Vad drivs konsumtionssamhället av var den första bloggen på re:tro från min sida. Jag skrev den utifrån en bok som heter Nation of Rebels. Jag utlovade en fortsättning – här kommer den (förstår att ni suttit som på nålar…). Nu vet jag att jag inte delar deras slutsats men att de har en riktigt intressant analys som ger mig nya perspektiv. Deras huvudtes som, jag uppfattar den, kommer på s. 326. Den lyder ungerför så här att eftersom vi i ett pluralistiskt samhälle saknar ett gemensamt sätt att värdera vad som är gott måste vi fråga hur viktigt detta är för den enskilda personen. ”In other words, we must ask how much that person would be willing to pay for it.” (förf. betoning). Det enda sättet i ett pluralistiskt samhälle är alltså att använda pengar som måttstock. Måste det vara så?

De har under bokens gång givit råd på hur man skall leva i ett konsumtionssamhälle. De har också givit otaliga kängor åt det sätt på vilket olika motståndsrörelser har agerat. Motståndrörelserna har en alltför ytlig analys av konsumtionssamhället, hävdar de (se mitt förra inlägg). De har avfärdat de flesta som en typ av utopi. Det ligger mycket i deras kritik – men vad händer då när de själva skall ge sitt bidrag. De menar att alternativet står att läsa i varje introduktionsbok i ekonomi. There would be no monopolies, no barriers to entry in any industry. There would be no advertising; competition would be based entirely upon the price and quality of goods being offered. There would be no information asymmetries - consumers would perfectly informed about what they were buying. Firms would not behave opportunistically toward their customers or suppliers, and there would be no windfalls profits. And, most importantly, all externalities would be internalized; firms would have to factor the full social cost of their actions into every decision made. Deras lösning är sedan att vi behöver mer, inte mindre, styrning från regeingarna för att sätta upp ramarna för marknaden. De säger också mycket riktigt att detta innebär restriktioner i den individuella friheten – men det är möjligt så länge alla individualister är medvetna om att alla andra individualister gör detsamma. Där var alltså haken – de vill ha ett slags skandinaviskt socialdemokratiskt system. Och det vet vi ju hur populärt det är i Skandinavien… Lösning på problemet med motståndrörelsernas utopi är som jag ser det en annan utopi.

Williom och Hauerwas har en vass penna och skriver i sin bok ”Sanningen om Gud”: Socialisten kallar kapitalism för ”legaliserad girighet” och kapitalisten kallar socialism för ”legaliserad avundsjuka”. Det ligger en sanning i bådas påstående. (s 165) Den utopi som författarna till Nation of Rebels vill skapa genom regeringens försorg kommer aldrig fungera eftersom människan har ett felvänt begär, även kallad synd. Den mentalitet som konsumtionssamhället skapar socialiserar människans begär att vilja ha nytt – antingen genom girighet eller avundsjuka. Willimon och Hauerwas lösning är en annan som de menar är djupt kristen. Sakerna man har och köper har inte någon mening i sig själva utan de är alltid till för ett syfte – möjligheten att dela med andra. (s 129)

Utmaning för kyrkan i Sverige är att börja ett samtal om vad hur vi som kristna skall se på pengar. Det har hänt en hel del de senaste 200 åren i den svenska kyrkan på det området. Vad har vi förlorat? Vill du bli utmanad läs ”Sanningen om Gud” kap. sju och nio. Det verkar som om kyrkan har en alternativ väg som jag tror är den bättre vägen – ett annat sätt att se på ägodelar. De är inte mål utan medel för att träna oss i generositet. Enkelt att skriva – svårt att leva.