I det senaste numret av Aluma, den superba tidning som hemlösa och andra säljer på gatorna i Malmö och Lund, handlar det om pengar och girighet. Lyckoforskarna (ja, det finns faktiskt sådana!) menar att pengar ger lycka, men bara upp till en viss nivå. Tjänar man tillräckligt mycket innebär inte längre en rejäl löneförhöjning en motsvarande höjning av den egna lyckan. Vår värdering av pengar och prylar beror också i stor utsträckning på vad människor i vår omgivning har. Om alla jag känner kör en Ford (vilket jag själv faktiskt råkar göra), då blir jag en vinnare om jag i stället kan komma glidande i en BMW. Men om alla i kvarteret plötsligt köper en BMW tappar bilen i status, och hoppar därmed också ner ett par hack på min egen värderingsskala, trots att det ju fortfarande är precis samma bil. Richard Layards, författare till ”HAPPINESS. LESSONS FROM A NEW SCIENCE” och professor vid London School of Economics, berättar om en undersökning bland studenter vid Harvard. Studenterna skulle ta ställning till vilket av följande samhällen de skulle vilja leva i:

Jag sprang på en god vän på ICA idag. Han hade precis avverkat sin första dag på jobbet efter sommarsemestern. För första gången på 15 år hade han haft ledigt fyra veckor i sträck. Och för första gången på 15 år hade han inte längtat tillbaka till jobbet när semestern närmade sig sitt slut. Enligt honom själv hade han aldrig tidigare lyckats slappna av så helt att han inte varje minut omedvetet stod i ett slags inre givakt eller befann sig i ett mentalt jourtillstånd, redo att kasta sig tillbaka till papper och e-post och sammanträden för att bidra med ovärderlig kompetens, lång erfarenhet och en hjärna på hugget. Kanske överdriver jag lite. Men ändå. Han verkade väldigt nöjd med sin nya erfarenhet.

Jag satt i bilen och tänkte på mailet jag hade skickat till Cathy dagen innan: “WHAT ON EARTH AM I GOING TO SAY TO HIM?” och “WHAT IF HE DOESN’T ANSWER ME?”. Till sist tutade bilen bakom mig och jag masade mig vidare genom jönköpingsgatorna i morgonsolen.

Jag var på väg att hämta Marc Dupont för att skjutsa honom från Huskvarna till Ljungskile där han skulle medverka på en ledardag. Meningen var att jag skulle haft min man med mig i bilen också, vilket hade gjort saken mycket lättare. Men med en koloni av vattkoppor över hela kroppen (min mans alltså) fick jag ta mig an situationen på egen hand.