Jag är pastor och har arbetat ett antal år i en frikyrka. Jag har inte kännt mig särskilt utsatt som kvinna, men har vid ett antal tillfällen mött kommentarer eller situationer som inte kännts helt ok. Men "man vill ju inte verka lättstött eller överkänslig" och därför har jag inte reagerat. Nu, sedan 5 månader, arbetar jag som pastor på fängelse och häkte. De som sitter där är från många olika länder och kulturer och många har nog inte en helt ok kvinnosyn, enligt mig. Men det som förvånar mig är att jag känner mig mindre ifrågasatt som pastor där än vad jag gjorde i kyrkan, eller bland pastorskollegor! Vid ett tillfälle har en intagen utryckligen frågat efter en man istället, men förutom det har jag inte mött några konstiga attityder eller kommentarer, varesig uttalat eller mellan raderna. Jämfört med min manliga kollega känner jag mig lika efterfrågad och respektarad, och det har jag faktiskt inte varit med om tidigare!

Ska det verkligen vara så att grovt kriminella är föredömen och kyrkan ligga så efter? Är inte vår tro att inför Gud är alla människor lika och Gud ger sina gåvor till vem han vill? Borde inte vårt uppdrag då vara att uppmuntra varandra till tjänst oavsett om vi är män eller kvinnor?

Nej, visst är det trist med de tomma damavdelningarna i kristna sammanhang. Jag tänker på när vi bodde i England och insåg att nästan all reklam hade med en (1) svart man. Han var liksom "the token black guy" som vittnade om att reklammakarna och de företag som anställt dem minsann var vidsynta och representerade människor från alla skikt i samhället. Lite den känslan får jag ibland när jag tittar i broschyrer för kristna konferenser. Där finns det prydligt uppradade foton på alla som ska medverka, och någonstans mitt i finns en (!) kvinna (ofta en av de typ fem kvinnor som regelbundet cirkulerar på hög nivå i den svenska kristenheten).

Så vad beror detta på? Visst kallar Gud kvinnor att vara ledare. (Se för övrigt Håkan Kennes utmärkta uppsats "Kvinna, vet din plats" som finns någonstans här på sidan.) Säkert är det en blandning mellan att inte våga, inte få, inte vilja, tro att killarna gör det bättre. Och - att vi inte tar vårt ansvar! Och här är en bra början för attitydbearbetning hos oss själva. Visst är det coolt att Gud har lagt detta ansvar på oss! Så fram för fler raka ryggar med kvinnliga former!

Sedan något intressant i sammanhanget: tydligen är det så att det under alla perioder av väckelser har rått en mycket större jämställdhet mellan män och kvinnor i ledarskap än det annars gör. När sedan väckelsen har planat ut har man återtagit sina gamla, ojämnställda roller igen. Knepigt, men spännande, och värt att fundera över.