Husgrupp och barn

Husgrupp är verkligen viktigt i en församling när den har växt sig större än 50 personer. Hur skall vi annars kunna leva ett liv tillsammans som andas närhet, värme och där vi kan vara ansvariga för varandra? Jag vet inte i hur många olika konstellationer och metoder jag har varit med i. De flesta när man var tonåring, student eller innan jag var gift. Det uppstår ett problem när man får barn. För barn och husgrupp är inte självklart. Hur gör man? Skall man behöva gå varannan gång?

Det är inte tillfredställande för mig eftersom det sänder signaler till barnen och församlingen att de inte tillhör husgruppen. Husgrupp det är bara för vuxna. Jag vill att församlingen skall bygga på relationer men den plats där vi odlar våra närmaste relationer där är inte barnen välkomna. Barnen har verksamhet istället - viktigt men inte tillräckligt det finns så många bra föreningar i samhället! Så hur gör man?

Min familj (jag har en fru och två barn - sju och fyra år) har försökt göra lite olika. Vi har varit med i husgrupper som träffas sällan och tillbringar riktigt lång tid tillsammans. Den senaste modellen är nog den vi trivts bäst med. Ett treveckors förlopp med en gång kvinnor, en gång män och en gång allihop hela familjerna. Det har givit tid till allt tycker vi även om min dotter har reagerat för det är hennes husgrupp också! Nackdelen är om det finns singlar med i gruppen det kan för dem verka exkluderande. Däremot har det fungerat mycket bra även för det par som inte har barn.

Vilka erfarenheter har du och vad tänker du om leva i husgrupp med barn?


Husgrupper och barn

Bra fråga! Jag brottas med samma fråga, men har än så länge förlikat mig med att både barn och vuxna har olika behov vid olika tillfällen. Vuxna behöver få tid att mötas i bön och samtal i gemenskapen utan att man hela tiden blir "distraherad" av barnen. Det kan låte som en kass formulering, men faktum är ju att vi helst inte har med barnen på arbetsplatsen av dne enkla anledningen att vi måste få koncentrera oss på jobbet. Nu är husgruppen inget jobb, jag vet. Men min poäng är att vi nödvändigtvis inte måste se frågan som ett problem. Jag menar att det fungerar alldeles utmärkt att ha husgruppsgemenskap, men ha den med variation. Att ha en kväll där det är barnen som står i centrum, att ha en kväll för män eller kvinnor, eller tillsammans. Vi behöver få dela gemenskap tillsammans som familjer, vi skall till och med prioritera detta, men vi behöver också få träffas som vuxna och dela våra funderingar och behov med varandra.
Se möjligheten till variation som en möjlighet mer än en begränsning. Länge leve familjen!

Anders Ahlenius
Pastor i Värnamo Pingstförsamling


Fredrik, Anders och kidsen

Jag håller med både Fredrik och Anders. Det är jätteviktigt att barnen får känna att de är en självklar del av den kristna gemenskapen. Samtidigt är det inte något problem i sig att vi har olika behov vid olika tillfällen, som Anders säger. I vår husgrupp är det bara ett par till som har barn, så min man och jag får köra på varannan-gång-spåret. Annars tycker jag varianten med var tredje damernas, herrarnas respektive familjernas låter kanon. Något för alla!

Jag tänker också att om man har bönen som en naturlig del i vardagen - i familjen, när man hänger med vänner eller närhelst läge uppstår - då blir barnen också delaktiga i "den andliga gemenskapen" så där lite till vardags, vilket är nog så viktigt

Men det finns mycket att fundera på här och det skulle vara kul att höra hur andra "löst" den här frågan, både vad gäller husgrupper och gudstjänster. Innan jag fick barn tyckte jag oftast att barn antingen utgjorde ett stort störningsmoment i kyrkan eller bidrog till en markant höjning av gudstjänsternas klämkäckhetsnivå. Nu däremot känns det oerhört viktigt att vår lille grabb får vara med i centrum av vad som händer... Well, other people's kids...


Hur ger vi vidare?

Kul att några var intresserad av detta med barn och husgrupp. För mig är det en viktig fråga (inte bara för att jag har egna barn) som församlingsledare.

Självklart ser jag det perspektiv som Anders lyfter in med att vuxna behöver prata med vuxna - det var därför vi körde vår "var tredje gång grej". Men min fråga är kanske mer egentligen hur skapar vi en husgruppsgemenskap där man interagerar som barn och vuxna på "lika" villkor - går det? Ofta sker det i vardagen på de vuxnas villkor - tänk bara på de gånger när barnen skall stå där framme för att det är familjegudstjänst? Tänk om vi skulle ta fram några vuxna och titta på, "Idag skall vi låt alla medelålders män med en inkomst över 450 000 kr komma fram och stå här framme - det vore väl kul!" ...oj det var visst inte husgrupp.

Jag tror att Karin är något viktigt på spåren att låta den krisnta tron får spela in i alla våra delar av livet. Det går inte att överlämna allt ansvar till barnverksamheten. Men å andra sidan tänker jag nog att det är viktigt att barnen också får vara med i den intima gemenskapen när vi ber, samtalar och äter tillsammans i husgruppen. En fascinerande beskrivning av hur barnen kan få vara en del av en liten kristen gemenskap finns att hitta i "The Church comes home" kap. 9 av Julia and Robert Banks.


Husgrupp och barn

Nu är våra barn så pass små, 2,5 och 4, att detta kanske inte är relevant för alla. Vi brukar i alla fall samlas så att barnen kan vara med i början och be, leka, fika och sedan somna. Då får vi vuxna tid tillsammans.
Jag tror att en nyckel kan vara att inte se hemgruppen som en verksamhet, utan hemmet som en gudsmötesplats och hemgruppen som ett nätverk av relationer - det kanske inte är möjligt eller ens önskvärt att vi träffas alla tillsammans varje gång? Är de spontana mötena värt något? Är det hemgrupp när två mammalediga fikar tillsammans? Är grupper inom gruppen bara negativt? Jag och frun har som mål (lägg märke till formuleringen, vi är inte framme än)- att alltid välkomna människor och att det alltid skall finnas utrymme för ett gudsmöte - i praktiken låter vi människor ta del av vår aftonbön.