Rory Noland (som tidigare var ansvarig för musiken i Willow Creek Community Church) skrev i "Thriving as an Artist in the Church" att "...art is better at raising questions than it is at answering them". Han skriver också att "Great art doesn't tell you to do something, it moves you to do it".

Alltså - kan det vara så att de som befarar "flummighet", helt enkelt har en annan syn på konstens roll? Att man tror att konsten är ytterligare ett sätt att predika - i meningen "ge folk svar på deras livsfrågor"? Om man helt enkelt missförstått konstens roll, är det ju inte så konstigt att den inte lever upp till ens förväntningar...

Den andra funderingen kommer ur en erfarenhet jag gjort gång på gång under våren.

Under vårterminen har jag vid några tillfällen haft privilegiet att få predika, främst i ungdomssammanhang. Jag har vid dessa tillfällen ofta frågat ungdomarna vilka deras fem favoritfilmer varit – något som de snabbt kunnat räkna upp och också motivera. Detsamma gäller deras fem favoritartister eller band. Vid något tillfälle har jag dessutom träffat vuxna och gjort samma sak och där dessutom fått en ansenlig litteraturlista när jag frågat gruppen om deras fem favoritböcker.

Men när jag bett dem att återge sina fem favoritbibelord har de plötsligt tystnat.

Och detta borde säga oss något. Till att börja med borde det säga oss att inte ens människor som räknar sig som kristna och medlemmar i en församling längre är Bibelläsare i någon större utsträckning. Och naturligtvis kan vi utmanas av detta och fundera över hur vi bedriver bibelstudium och förkunnelse och hur vi lättare skulle kunna göra Bibelordet till något levande i människors vardag.

Men den andra utmaningen är naturligtvis att fundera över hur vi kan använda kulturella uttryckssätt och konstarter då de ju faktiskt bevisligen är något som påverkar människor – också kristna – på djupet.

Det är också påfallande hur sällan dessa kristna faktiskt blivit påverkade av kulturella uttryck i en församlings- eller gudstjänstkontext. Nästan alla har i stället angett populärkulturella uttryck, såsom populära filmer, böcker och artister eller band. Kulturella uttryck man mött utanför församlingen, på något sätt.

(I en gammaldags, mer bipolär frikyrkokultur skulle vi alltså sagt att de påverkades mer av ”världen” än av ordet. En mer holistisk syn är naturligtvis att kristna är kristna hela livet, både söndag som vardag, men att det inte är självklart att det är söndagens intryck som påverkar hela resten av veckan, utan att påverkan mycket väl kan vara den omvända.)

Alltså är förhållandet mellan konst/kultur och församlingen otroligt intressanta för mig! Fortsätt gärna att blogga om det! Och hjälp mig gärna att fundera vidare över hur vi kan använda konstnärliga uttryck på ett relevant sätt, då vi ju vet att de påverkar (också kristna) mer än det predikade ordet.

Men are from Mars, Women from Venus
Idiots are Universal

(Deus semper major)


Att tolka konst

Nu försöker jag ge mig in på något jag inte har hundraprocentig koll på, men jag gör ändå ett försök:

Eftersom många sorters konst inte har ett lika uttalat budskap som ord, både på grund av att konstnären ofta väljer att inte säga allting och för att konst ger mer utrymme för tolkning, så borde det sammanhang konsten står i betyda oerhört mycket för vad den förmedlar. En och samma tavla kan betyda vitt skilda saker för vitt skilda människor i vitt skilda sammanhang. Vad vill jag då säga med detta? Jo, den tendens att det är "världen" som står för de kulturella intrycken även för kristna kan anses vara ett problem eller en möjlighet. Jag tror att det här beror på vad man kommer med för tolkningsnycklar och hur man använder dem. Utmaningen här kanske inte främst ligger i att skapa en slags alternativ kultursfär, där det är kristna som står för utbudet, utan att rätt närma sig den kultur som finns i "världen". Med detta sagt menar jag inte att det inte ska finnas bra "kristen" kultur. Men i och med att din undersökning (hur representativ den nu är) visar att de flesta redan lever mycket med utomkristlig kultur, så borde kyrkan kanske mer satsa på att lära kristna att tolka den kulturen utifrån sin kristna tro.


Eller kan konsten vara mission?

Utmaningen här kanske inte främst ligger i att skapa en slags alternativ kultursfär, där det är kristna som står för utbudet, utan att rätt närma sig den kultur som finns i "världen".

Jag tror iofs att det kan vara bra att försöka lära kristna att tolka och läsa kulturella uttryck utifrån sin kristna tro. Jag tror att vi alltför ofta lämnar tron kvar i kyrkbänken på söndagen, och läser film och sånt med andra glasögon, resten av veckan.

Men jag tycker inte heller att vi ska skapa en speciellt "kristen" kultursfär. Jag menar bara att kristna kanske ska fundera över hur vi missionerar här. Bevisligen är det en onådd folkgrupp, och hur når vi den, på riktigt? Är det att vittna för människor, eller leva med människor? Och om det är det sistnämnda, måste vi lära oss att använda deras språk.

Samtidigt finns det naturligtvis ytterligare ett dike att hamna i - nämligen att konsten inte får existera på sina egna villkor utan blir något vi gör, rent utilitaristiskt, med mer eller mindre uttalade motiv att evangelisera, predika, eller liknande. Och det kanske inte heller är helt juste. Hela grejen med konst är ju "betraktaren". Och "betraktaren" bör vi nog inte kränka genom att tala om för mycket exakt vad vi förväntar att de ser och gillar. Att skriva folk på näsan vad de ska tycka, typ.

Äh - som alla ser - jag är inte ett dugg färdig med mina tankar och frågor om det här... Diskussionen är kul, dock! :)

-

(Slightly off topic:)

Men i och med att din undersökning (hur representativ den nu är) [...]

Det var alltså ingen undersökning. Det var mer en iakttagelse efter att ha återanvänt samma predikan vid ett drygt halvdussing gånger, i olika sammanhang :) Hur pass representativt? Well - det var en ekumenisk kristen skolas morgonandakt (åk 8-9), en ungdomshelg för frälsningsarmén i Sydvästra divisionen, en kulturdag i en kyrka, en ungdomsgudstjänst i en pingstkyrka i en mellanstor stad, en cellgruppssamling samt någon mer gång. Det har varit i både små och stora städer, det har varit flera frikyrkosamfund och det har varit flera åldrar.

Men det är inte på något sätt en undersökning. Det är mer en ögonöppnare när jag predikat om Ordets auktoritet. Och jag är en för dålig predikant för att förnya mig för mycket, mellan varven ;)

-
Men are from Mars, Women from Venus
Idiots are Universal

(Deus semper major)


Konst som mission och genuint uttryck

Jag tror att du har en mycket viktig poäng där - konsten är ett språk vi inte har lärt oss tillräckligt. Framför allt upplever jag det som att kristen konst ofta kommer "från sidan". Det bildas en kristen sfär där den kristna konsten kan finnas och i vilken de kristna artisterna skapar sina verk. Är detta en effekt av att det är svårt för kristna konstnärer att få ut sina verk i den "vanliga" sfären?

När jag ser att du diskuterar "för" eller "med" så ekar det liknande tankegångar hos mig själv. Det hör ihop med det jag skrev ovan om att kristna ofta kommer från sidan, från det "alternativa samhället". Hur vore det om vi bytte ut "för" mot "med", om vi kom underifrån i stället för ifrån sidan?

Till sist det du skrev om att konsten skulle bli ett medel i sig, som vi uttnyttjar. Jag tror att det skulle vara mycket olyckligt. Hos mig själv och vad jag märker runt omkring mig i min generation (jag är 20) så står äktheten, det genuina mycket högt. Det som vi uttrycker i konst och det vi vill förmedla måste vara genuint i sig själv, inte bara ett medel för att påverka någon. Jag tror att åtminstone den unga generationen är vaksamma på sådant.


Varför bara det konstiga?

Jag håller verkligen med om att konsten kan vara ett bra sätt för teologin att få uttrycka det abstrakta och svårförståeliga, men tycker också att den kanske alltmer än idag kan uttrycka det som är lättare att förstå. Varför nöja sig med det krångliga när det mesta av kristendomen är så enkel? Kanske är detta ett område där konsten kan hjälpa till att på nytt föra fram det som har blivit slitna formuleringar som knappt uppfattas. Är det bara jag som ibland i tanken hoppar över saker ("det här kan jag redan"), utan att inse att det inte har sjunkit in på riktigt? Konsten kan få oss att stanna upp och förundras över det mest enkla, liksom den kan uttrycka det i ord svårförståeliga.

Något som jag tror kan behövas mer är att kombinera olika former av uttryck. Ord och bild kan om de används bra tillsammans förmedla mer än de gjorde var för sig. Eller varför inte musik också? Men det är helhetstänkandet som är det viktigaste. Jag tycker att en gudstjänst där sång, musik, predikan och allt vad det kan vara är genomtänkt för att fungera tillsammans fungerar mycket bättre än en gudstjänst där de olika elementen inte har med varandra att göra.


Konst som återupptäckande

Jag tycker mig ha anledning att återuppliva denna gamla tråd om konst och anledningen är som följer:

Då jag läser litteraturvetenskap vid Örebro universtitet har jag läst om en rysk forskare vid namn Sklovsky eller liknande. Han menar att det som skiljer prosans språk från poesins språk är att de har två olika mål. Prosans språk ska så att säga hålla sig ur vägen och inte märkas så mycket. Poesins språk ska istället vara svårare för oss att läsa. Sklovsky menar att det stoppar den automatisering vi har kommit in i då vi inte tänker på vad vi läser. Poesins mål är att framställa något så att vi kommer ur vår automatiserade läsning och i stället skådar något som för första gången. Ingen vattentätt teori kanske, men jag tycker ändå att den innehåller mycket väsentligt. Det jag kom att fundera på är hur vi relaterar till detta inom kyrkan. Hur utnyttjar vi poesin till att återigen "förstå" det underbara i vår tro? Eller har vi fastnat i ett språk som vi redan kan utantill och för länge sedan automatiserat?