Under de senaste åren har det hänt mycket i mitt liv som gjort mig tvungen att ifrågasätta mig själv, den jag är, har varit och de sammanhang där min identitet formats. Under denna process har problematiken med att växa upp och skapa identitet i pingstkulturen blivit tydlig både för mig själv i mitt eget liv men även hos mina vänner som delar arvet från pingströrelsen.
När det i höstas blev dags för mig att välja uppsatsämne i kulturvetenskap, var valet inte speciellt svårt. Även om rädslan för att på riktigt konfrontera mitt arv, min kultur och på detta sätt också mig själv var stor bestämde jag mig för att försöka sätt ord på och undersöka den problematik som jag själv och många av mina vänner upplevt.
Jag tog kontakt med fyra människor som är uppvuxna i pingströrelsen. De har alla växt upp med pingstkulturens språk och berättelser. De har både lyssnat och talat men också tvivlat på dem. Alla delar upplevelsen av att språket och berättelserna i pingstkulturen inte har talat samma språk som deras eget inre. Känslor har fått kvävas, tvivel har fått tryckas ner. I insikten om detta har de blivit tvungna att ifrågasätta språket, kulturen, tron och traditionen som de växt upp i. En av dem med resultatet att han lämnat rörelsen, de andra är fortfarande medlemmar trots starka tvivel inför sitt medlemskap.
Under mina samtal med dem berättar de om deras upplevelser av utanförskap och främlingskap, ett främlingskap till sina känslor, till den egna identiteten och ett utanförskap både till kyrkan och till det övriga samhället. De talar om sina liv placerade någonstans mittemellan kyrkan och samhället och att de varken känner sig hemma i kyrkan eller utanför den. De är människorna på vägen mittemellan. Mina frågor är varför och hur de har hamnat på denna väg?.
I mitt sökande efter svar och för att få en aktuell förståelse för den undervisning som ges till tonåringar i pingströrelsen idag lyssnade jag till de predikningar som gavs på Nyhemsveckans ungdomshelg 2005, rörelsens största årligen återkommande konferens. Jag talade också med några av de tonåringar som varit där, om deras upplevelser av undervisningen och av att vara pingstvän.
För att jag göra en lång historia kort (med en förhoppning om att ni som läser den korta versionen också vill läsa den långa) landade mina frågor i en diskussion kring att det finns en allvarlig problematik med de roller som pingströrelsen erbjuder tonåringar att identifiera sig med och de myter som tonåringarna i rörelsen får berättade för sig och lever i. Myterna och rollerna som finns i kulturen kan ha en negativ inverkan på tonåringars identitetsskapande.
För de människor som är i fokus i min uppsats resulterade strävan efter att identifiera sig med rollerna och kampen för att hålla fast vid myterna i pingstkulturen till ett förtryck av det egna känslolivet och den egna identiteten. Detta ledde till att några av dem i senare tonåren utvecklade psykiska sjukdomar som depressioner och ångest. För att överleva och förstå dem själva och varför de hamnat där de gjort, blev de tvungna att ifrågasätta det sammanhang där de växt upp. De kunde inte längre gå samma väg som tidigare men istället för att hitta en ny väg hamnade de på vägen mittemellan två vägar.
Jag har upplevt att detta är en problematik som allt för ofta tystas ner i pingströrelsen. Dessa människor har ibland kallats, och kan fortfarande kallas, ”brända”, ”avfällingar” eller ”bittra” och förlorar därmed sin rätt att föra sin talan och respekteras. Med min uppsats vill jag ge ordet till dessa människor. Inte till de ”bittra” och ”brända” utan till de sårade, till människorna på vägen mittemellan. I hopp om att deras sår ska få andas och läkas, att nya sår ska förhindras och att människan mittemellan ska få bli en människa mitt i hela sig själv och hela det samhälle hon är en del av.
Alexandra Ringbäck är bosatt i Göteborg och har skrivit en C-uppsats i kulturvetenskap om det ämne hon bloggar om. Om du är intresserad av att ta del av hela uppsatsen hämta den här. Hon har också en egen hemsida www.alexandraringback.se
