Det är problematiskt att ge något ett namn för då har vi redan begränsat det. En del jag har talat med har uttryckt en djup besvikelse över hur Brian McLaren talade och framställde ”emergent church” när han var i Sverige. Det kanske med rätta. Men jag vågar påstå att det handlar om vad man hade förväntat sig. Om de som uttryckte en förväntan om den stora lösningen på den svenska frikyrkans kris – tror jag de med rätta har blivit besvikna. För då kan frågan verkligen ställas – så vad är det nya med ”emergent church”? Jag menar att många församlingar i Sverige var ”emergent” långt innan någon i Sverige hade hört ordet knystas.

Det finns något positivt i Sverige att vi inte så lätt låter oss definieras eller bestämmas av benämningar. För mig har de som i det internationella sammanhanget kallats för emergent aldrig varit något annat än samtalspartners. Partners som hjälpt mig ställa frågor och analysera den tid vi lever i. Innehållsmässigt har de flesta av ”emergents” företrädare bara plockat från diverse teologer och sociologer - de har inte skapat något nytt i sig. Och vad är det för konstigt med det – vem av oss har det!?!? Det ligger inget självändamål att skapa nytt – vi är satta att vara trofasta mot evangeliet - inte att skapa nytt. Jag struntar fullstädigt i om det kallas ”emergent”, postmodernt, kulturteologi, befrielseteologi eller vad som helst. Det viktiga är om vi är överens om att vi lever i en tid där det händer omvälvande saker som på ett avgörande sätt påverkar vårt sätt att förkunna och leva evangeliet. Vissa kallar detta för postmodernitet, andra högmodernitet, senmodernitet, hypermodernitet eller liknande. Det är fullständigt ointressant vad det kallas - det viktiga är vad vi gör med det (om det nu är så att det hänt något avgörande…)!

Det jag har uppfattat som riktigt viktigt i det som kallats ”emergent church” (eftersom jag har sett det hos många av de teologer jag låtit mig formas av) är samtalet. Samtalet är en spännande, givande och viktig handling eftersom jag in i samtalet tar in de delar jag kan bidra med och med öppenhet och ärlighet lyssnar till andras bidrag. Poängen med samtalet är att innehållet inte är givet på förhand – vi kan bara utifrån den position vi idag befinner oss söka Guds ledning och tillsammans försöka forma en församling med ett innehåll som förkunnar evangeliet. Kyrkans samtal är en ständigt pågående aktivitet. Denna pågående aktivitet vägrar kasta överbord det som församlingen hittills har gjort bara för att det tillhör en svunnen tid (till och om den råkar kallas modern) – men på samma gång bör vi vägra att okritiskt ta över något. Vi som församling riskerar alltid att välja fel och gå en väg som inte är enligt Guds vilja. Samtalets syfte är att hitta Guds väg i denna tid.

Detta samtal får aldrig bli terapeutiskt för bittra, uttråkade eller trötta frikyrkliga 30-åringar. Samtalet och handlingen måste handla om hur det glada budskapet kan befrias från den babyloniska fångenskapen. Fångenskapen är de delar av frikyrkan som vi låtit påverkas av tidsandan och det vare sig vi kallar den omodern, modern eller postmodern. Det glada budskapet måste förkunnas till befrielse för en fallen värld. Detta är detta som jag tror ”emexxxx” handlar om – så låt oss från och med nu fullstädigt strunta i ordet som börjar med e och slutar med t (alternativt g) och istället hjälpa varandra vidare i utbredandet av Guds rike. Om ett enda litet ord begränsar samtalet är det bättre att skära av detta lilla ord än att hela samtalet går förlorat!