Jag skriker rakt ut varje gång jag i någon av de fromma dagstidningarna läser en rubrik av typen ”Han sjunger för Gud”. Eller ”Hon bakar för Gud.” En gång läste jag – och detta är helt sant – en rubrik som löd ”De är streetakrobater för Gud”! Det är inte bara så att jag är skeptisk till människor som påstår att de gör saker för Gud, jag är inte ens säkert på att det är rätt sätt att göra saker på.

Ska man göra något bra, riktigt bra, då måste man ha någon form av kärlek till det man håller på med. Visst kan man knega, se det som ett jobb, och som en ”skicklig hantverkare” åstadkomma ett hyfsat bra resultat. Men utan glöden, utan den där verkliga kärleken till det man håller på med blir det i slutändan ganska platt. ”Gediget utfört, men aningen fantasilöst,” så recenserar Tomas Einarsson ett katolskt förlags nyligen inledda satsning på att presentera kända helgons liv i serietidningsform (Trots Allt 3/2006). Allt för ofta landar projekt som man gör ”för Gud”, eller ”för Guds rike” eller ”för människornas frälsning” just så. Gediget men fantasilöst.

Vi talar som om det fanns en stor motsättning mellan min vilja och Guds, som om Gud vore min motståndare. Som om jag inte fick vara streetakrobat för att jag tycker att det är fantastiskt roligt. Som att det inte kan vara en gudstjänst i sig att glädja sig över att glädja människor och glädjas över att få bruka den kropp jag fått som gåva. Men om tron är verkligt integrerad i mig (Och hjälp mig, Herre, även om jag vet att jag aldrig kommer att nå ända fram!), då gör jag allting som en gudstjänst; vare sig jag äter, dricker, läser, springer eller bloggar – allt till Guds ära. Jag är fri att låta mig drivas av passionen, glädjen i att lägga ner hela min själ i något. Jag behöver inte luta mig tillbaka och fundera: ”Hur målar jag nu den här tavlan så att den förhärligar Gud?” Du förhärligar Gud genom att måla tavlan! (Och baktanken bakbinder bara konsten…)

Men slår jag mig för bröstet och säger ”Jag gör detta för Gud”, då visar jag att jag inte är integrerad. Jag säger ju, indirekt, att det finns andra saker i livet som jag inte gör som en gudstjänst. Vi har kommit att se såna här ord som uttryck för styrka och hängivenhet, men i djupast sett uttrycker de vårt splittrade inre.

Joel Halldorf
Joel har precis börjat en doktorandutbildning på Uppsala Universitet. Han kommer skriva en avhandling om Emil Gustavsson. Joel bloggar i vanliga fall på resande.blogspot.com och frikyrklig.blogspot.com