Jag satt i bilen och tänkte på mailet jag hade skickat till Cathy dagen innan: “WHAT ON EARTH AM I GOING TO SAY TO HIM?” och “WHAT IF HE DOESN’T ANSWER ME?”. Till sist tutade bilen bakom mig och jag masade mig vidare genom jönköpingsgatorna i morgonsolen.

Jag var på väg att hämta Marc Dupont för att skjutsa honom från Huskvarna till Ljungskile där han skulle medverka på en ledardag. Meningen var att jag skulle haft min man med mig i bilen också, vilket hade gjort saken mycket lättare. Men med en koloni av vattkoppor över hela kroppen (min mans alltså) fick jag ta mig an situationen på egen hand.

Hur ska man beskriva Marc Dupont? I jämförelse med mig, lite som Lilla Anna och Långa Farbrorn. Och så framstod vi säkert också under de tre dagar jag tolkade honom på Kungsporten i Huskvarna – som Anna och Farbrorn. Under predikningarna kom först en dov, oändligt djup stämma någonstans långt uppifrån taket, strax följd av en röst som i bästa fall kan beskrivas som ljus och i sämsta som späd och pipig. Lite komiskt var det allt.

Vad mer om Marc? Profetiskt lagd förkunnare, författare, pastor m.m. Reser i hela världen, men helst i västvärlden eftersom han har ett mångårigt engagemang för församlingen och de utmaningar vi möter här – och de är enligt honom i många avseenden enormt mycket större än i t.ex. Afrika. Favorituttryck i bönen: “Yeah, thrrrr it is” och “Mrrrr, Lrrrd” – sagt med en röst ett par oktaver under vad som borde vara fysiskt möjligt.

Klockan åtta prick svängde jag in på gatan nära Jönköpings egen slalombacke där Marc och hans vänner bodde. Vi packade in väskorna i bilen. Marc sprang tillbaka upp för att hämta sina rostade mackor insvepta i en röd servett och så körde vi iväg. På den plats där min tvåårige guldklimp Leo brukar husera sitter nu en gudsman med säkert ett par meter långa ben. Två tankar far genom mitt huvud där jag manövrerar mig fram i morgontrafiken. Den ena som sagt: “WHAT ON EARTH AM I GOING TO SAY TO HIM?”, den andra inspirerad av Mowgli och Baloo: “LÄR MIG ALLT DU KAN!”.

Den som känner Marc Dupont vet att han inte är en särskilt talför man, i alla fall inte utan en mikrofon i handen. Så vi börjar med några repliker om vädret. (HAN SVARADE!) Och så lite om hur lång tid det kommer att ta att trekka till Ljungskile (2,5 timmar). Det är först när vi närmar oss Borås som jag börjar fråga om det som verkligen intresserar mig – sådant som kommer upp när jag tänker på Gud, på Sverige, på församlingen och de tre i kombination. Jag frågar hur det kommer sig att han får se så många helade (“keep trying”), jag frågar vad han tänker om Sverige ur ett gudsrikesperspektiv (“I think Sweden is in a lot of trouble”), jag frågar om hur han ser Jesus när han ser Honom och om en gång då jag såg en ängel (“Yeah, your eyes were opened”), jag frågar vad han tror Sverige behöver (“churches where God’s presence dwells”). Och här känner jag att det bränner till lite extra, för här är något jag tänker på, brottas med och ber över flera gånger i veckan. Detta att som personer och som församlingar vara bärare av Guds påtagliga närvaro. Att vara en plats där Hans härlighet inte bara kommer på besök, utan bor.

Ibland blir jag inte klok på debatten inom min del av kristenheten i Sverige. Ska vi försöka utgöra en motkultur till samhället runt omkring oss, eller ska vi anpassa oss efter rådande trender för att inte bli irrelevanta? Antar att svaret blir ”det beror på”. Och det kan det förvisso göra. Men den brännande frågan bör ändå vara huruvida vi är vänner till den levande Guden och bär Hans påtagliga närvaro med oss. En gudsvän har inte några oöverstigliga problem med kulturanpassning eller rakhet. Den som drabbats, och som dagligen drabbas, av Guds kärlek är kreativ och initiativrik i sitt sätt att möta andra människor. Utifrån detta borde vi kunna hjälpa varandra att bättre förstå när vi ska ligga lågt och när vi ska ropa från hustaken.

Jag tänker på John Wimber som menade att övernaturliga inslag i vardagen är något som den västerländska kristenheten i upplysningstidens kölvatten har rationaliserat bort. Och där är jag allt beredd att hålla med honom – vi gör den rationaliseringen hela tiden.

Så här har jag gått och tänkt. När förra årets målsättning att se minst två personer konkret och bevisligen helade när jag bad för dem verkligen uppnåddes, när jag faller i backen snabbare än jag hinner blinka när Marc ber för mig på samlingen i Ljungskile, när jag känner kraft i mina händer som gör att jag faktiskt inte kan sluta skaka, då måste jag – i rationalitetens namn! – göra något av detta. Jag måste integrera det som händer i min (rationella) världsbild och låta det påverka den, förändra den. Jag kan inte leva med vattentäta skott mellan dessa båda världar, eftersom de så tydligt går in i varandra. För övrigt tänker jag att här har vi en nyckel till kulturell relevans – för det övernaturliga och ”en påtaglig närvaro” är i hög grad relevanta begrepp för en stor del av Sveriges befolkning idag.

När dagen är slut och jag tuffar hem till Malmö igen är det dessa två saker som dröjer sig kvar och som envetet utmanar – Guds påtagliga närvaro och dess konsekvenser ”in real life”. Jag vet inte till vilka erfarenheter och slutsatser de här tankegångarna kan leda mig, men jag tänker ta reda på det.