De senaste dagarna är det två olika saker som verkligen har berört mig. Det första hände i fredags. Jag och min man var lediga, så vi smet in i missionskyrkan kl. 8:30. Kyrkan var helt full och vi fick sitta på två stolar precis vid dörren. Det var lite småstökigt, eftersom bänkraderna var fulla med skolbarn i lågstadieåldern. En medelålders man, med fusklapp i handen, hälsade välkommen och sedan la man på overheadbladet. Hela kyrkan fylldes av barnröster som sjöng: Bered en väg för Herran. Det var vackert.

Några dagar senare fick jag tårar i ögonen igen, men av en helt motsatt orsak. Jag läste berättelsen om en kvinna som hade blivit våldtagen av åtta män. Hon var i nionde månaden. Hennes man la skulden på henne och lämnade henne. Babyn dog. På grund av de knivhugg hon fått i underlivet kan hon aldrig bli gravid igen. Det värsta av allt är att tre år senare blev hon våldtagen igen. Denna gången av tre män. Hur sjuk och förstörd kan världen bli?

Under många år har vi i frikyrkan, mer eller mindre framgångsrikt, arbetat med att riva murar mellan kyrkan och världen. Felaktiga regler, för hur livet som kristen ska levas, har avslöjats och omvärderats. Det är inte längre en synd att permanenta håret, spela fotboll eller ta ett glas vin. Det finns sorgliga exempel på hur människor som bröt mot reglerna behandlades. Det finns också mer komiska exempel, som det när barnen i en familj var tvungna att blunda, när de åkte förbi andra barn som spelade fotboll på söndagen.

Några hundra barn sträcker armarna mot tälttaket och sjunger en glad och tjallalig sång till Gud. Det är barnmöte på Torp. Redan 1887 samlades det tusen personer till möte i herrgårdens lada. Redan då fick även hundar vara med på konferensen och jag lägger märke till att även i år är här gott om hundar. Inne i barntältet sträcker barnen upp armarna igen. Denna gången gäller det att få vara med i kokosbollstävlingen. När jag var fem år var jag på Torp för första gången. Jag minns inte barnmötet som jag troligtvis var på, men jag minns när vi åkte hem i bilen efter kvällsmötet.

Jag har ganska nyss fått tag i det här med emergent. Min kunskap sträcker sig till lite surfande på olika hemsidor och jag har läst en bok av Brian McLaren. Det här har gjort mig väldigt nyfiken och jag tycker att det verkar så bra! Så igår halkade jag av en tillfällighet in på en opponering av en 10 p uppsats om mission i det postmoderna samhället. Eftersom uppsatsen tydligen var välskriven och bra, så blev opponeringen mer ett samtal om bl a emergent nätverket. En fråga som då väcktes var att emergent förenklar alldeles för mycket. Kritiken kom från de som arbetar med systematisk teologi.