Husgrupp är verkligen viktigt i en församling när den har växt sig större än 50 personer. Hur skall vi annars kunna leva ett liv tillsammans som andas närhet, värme och där vi kan vara ansvariga för varandra? Jag vet inte i hur många olika konstellationer och metoder jag har varit med i. De flesta när man var tonåring, student eller innan jag var gift. Det uppstår ett problem när man får barn. För barn och husgrupp är inte självklart. Hur gör man? Skall man behöva gå varannan gång?
Det är inte tillfredställande för mig eftersom det sänder signaler till barnen och församlingen att de inte tillhör husgruppen. Husgrupp det är bara för vuxna. Jag vill att församlingen skall bygga på relationer men den plats där vi odlar våra närmaste relationer där är inte barnen välkomna. Barnen har verksamhet istället - viktigt men inte tillräckligt det finns så många bra föreningar i samhället! Så hur gör man?
Min familj (jag har en fru och två barn - sju och fyra år) har försökt göra lite olika. Vi har varit med i husgrupper som träffas sällan och tillbringar riktigt lång tid tillsammans. Den senaste modellen är nog den vi trivts bäst med. Ett treveckors förlopp med en gång kvinnor, en gång män och en gång allihop hela familjerna. Det har givit tid till allt tycker vi även om min dotter har reagerat för det är hennes husgrupp också! Nackdelen är om det finns singlar med i gruppen det kan för dem verka exkluderande. Däremot har det fungerat mycket bra även för det par som inte har barn.
Vilka erfarenheter har du och vad tänker du om leva i husgrupp med barn?
Husgrupper och barn
Bra fråga! Jag brottas med samma fråga, men har än så länge förlikat mig med att både barn och vuxna har olika behov vid olika tillfällen. Vuxna behöver få tid att mötas i bön och samtal i gemenskapen utan att man hela tiden blir "distraherad" av barnen. Det kan låte som en kass formulering, men faktum är ju att vi helst inte har med barnen på arbetsplatsen av dne enkla anledningen att vi måste få koncentrera oss på jobbet. Nu är husgruppen inget jobb, jag vet. Men min poäng är att vi nödvändigtvis inte måste se frågan som ett problem. Jag menar att det fungerar alldeles utmärkt att ha husgruppsgemenskap, men ha den med variation. Att ha en kväll där det är barnen som står i centrum, att ha en kväll för män eller kvinnor, eller tillsammans. Vi behöver få dela gemenskap tillsammans som familjer, vi skall till och med prioritera detta, men vi behöver också få träffas som vuxna och dela våra funderingar och behov med varandra.
Se möjligheten till variation som en möjlighet mer än en begränsning. Länge leve familjen!
Anders Ahlenius
Pastor i Värnamo Pingstförsamling