Är predikan som konst utrotningshotad? Är det redan dags att dödförklara patienten? Eller finns det hopp för att Guds Ord ska förkunnas också i framtiden?

I Johanneskyrkan har vi under början av hösten utvecklat de gudstjänster då vi firar Herrens måltid. Förutom utdelandet av bröd och vin finns det också möjlighet att uttrycka sin bön i olika symbolhandlingar. Man kan lägga ner en sten inför korset som ett tecken på att man lämnar en börda till Gud eller man kan tända ett litet ljus på det stora Kristusljuset för att låta Kristus lysa in i en viss situation.

Inget av detta är vare sig nytt eller revolutionerande, men det gör något med oss och med hela vår gudstjänst när vi på detta sätt breddar möjligheterna för att uttrycka sin bön. När folk rör sig fram och tillbaka i lokalen för att ta emot brödet och vinet, för att lämna en börda och böja knä vid korset eller för att be tillsammans eller för varandra då känns det ibland som att rummet fylls av bön och tillbedjan på ett sätt som ger mig både hopp och tro.

Jag har tänkt en del kring det här med rötter. Idag skulle vi slänga en vissen krukväxt hemma. Eftersom min fru ville behålla krukan bad hon mig ta ur själva växten och jorden. Det låter enkelt, men det var det inte. Jorden var inga problem, det fanns nästan ingen. Rötterna, å andra sidan, de hade så fullständigt uppfyllt hela krukan att det var omöjligt att få loss växten utan att bit för bit skära sönder rötterna och slita loss dem. Jag fick mycket tid att tänka kring rötter.

Jag tänker på rötter som något positivt, något som ger förankring och näring. Idag insåg jag att man kan få för mycket rötter. I krukan fanns det inte längre någon plats för jord, allt var bara rötter, och växten dog. Tänker man lite till på det (jag hade gott om dit när jag skar och slet) inser man dock att problemet egentligen är krukan. Rötterna måste få söka sig djupare och längre för att få kontakt med ny jord och ny näring.

”Postmodernism för de här människorna är nog en gul golfbil vid brevlådan” tänkte jag när jag satte mig i kyrkbänken. Jag hade kommit till kyrkan för en parentation och jag började undra om det inte var en parentation för församlingen. ”Den måste snart vara död” tänkte jag. För mig blev hela besöket i småstadens frikyrka en tidsresa. Plötsligt togs jag med tillbaka till min egen barndom och allt var sig likt. När sångarna tog sina blå pärmar och äntrade estraden var vi nog bara en handfull kvar i bänkarna. När äldstebröderna tågade in för att hålla i nattvardsfirandet låg en from förväntan över hela lokalen. Jag kunde inte låta bli att fascineras av hur jag kunde förutse varje del av gudstjänsten, ner till minsta detalj.

Jag köpte en skiva i helgen. Så där på måfå. Tyckte omslaget och låttitlarna var lovande. Efter att ha lyssnat några varv kan jag rekommendera fler att kolla in Derek Webb och hans nya skiva "Mockingbird". Han har vädigt utmanande och bra texter. Låtar som "A new Law", "A king and a kingdom", "Rich young ruler" och "Love is not against the Law" tål att höras mer än en gång. Min personliga favorit hittills är dock "My enemies are men like me":

"peace by way of war is like purity by way of fornication
it’s like telling someone murder is wrong
and then showing them by way of execution"

Ok, det är inte fint att tjuvlyssna, men det är roligt! Och lärorikt! Här är ett lättsamt tips för den som vågar sticka näsan utanför det kristna gettot och vill höra vad man talar om i världen: Surfa in på den nya svenska sajten Tjuvlyssnat.

Tjuvlyssnat följer den amerikanska föregångaren Overhead in New York. Här är ett par sköna exempel från orginalsidan:

Signs of the Apocalypse
Girl #1: Hey are you going to go see The Da Vinci Code?

Har ni lagt märke till dagens debatt på brännpunkt i SvD? Torbjörn Tännsjö föreslår att skolans värdegrund ska avskaffas och får svar direkt av Stefan Svärd.

Tännsjö provocerar förstås som vanligt, men jag tycker att han har en poäng. Ur ett frikyrkligt perspektiv är det ju inte svårt att uppskatta tanken om att alla ska få vara fria att utforma sitt eget liv, och då är ju inte steget långt till Tännsjös poäng om att vi måste hålla det som alla måste ställa upp på till ett absolut minimum. ”Vi kan komma överens om gemensamma arbetsformer, utan att vara överens om den yttersta motiveringen för dem”, skriver Tännsjö.

Jag såg actionfilmen The Island för några veckor sedan. Denna banala film fick mig att tänka på kyrkan (arbetsskada?)! Upplägget är ungefär det här: I en relativt snar framtid klonas människor för att ha tillgång till reservdelar när man blir sjuk eller skadad. Klonerna förvaras i en ”fabrik” som är konstruerad som en egen värld. De indoktrineras att tro att de är de sista överlevande i en förgiftad värld och deras enda hopp är att vinna på Lotteriet och få åka till Ön (The Island), det sista bevarade paradiset på jorden. I väntan på en eventuell vinst ska de vara ”polite, pleasant and peaceful” (artiga, trevliga och lugna). Man måste ju hålla sina kloner i schack. Men något går fel och en klon börjar ana oråd…Jag sa väl att det var en banal actionfilm?