”Postmodernism för de här människorna är nog en gul golfbil vid brevlådan” tänkte jag när jag satte mig i kyrkbänken. Jag hade kommit till kyrkan för en parentation och jag började undra om det inte var en parentation för församlingen. ”Den måste snart vara död” tänkte jag. För mig blev hela besöket i småstadens frikyrka en tidsresa. Plötsligt togs jag med tillbaka till min egen barndom och allt var sig likt. När sångarna tog sina blå pärmar och äntrade estraden var vi nog bara en handfull kvar i bänkarna. När äldstebröderna tågade in för att hålla i nattvardsfirandet låg en from förväntan över hela lokalen. Jag kunde inte låta bli att fascineras av hur jag kunde förutse varje del av gudstjänsten, ner till minsta detalj.
Det skulle ligga nära till hands att ägna denna blogg åt att dödförklara alla landsbygdens frikyrkor. Det skulle vara lätt att bli arrogant, sätta sig på höga hästar, och uttala sig om hur det ska gå till, men det vill jag inte göra. Jag räddas från överlägsenhetens frestelse av två pastorer. Dagen innan hade jag nämligen hört ett föredrag om församlingen. De två pastorerna hade jobbat i samma församling en tid. Just en sådan där liten frikyrkoförsamling som förde en tynande tillvaro. Att höra dem tala om denna församling var verkligen inspirerande. De älskade sin församling. De valde medvetet att se möjligheter där de såg hopplöst ut. Konsekvent lyfte de fram det positiva hos församlingen och sakta men säkert fylldes vi som lyssnade med hopp. De var absolut inte övertända. De gav oss inte en trepunktslista från USA. De gapade inte och skrek. De var enkla ödmjuka människor och det enda recept de gav oss var kärlek och tro.
Så när jag satt där i gudstjänsten och sångarna gick fram blev jag glad över hur bra de sjöng. De sjöng bland annat ”Vilken dag, vilken glädje, vilket jubel…” jag har alltid gillat den. Alla tog i och sjöng till dragspel och piano, och de såg verkligen glada ut. När predikanten talade lyfte han fram ett jätteviktigt perspektiv i denna tid av sökande: Gud söker oss. Gud älskar och söker efter det som gått förlorat. Han är alltid nära de små och svaga. Den tafatte äldstebrodern som ledde nattvarden hade svårt att hålla ordning på allt på en gång men när han bad grät han över de förlorade. När gjorde jag det senast? Man kunde höra att han var en man som bett mycket i sitt liv. I hans bön fanns en rytm, en återkommande fras; ”Jesus, käre Herre Jesus”, det var som att han andades in guds närvaro och andades ut guds kärlek.
Jag tror att vi ofta har allt för lätt att kritisera och alltför snart blir arroganta. Jag vill lära mig att välsigna och uppmuntra mina kristna bröder och systrar i alla traditioner och sammanhang. Av mitt besök i landsbygdens frikyrka lärde jag mig på nytt vikten av överlåtelse och trohet, glädje och gudsnärvaro i våra liv.
En teologi om församlingen
En teologi om församlingen som ensidigt formuleras utifrån perspektivet av församlingar som finns i storstäder/universitetsstäder och har fler än 100 medlemmar, det är en teologi som fastnat i den förmenta relevansens och effektivitetens träskmarker. Mig veterligt är inte kyrkans kallelse relevans, effektivitet och framgång, men väl trohet, uthållighet och efterföljelse. Och nån rak linje mellan trohet och framgång finns inte.