Går det att tro på att vardagliga kristna gemenskaper kan vara en positiv motkultur och ett slags alternativt samhälle? Går det att tro på kyrkan som en politisk storhet (inte partipolitisk) som förändrar historien? I en tid när kyrkan i väst präglas av trötthet och konsumtionstänkande - ofta i lika stor utsträckning som samhället i stort - ligger det nära till hands att dra slutsatsen att denna längtan bara är dåraktig idealism.

Samtidigt framkommer i re:tros teologiska grundhållning just en sådan längtan:

Som världsvid kyrka och som lokala församlingar är vi kallade att vara en del av Guds mission genom att i ödmjukhet sträva efter att följa Jesu väg - Jesu politik - på livets alla områden och därigenom vara ett alternativt samhälle och en positiv motkultur.

Den grundar sig i en övertygelse om att vardagliga kristna gemenskaper är det grundläggande sakramentet (nådemedlet) genom vilken Guds nåd i Jesus förmedlas kroppsligen till kristna och omvärlden. Genom att kyrkan gestaltar något av det fullkomliga livets skönhet, blir hon ett synligt och hoppfullt tecken på en annorlunda verklighet, på Guds rike. Kyrkan är ett slags för-förverkligande av den kommande nya skapelsen. I all sin brist är kyrkan det världen skall bli.

Till grund för denna syn på kyrkan ligger en speciell förståelse av frälsningen. Detta synsätt är en högljudd protest mot teologier som främst gör frälsningen till något individualistiskt och ahistoriskt, dvs. något som tillhör en andlig och religiös sfär skild från det vardagliga livet. Istället är frälsningen historisk, social, kroppslig och konkret. Stanley Hauerwas förklarar vad som menas med detta:

Jesus saves us from sin and death. Yet sin and death are embodied in a history that requires an alternative history if our salvation is to be anything more than a vague hope. The name we give the social manifestation that makes that history present is church. (Stanley Hauerwas, "Epilogue: A Pacifist Response to the Bishops," 163; citerad i Arne Rasmusson, Church as Polis (Notre Dame: Univeristy of Notre Dame Press, 1996), 183)

Guds nåd förmedlas alltså inte enbart i vissa speciella religiösa och avskilda handlingar som prästen sköter, utan i de sociala och konkreta handlingar som konstituerar eller utgör församlingen. Det kan röra sig om gemensamma beslutsprocesser, församlingens sökande efter Guds vilja utifrån Ordet, delandet av bröd, vin och ekonmiska resurser, fördelningen av roller i församlingen (andliga gåvor), diakoni och barmhärtighetsgärningar, försonandesamtal och dopet in i en tvärkulturell gemenskap. Utifrån detta perspektiv förmedlas Guds världsförvandlande närvaro genom konkreta praktiker i kyrkan där människor upprättas i sin relation med Gud och med andra människor.

I detta sammanhang uppfattas ofta mänsklig svaghet som ett stort problem, och det är här anklagelsen för idealism träder in. Visserligen stämmer det att vi på ett sätt har frälsningen i sköra lerkärl (2 Kor 4:7), men samtidigt visar Guds människoblivande i Jesus - framför allt Jesu död - att Guds mäktiga och segrande kraft bryter fram kroppsligen och i svaghet, lidande och död (1 Kor 1:18-32). Detta frälsningsverk fortsätter genom den konkreta församlingskroppen, Kristi kropp. Och i vår svaghet är Kristus stark (2 Kor 12:9-10).

Guds logik är inte självklar för alla utan den kräver trons glasögon. Annars ser vi inte i Jesu död och i Andens verk i kyrkans svaghet epicentret för Guds världsförvandlande räddning. Det förefaller varken effektivt eller kraftfullt. Men det är i skörhet, svaghet och bräcklighet som Guds helande kärlek bryter fram.

Även om denna blogg inte kommer i närheten av att uttömma allt som borde sägas om ovanstående rader från re:tros teologiska grundhållning, vill jag ändå i några bloggar framöver ge mig på att försöka visa på hur längtan om församlingen som positiv motkultur har närts och gestaltats hos några teologer och i några församlingar. Jag tror nämligen att de kan hjälpa oss att allt klarare se Guds skönhet i kyrkans bräckliga kroppslighet.