Det till synes harmlösa begreppet ”postmodern” har under snart fyrtio års tid skapat tvedräkt och upprörda känslor inom den intellektuella världen. Somliga har – i flera meningar – sett rött när de hört begreppet och sett det som 1960-talsvänsterns yttersta urspårning. Andra tänkare, med hemmahörighet på vänsterkanten, har snarare kopplat termen till 1980-talets nyliberala klimat och uttolkat dess innebörd som en plädering för ett slags ”anything goes” – du väljer din sanning, jag väljer min, och ingen kan göra anspråk på att något skulle vara mer sant än något annat på den evigt surrande marknaden.