Låt oss kasta ”emergent” på sophögen!

Det är problematiskt att ge något ett namn för då har vi redan begränsat det. En del jag har talat med har uttryckt en djup besvikelse över hur Brian McLaren talade och framställde ”emergent church” när han var i Sverige. Det kanske med rätta. Men jag vågar påstå att det handlar om vad man hade förväntat sig. Om de som uttryckte en förväntan om den stora lösningen på den svenska frikyrkans kris – tror jag de med rätta har blivit besvikna. För då kan frågan verkligen ställas – så vad är det nya med ”emergent church”? Jag menar att många församlingar i Sverige var ”emergent” långt innan någon i Sverige hade hört ordet knystas.

Det finns något positivt i Sverige att vi inte så lätt låter oss definieras eller bestämmas av benämningar. För mig har de som i det internationella sammanhanget kallats för emergent aldrig varit något annat än samtalspartners. Partners som hjälpt mig ställa frågor och analysera den tid vi lever i. Innehållsmässigt har de flesta av ”emergents” företrädare bara plockat från diverse teologer och sociologer - de har inte skapat något nytt i sig. Och vad är det för konstigt med det – vem av oss har det!?!? Det ligger inget självändamål att skapa nytt – vi är satta att vara trofasta mot evangeliet - inte att skapa nytt. Jag struntar fullstädigt i om det kallas ”emergent”, postmodernt, kulturteologi, befrielseteologi eller vad som helst. Det viktiga är om vi är överens om att vi lever i en tid där det händer omvälvande saker som på ett avgörande sätt påverkar vårt sätt att förkunna och leva evangeliet. Vissa kallar detta för postmodernitet, andra högmodernitet, senmodernitet, hypermodernitet eller liknande. Det är fullständigt ointressant vad det kallas - det viktiga är vad vi gör med det (om det nu är så att det hänt något avgörande…)!

Det jag har uppfattat som riktigt viktigt i det som kallats ”emergent church” (eftersom jag har sett det hos många av de teologer jag låtit mig formas av) är samtalet. Samtalet är en spännande, givande och viktig handling eftersom jag in i samtalet tar in de delar jag kan bidra med och med öppenhet och ärlighet lyssnar till andras bidrag. Poängen med samtalet är att innehållet inte är givet på förhand – vi kan bara utifrån den position vi idag befinner oss söka Guds ledning och tillsammans försöka forma en församling med ett innehåll som förkunnar evangeliet. Kyrkans samtal är en ständigt pågående aktivitet. Denna pågående aktivitet vägrar kasta överbord det som församlingen hittills har gjort bara för att det tillhör en svunnen tid (till och om den råkar kallas modern) – men på samma gång bör vi vägra att okritiskt ta över något. Vi som församling riskerar alltid att välja fel och gå en väg som inte är enligt Guds vilja. Samtalets syfte är att hitta Guds väg i denna tid.

Detta samtal får aldrig bli terapeutiskt för bittra, uttråkade eller trötta frikyrkliga 30-åringar. Samtalet och handlingen måste handla om hur det glada budskapet kan befrias från den babyloniska fångenskapen. Fångenskapen är de delar av frikyrkan som vi låtit påverkas av tidsandan och det vare sig vi kallar den omodern, modern eller postmodern. Det glada budskapet måste förkunnas till befrielse för en fallen värld. Detta är detta som jag tror ”emexxxx” handlar om – så låt oss från och med nu fullstädigt strunta i ordet som börjar med e och slutar med t (alternativt g) och istället hjälpa varandra vidare i utbredandet av Guds rike. Om ett enda litet ord begränsar samtalet är det bättre att skära av detta lilla ord än att hela samtalet går förlorat!


Postmodern kyrka?

Det intressanta är användandet av uttrycket postmodernism, en filosofisk gren jag studerat nära en tid.
Brian McLaren använder ordet postmodernism flitigt och jag ser att det färgar debatten. Självklart kan man "ta" ett uttryck och använda det som man vill, det händer ju lite nu och då. Men förvirring kan uppstå då emergent och andra tänkare inte alls menar samma sak som postmodernisterna menar.

Postmodernism är i grund och botten en ideologi som faktiskt kan härledas till sent 1800-tal men som fått sitt stora genomslag från 1960-talet och framåt. Det är viktigt att det är just en ideologi och inte en "självklar övergångsperiod" vi alla lever i. Om man kort ska sammanfatta postmodernism så handlar det om värderelativism och förnekandet av alla fasta värden. Man pekar på att alla "stora berättelser" -från religioner till vetenskap- är relativa, saknar grund och är, ur postmodern synvinkel, både ihåliga och utan riktigt värde.

Ovanstående är grunden i postmodernism och ganska svår att jämka samman med kristen tro som bygger på just fasta eviga värden.

Debatten om postmodernism är däremot väldigt intressant och nog så viktig för kyrkan att hänga med i. Den är livlig, svängande och växande. Ungefär som du Fredrik skriver om svårigheten att beskriva det samtal kyrkan står i, på samma sätt försöker postmodernisterna hitta och beskriva sin lätt "ironiska" roll i ett samhälle som tar ironin på allvar.

Läs gärna mer om de grundläggande postmoderna tänkarna:
http://en.wikipedia.org/wiki/Postmodernism
http://www.ihabhassan.com/postmodernism_to_postmodernity.htm
http://sv.wikipedia.org/wiki/Jean_Baudrillard
+ flera bra böcker, ex. "Postmoderna tider" (M Löfgren & A Molander)


svepande om postmodernism?

Håller helt med om att diskussionen om postmodernism och postmodernitet är högintressant och i mitt tycke absolut nödvändig.

Rent generellt kan jag instämma i att en diskussion från McLaren eller andra för den delen kan ta postmodernism för ngt givet och inte förtydliga vad de menar och därmed verka förvirrande i diskussionen. Däri ligger inte min synpunkt på ditt inlägg.
Min spontana reflektion över ditt inlägg är den svepande och generaliserande summeringen av postmodernismens egentliga grund (ett konststycke som jag menar är svårt, för att inte säga omöjligt... åtminstone enligt flera nutida teoretiker och tänkare, postmoderna eller inte, som jag känner till.). I samma andetag lyckas du därmed också avfärda postmodernismen som ngt oförenligt med eviga kristna värden.

Det finns mkt att nysta i beträffande din beskrivning av postmodernism, men jag får nöja mig med en tanketråd. Samtalet kanske fortsätter och vi får möjlighet att återkomma. Jag måste dock bara säga att jag personligen inte riktigt käner igen mig i din avfärdande beskrivning av postmoderna tänkare. Däremot tycker jag mig känna jag igen hållningen som relativt utbredd inom delar av akademin, där postmoderna tänkare misstänkliggörs och närmast uppfattas som farliga, samvetslösa cyniker och anarkister. En kritik som tycks vilja fortsätta upprätthålla de stora berättelserna och sanningarna om tillvaron.

Nu till sak.
Med hjälp av en liten nietzscheansk och av Foucault inspirerad postmodern genealogi (historisk språklig kontextualiserande härledning)över din definition av den kristna ståndpunkten som oförenlig med postmodernism vill jag belysa några viktiga inslag i din ståndpunkt. (Inte för att jag vill försvara postmodernism/postmodernitet som ngt av Gud välsignat eller heller förbannat för den delen. Jag försöker som vi alla förhoppningsvis eftersträvar, att vara Kristus trogen i en modern/senmodern eller postmodern tid genom att kritiskt reflektera över hur vi bäst är Kristus och skriften trogna.)

I ditt avfärdande av postmodernismen tillika försvar av en specifikt kristen ståndpunkt utgår du från ett modernistiskt tankegods i försöket att definiera vad postmodernism och kristna värden egentligen är. Är modernismen i det avseendet mer förenlig med kristen tro än andra mer postmodernt influerade tankar?

De kristna "eviga" värdena bygger som jag ser det på ett antikt grekiskt dualistiskt tankemönster och användning av begrepp som evighet. Det synsättet som till ursprunget troligen inte är hämtat från de gammal- eller nytestamentliga texternas författare utan snarare är grekiskt tankestoff som präglat den kristna kyrkan via den grekiska filosofins inflytande. Det har på ett negativt sätt bland annat gjorts till styrande tolkningsram för västerländsk förståelse av exempelvis tillvaron efter döden med hot om "eviga" straff/välsignelser, eller exakta definitioner av tidlösa (eviga) moraliska värden och ståndpunkter som olyckligt gett en kristen legitimitet åt kyrkans och/eller statsapparaters förtryck av minoriteter och avvikare. En makt som alltför okritiskt utövats i namn av eviga sanningar och värden. Jag ser i det modernistiska försvaret av de eviga värdena och avfärdandet av postmoderna inslag en modern konservatism som bygger allför mkt på moderna tankegångar och som riskerar att reducera kristen tro till ett antal eviga principer och värden istället för en mer biblisk förståelse av den historiens Gud som uppenbarat sig i människan Kristus. Ett sådant modernitetskritiskt perspektiv på vår samtid, kyrkan och kristendom tror jag är svårt att synliggöra utan hjälp från diverse postmoderna tänkare utan att fördenskull göra deras tankar till evangelium. Modernism, postmodernism och (post)modernitet innebär visserligen risker och utmaningar, men det ger oss också möjligheter att se sakernas och tingens ordning på nya sätt.

mvh
pär widén


Som ett förtydligande av pomo

Pär och Jiggah,

för att förtydliga mig så menar jag i likhet med er att de som beskrivs som emergent alltför ofta gör en ytlig och slarvig beskrivning av det som kallas pomo. Men de gör det för att försöka göra det förståeligt för "vanliga" människor, dvs. människor som inte är insatta i en akademisk diskussion.

Sedan tycker jag Pärs intressanta och mer precisa beskrivning är ett intressant perspektiv.

lev väl
fredrik wenell


Problem med ditt sätt att tala om pomo

Jiggah det finns några problem i det du säger.

1/ Människor som talar en "emergent" kyrka menar inte att pomo är en "självklar övergångsperiod" - snarare skulle de säga att vi nu lever i en övergångsperiod där vi är på väg in i vad man kanske skulle kunna kalla för pomo. Men inte ens det är de övertygade om. De menar bara att vi just nu är inne i en omvälvande tid där det håller på att hända saker ex. med vårt sätt att förhålla oss till tillvaron och dess sanning och hur vi får kunskap om det vi har runt omkring oss.

2/ Vilka kallar sig själva för postmodernister?

3/ Att kort sammanfatta pomo är inte lätt och det blir alldeles för enkelt som du beskriver den. Det verkar istället som om du har en per defintion negativ intställninge med de värdeladdade orden du använder. Pomo som företeelse är varken mer vän eller fiende till Jesus Kristus än ex. det vi kallar modernismen. Om jag då skall ge mig ut på det på förhand dömda företaget så skulle jag beskriva en del av pomo inte som en värderelativism utan snarare som en slags perspektivism där frågan är vems perspektiv som skall ha makten över tolknigen av tillvaron. Därav talet om de stora berättelsernas död (eftersom de i sin egenskap av stora berättelser på ett självklart sätt haft tolkningsföreträdet och därmed makten)

4/ Ingen strävar efter en postmodern kyrka men många är det som vill leva trofast som kyrka i en tid som ev. kan kallas postmodern.

Mina lästips om övergripande teologisk förståelse av pomo är istället:
"A primer on postmoderism" av Stanley Grenz
"Truth is stranger than it use to be" av Middelton and Walsh
"Whose afraid of postmoderism - taking Derrida, Focault and Lyotard to Church" av James KA Smith


Definitioner kommer du/vi inte undan...

Definitioner kommer du/vi nog aldrig undan. Ett gott samtal förutsätter ju tydlighet. Jag har svårt att tänka mig att vi kommer undan en del defintioner även om det vore lämpligt att de var av annat slag (mer på teologiskt plan) och inte så allomfattande om rörelse och samtal som ordet på e som vi inte får använda :-). Dessutom tror jag att för mycket "labeling" är ett sättpå vilket vi är formade av vår tidsandas marknadsföring, reklam och säljande.

Men jag håller helt med dig om att det vore olämligt att på förhand sätta etiketter och definiera ett/vårt samtal. Då blir det ju inte ett öppet, modigt och kreativt samtal som för oss närmare Jesus och närmare nästan i tjänande.

Jonas Q sätter fingret på det som vi/man kan lära oss av rörelsen på e... Jag tror det är hälsosamma uttryck för en sund församlingsrörelse. Läser vi NT eller texter från 1500-talets reformation möter vi något liknade.

Till sist några frågaor till Fredrik (och till andra som vill haka på):

  • Hur skapar vi tydlighet om vad vi samtalar om? Behövs det och kan man göra det utan namn?. re:tro är ju ett namn som fungerar på liknade sätt som emergent om än mycket, mycket mindre anspråksfullt!!!?
  • Vad tror du att vi behöver börja med att ta itu med för att befria kyrkan från ett babylon av påverkan av tidsandan?

Emergent - men vadå?!?

Jag har absolut inga problem med definitioner och etiketter. Problemet som jag bara försökte påvisa är att det verkar som en del har förväntat sig för mycket det som de lagt i "emergent". Poängen med mitt lilla inlägg var just bara att påvisa att jag tyckte att vissa lagt för mycket i termen "emergent" när jag för min del bara tänkt det som ett samtal. I det fallet blir alltså själva termen hindrande för det som är innehållet. Jag delar också Jonas hållning - vilket jag uppfattar som snarlik, om än lite mer precis, den jag själv försökte ge uttryck för.

Svar på frågor:
1/ Tydligheten ligger i uppdraget menar jag. Vad är vi till för? Men mer tydlighet än så vill jag inte ha just nu för att inte begränsa samtalet. Det ligger ju också en stor poäng att vi inte i likhet med ex. Danmark valde termen "emergent" om denna sida... Jag tror vi skall finna andra frågor än vad den internationella emergentrörelsen samtalar om.
2/ Några korta ord - befrielse frå Ex. individualism, effektivitetstänkande, resultatfixering, målsättningsbesättelsen (med det menar jag inte att man inte skall ha mål eller ett syfte - men frågan är vilka...) etc. Som du märker svarar jag undvikande, brett och utan speciellt mycket innehåll - för min fråga till alla andra är:
Vad menar ni kyrkan behöver befrias ifrån?


Svar till Fredrik

"Vad menar ni kyrkan behöver befrias ifrån?"

Från alla ängsliga försök att vara någonting annat än Jesu kyrka. I det enkla svaret ligger enligt min mening många saker att ta spjärn emot i samtalet. Ser fram emot fler "svar".

Jonas


Jonas - sant!

Ja - det är sant. Jag/vi skall sluta vara ängsliga och vara "emot" och istället jobba konstruktivt. Vad är det som kännetecknar Jesu kyrka? Då tänker jag förutom de klassiska kännetecknen i bekännelsen - vad ger Bibeln till ortopraxin?

En diskussion som pågår på re-tro tror jag mycket väl är ett kännetecken på Jesu Kristi kyrka (dock inte av allra sista dagars heliga...) - diskussionen handlar om enkelhet. Det jag dock är rädd för är elitism när det gäller enkelhet. Så jag vill gärna tillsammans med er fundera (men ännu mer leva)över enkelhet mitt i mitt radhus- och medelsvensson liv. Föraktet smyger sig på också i en sådan formulering. Hur hjälper vi varandra till ett liv i enkelhet? För övrigt tror jag det faktiskt tangerar det med individualism genom kopplingen till konsumism.

Det finns givetvis fler områden - så vad säger du Jonas?


Emergent och samtalet

Fredrik!

Jag håller med dig i dina reflexioner över emergent. Det vore mycket tråkigt om vårt samtal om kyrkans kallelse och uppdrag i vår tid skulle begränsas till att välja "rätt namn" på själva samtalet. Vad jag tycker är spännande med emergent är att samtalet som här förs berikas från flera håll. Dels har vi det gedigna teologiska samtalet som drar från seriös exegetik, dels har vi kulturanalysen som uppmärksammar insikter från statsvetenskap, litteraturvetenskap, sociologi, historia osv, dels har vi den värdefulla kritiken från postmodernt och postkolonialt håll, och dels har vi respekten och lyhördheten för kyrkans historiska arv (det finns säkert mer, jag bara listar det jag kommer att tänka på just nu).

Men vad vi gör av allt detta, hur vi konkret formar efterföljelsen av Jesus i vår tid är inte på något sätt givet på förhand. Det handlar ju inte om att konstruera en teologi och ecklesiologi som försöker fota på allt mänskligt vetande som råkar vara tillgängligt för närvarande, utan snarare om att föra ett öppet, kritiskt och konstruktivt samtal vars syfte inte är något annat än att hjälpa oss att vara trogna Jesus och kallelsen att vara Guds folk idag. Till skillnad från en del tidigare rörelser är inte emergent begränsat till att samtala om bara en fråga (mer eller mindre karismatik, bättre ledarskap eller hur man får tag i "nycklar för ett framgångsrikt kristet liv" eller liknande inomkyrkliga betoningar), utan rör kyrkans hela existens i det (post-)moderna. Låt oss fortsätta det samtalet, det kanske kommer att berika oss genom Andens ledning!

Jonas