Några hundra barn sträcker armarna mot tälttaket och sjunger en glad och tjallalig sång till Gud. Det är barnmöte på Torp. Redan 1887 samlades det tusen personer till möte i herrgårdens lada. Redan då fick även hundar vara med på konferensen och jag lägger märke till att även i år är här gott om hundar. Inne i barntältet sträcker barnen upp armarna igen. Denna gången gäller det att få vara med i kokosbollstävlingen. När jag var fem år var jag på Torp för första gången. Jag minns inte barnmötet som jag troligtvis var på, men jag minns när vi åkte hem i bilen efter kvällsmötet. När min bror och pappa behövde en paus för att hoppa in bakom en gran, fick jag och mamma en stund för oss själva. Jag frågade om även barn fick tro på Gud. Tillsamman bad vi där i bilen och jag kände hur glädjen for runt som kolsyra i kroppen. Jag berättade om det här på barnmötet. Sista dagen kom det fram en kille som snart skulle fylla åtta år. Allvarligt berättade han att han också hade bett med sin mamma, fast i husvagnen, efter att han hade hört vad jag berättade. Jag såg på honom att han hade upplevt något stort. Många av våra barn får en tro med sig från allra första början. Mina barn ber att tänder ska bli lösa och för skrubbsår som knappt syns. Tron är omedelbar och självklar. Det finns ingen anledning att göra det mer komplicerat än så. Tids nog blir det krångligt och fullt av frågor ändå. Men ibland väcks det en längtan, även hos våra barn, att få fatta stora och allvarliga beslut. Ofta kommer de stunderna mitt emellan alla glassarna, simträningen och leken i hängmattan. För oss vuxna känns det ibland kort och obetydligt, men kanske är det just den stunden som ligger kvar som en skimrande pärla i raden av barndomsminnen, när barnen har växt upp. Ät mycket glass, bada, busa och mys med barnen som finns runt dig i sommar, men lämna dörren på glänt för de stora, allvarliga stunderna också.