Jag har tänkt en del kring det här med rötter. Idag skulle vi slänga en vissen krukväxt hemma. Eftersom min fru ville behålla krukan bad hon mig ta ur själva växten och jorden. Det låter enkelt, men det var det inte. Jorden var inga problem, det fanns nästan ingen. Rötterna, å andra sidan, de hade så fullständigt uppfyllt hela krukan att det var omöjligt att få loss växten utan att bit för bit skära sönder rötterna och slita loss dem. Jag fick mycket tid att tänka kring rötter.
Jag tänker på rötter som något positivt, något som ger förankring och näring. Idag insåg jag att man kan få för mycket rötter. I krukan fanns det inte längre någon plats för jord, allt var bara rötter, och växten dog. Tänker man lite till på det (jag hade gott om dit när jag skar och slet) inser man dock att problemet egentligen är krukan. Rötterna måste få söka sig djupare och längre för att få kontakt med ny jord och ny näring.
Jag tror vi kan lära oss något viktigt av växten i krukan. När vi här på re:tro samtalar om kyrkan i vår tid vill vi jobba med våra rötter. Kyrkans arv och tradition är avgörande för att vi ska hitta rätt väg framåt. Det är dock viktigt att vi inte begränsar oss bara till en tradition, en kruka. Hela den kristna kyrkans historia erbjuder en rik mylla där vi kan finna näring och förankring. Om vi avgränsar oss för mycket riskerar vi att köra fast och dö ut.
En mycket bra liknelse som
En mycket bra liknelse som jag tror det ligger mycket i. En kan också köra en liknelse med perspektiv på vem som är kristen. Vissa skulle säga att de finns en klargräns från när man är kristen (innanför krukan så att säga) och när man är utanför, medans andra skulle säga att krukan begränsar, och stänger ute de som söker sig mot kristus men ännu inte hunnit växa nära nog. De kan inte se kristus för krukan är i vägen..
Vet inte vart jag själv står i frågan, men det ger lite perspektiv på det hela. En bok som tar upp det är rätt mycket är Christi-anarchy av Dave Andrews.