För några veckor sedan samlades bokklubben som jag är en del av hemma hos mig. Tillsammans åtnjöt vi min tillagade höstgryta med smak av kummin och fänkål. Det gäller att njuta nu när höstmörkret är här. I över två års tid har vi träffats nästan varje månad för att njuta av de nedskrivna orden, detta fantastiska som kallas skönlitteratur. Vi träffas för att glädjas av gemenskapen och inspirerar den i oss inneboende bokmalen (den finns i oss alla, kräv djupt så får du se).

Denna gång var vi fyllda av vackra ord skrivna av Kerstin Norborg, en väldigt tunn och bok men fylld på rikt innehåll. Kerstin upplevs för mig som läsare som en poet. Hon är inte någon som slösar med orden. Därför är varje ord väl valda i denna bok, de har värderats högt.

En av höstens nya böcker heter Elvis som hötorgskonst – att måla om den kristna tron (Velvet Elvis – repainting the Christian Faith) av Rob Bell. En bok som ger förståelse för varför kyrkan och den kristna tron är där den är i debatt, samtal och samhälle, men som också visar på vägen framåt. Bell menar att lösningen inte är en ny metod – mer drama i gudstjänsten, bättre belysning, en annan smågruppsstruktur – utan att på allvar reflektera kring teologin som format våra församlingar. Alltså, vad tror vi om Gud, Jesus, Bibeln, frälsningen, församlingen och framtiden? Egentligen. Av allt det vi gör i kyrkan, vad bär vi med oss från tidigare generationers många gånger destinationspräglade teologi och vad har vi faktiskt format själva, för den tid som blev vår?

I det senaste numret av Aluma, den superba tidning som hemlösa och andra säljer på gatorna i Malmö och Lund, handlar det om pengar och girighet. Lyckoforskarna (ja, det finns faktiskt sådana!) menar att pengar ger lycka, men bara upp till en viss nivå. Tjänar man tillräckligt mycket innebär inte längre en rejäl löneförhöjning en motsvarande höjning av den egna lyckan. Vår värdering av pengar och prylar beror också i stor utsträckning på vad människor i vår omgivning har. Om alla jag känner kör en Ford (vilket jag själv faktiskt råkar göra), då blir jag en vinnare om jag i stället kan komma glidande i en BMW. Men om alla i kvarteret plötsligt köper en BMW tappar bilen i status, och hoppar därmed också ner ett par hack på min egen värderingsskala, trots att det ju fortfarande är precis samma bil. Richard Layards, författare till ”HAPPINESS. LESSONS FROM A NEW SCIENCE” och professor vid London School of Economics, berättar om en undersökning bland studenter vid Harvard. Studenterna skulle ta ställning till vilket av följande samhällen de skulle vilja leva i:

Enligt sociologen Zygmunt Bauman begär inte begäret hos en ideal konsument tillfredsställelse utan begäret begär begär.¹ Och han fortsätter att tala om vår tids konsumtionssamhälle:

Möjligheten att begäret dör bort och försvinner utan något i sikte som kan ge det nytt liv, eller möjligheten av en värld utan något kvar att begära, måste vara den mest ohyggliga av idealkonsumentens fasor… Ska konsumenterna öka sin kon­sumtionsförmåga får de aldrig tillåtas vila. De måste ständigt utsättas för nya fres­telser så att de förblir i ett tillstånd av ständigt sjudande, aldrig sviktande spänning och faktiskt i ett tillstånd av misstro och missnöje.²

I jämförelse med forna tiders produktionssamhälle blir vår tids konsumtionssamhälle tydligare. Ett produktionssamhälle skall enligt Bauman inte främst skapa goda konsumenter utan goda producenter. Då handlar det om att skola människor i rutiner och om att begränsa valfriheten. Produktionssamhället behövde nämligen arbetare som var lojala och som lät sig ”styras av disciplin och givna order”.³ Men i ett konsumtionssamhälle måste samhälleliga institutioner — och andra saker som formar medborgare — skapa konsumenter som låter sig förföras av den ena frestelsen efter den andra. Då krävs ”ett tillstånd av ständig valfrihet,” men också ”frånvaron av rutiner”.⁴ Det krävs nämligen en flyktighet utan helt fastlåsta rutiner för att begäret inte helt skall tillfredställas. Konsumtionssamhället bygger på att det finns nästintill oändligt mycket mer att uppleva. Begäret måste också begära mer begär.

Om du inte såg Uppdrag gransknings program ikväll (tisdag) om arbetsvillkoren för de som tillverkar de textilier som vi köper, kan jag rekommendera det varmt. Det går att se på svt.se.

Kalle Carlstein

Vi ska bli...
Ekumeniskare
Genderperspektiviskare
Integrationiskare
Ohomofobiskare
inklusiviskare på alla
sätt och vis

Vi ska känna oss riktigt dåliga, dåliga, dåliga
och be om ursäkt för att vi finns,
och trösta oss med att vi snart inte gör det längre...

...i våran kyrka.

Ibland funderar jag på vad det skulle kunna vara som gjorde att kyrkan i Sverige skulle bli förföljd. Risken är nog inte överhängande. Meditera över följande citat hämtat ur Metro 18 oktober. Sammanhanget är en rescension av Raymond och Marias senaste platta Hur mycket jag än tar finns alltid lite kvar. Metro sågar plattan och hela rescensionen slutar med: Det låter snarast som lättsam familjeunderhållning till kyrkkaffet. Ooops - är det så man ser på kyrkan?!?! Inflytande - profetisk - förföljd: Knappast!

"Så blir du en vinnare" stod det med stora bokstäver på första sidan av den kristna tidningen Svenska journalen. Eftersom rubriken provocerade mig bläddrade jag snabbbt fram till reportaget som handlade om "framgångsrika beteenden" för den som vill "lyckas", både i yrkeslivet och privat. Enligt artikeln är receptet för att nå social framgång enkelt, det gäller att följa Bibeln. För i Bibeln kan du läsa att du ska behandla andra som dig själv, be om förlåtese, göra andra människor en tjänst o s v. I slutet av artikelserien kunde man även göra testet: "Är du en social succé"

I Johanneskyrkan har vi under början av hösten utvecklat de gudstjänster då vi firar Herrens måltid. Förutom utdelandet av bröd och vin finns det också möjlighet att uttrycka sin bön i olika symbolhandlingar. Man kan lägga ner en sten inför korset som ett tecken på att man lämnar en börda till Gud eller man kan tända ett litet ljus på det stora Kristusljuset för att låta Kristus lysa in i en viss situation.

Inget av detta är vare sig nytt eller revolutionerande, men det gör något med oss och med hela vår gudstjänst när vi på detta sätt breddar möjligheterna för att uttrycka sin bön. När folk rör sig fram och tillbaka i lokalen för att ta emot brödet och vinet, för att lämna en börda och böja knä vid korset eller för att be tillsammans eller för varandra då känns det ibland som att rummet fylls av bön och tillbedjan på ett sätt som ger mig både hopp och tro.

Många är de gånger jag läser i kristna tidningar eller hör i samtal att sekulariseringen är så hemsk. Jag vet inte om jag tycker att den analysen är så självklar. Jag tror vi måste göra skillnad på sekulariseringen som samhällsfenomen och den som drabbat kyrkan. Sekularisering har skett på det offentliga planet men inte på det individuella. Sociologen Thomas Luckmann har därför sagt ”Samhället är sekulariserat men individen är det inte”. Den offentliga sekulariseringen är inte så problematisk som man kan tro. Jag tycker det är självklart att vi inte skall ropa efter kristna värderingar i samhället. Den kristna tron är inte värderingar – den innebär efterföljelse av Jesus Kristus.